Gamla fina båtar ska räddas från brackorna! 
                                       
  nr 26  1974               

■■■ Söderlund i viken älskar gamla båtar. Hans favorit i år heter “Minsann”, en salongsbåt med kommandobrygga och salong med plyschsoffor som byggdes 1914.
    Hon ligger hos Arthur Wessblad på Biskopsudden till försäljning just nu. Begärt pris 42 000.
    Inte för att Söderlund har några 42 000, men det brukar inte kosta nåt att titta.
    Vilken dröm att äga ett sånt här litet fartyg, sa Söderlund när vi satt i salongen och insöp doften av surt virke och råolja som är så typisk för dessa gamla båtar som strax efter första världskriget bar gulaschbaronerna över skärgårdens vatten.
   Medan Söderlund drömde, stack en tant in nyllet genom dörren mot aktersalongen och sa:
    — Är det sant att den här båten har tillhört Lorens Malmstedt?
    — Inte vet jag, sa Söderlund.
    När tanten gått, sa vi att folk har så konstiga skäl att tycka om båtar. Precis som om båten skulle vara vackrare och mera åtråvärd bara för att en filmkändis ägt henne!
   En rödbrusig man i guldgula polisonger stack in huvudet och sa:
    — Halloj där, e're sant att den här skorven har tillhört Edvin Adolphson?
    — Inte vet jag, sa Söderlund och suckade.
    Nästa nylle satt på en tjock herre utan hals, slipsen satt som ett pipskägg på honom.
    — E're sant som dom säjer, att den här båten en gång byggdes för Karl Gerhard?
    — Nej, det är lögn, sa Söderlund. Det var för Ernst Rolf den byggdes.
    — Jaså, det var intressant. Hade han den länge?
    — Nej, bara tjugo minuter. Spritköket exploderade redan på Värtan och Rolf flög ut genom rufftaket.
    — Oj då. Hur gick det med Tutta?
    — Hon blev kvar ombord, sa Söderlund.
    — Så förfärligt, sa pipslipsen.
    — Inte alls, sa Söderlund, händelsen gav uppslaget till en av Rolfs bästa kupletter, “Jag är ute när gumman min är inne”.
    — Driver ni med mej? sa gubben.
    — Om någon har lossat förtöjningarna så gör vi det, sa Söderlund.
    Då gick gubben och en amper madame i vit skjorta, svart fluga, baskermössa och cigarrettmunstycke tog hans plats i dörröppningen.
    — Är det sant som dom säjer, att denna båt tillhört Edvin Adolphson? undrade hon.
    — Fullkomligt fel, sa Söderlund. Den har tillhört Mary Pickford.
    — Vad säjer ni karl? Mary Pickford. 
    — Ja, hon köpte den för 18.000 när hon var här sommaren 1929. Hon och Douglas Fairbanks njöt av skärgården i detta fartyg.
    — Har man hört på maken, sa damen.
    — Dom levde på sill och potatis alldeles ensamma och lyckliga i fjorton dar.
    — Tänka sej.
    — Fast Mary blev arg när Douglas drällde sillspad på henne. Lukten gick aldrig ur.
    — Menar ni det?
    — Hon luktade tran ända tills hon kom hem till Hollywood.
    — Oj då.
    — Det var därför hon fick rollen i “Valfångare”.
    — Var inte det Birgit Tengroth?
    — Som spelade tjejen ja. Men tredje pingvinen från vänster, det var Mary Pickford det.
    — Tok, sa damen, det finns väl inga pingviner vid nordpolen, dom finns bara vid sydpolen.
    — Sånt sket väl Pickford i, sa Söderlund.
    En mycket soignerad herre med plommonstop och ulster mitt i värmen var nästa person i dörrn. Han knackade försynt i skottet med silverkryckan för att påkalla vår uppmärksamhet och bad om ursäkt för att han störde, men det hade nått hans öron, att denna båt skulle ha till hört någon statsman.
    — Det stämmer, sa Söderlund. Det var utrikesminister Christian Günthers hemliga stabsbåt under kriget.
    — Jaså, minsann.
    — Winston Churchill tillbringade fjorton dagar ombord sommaren 1943. Günther mötte engelska flottan vid Almagrundet och tog Old Winnie ombord för att diskutera kullageraffärer.
    — Sommaren 43, sa mannen, då var väl Churchill upptagen av El Alamein?
    — Som dom sa ja. I själva verket levde han loppan på krogen i Sandhamn.
    — Kan detta vara möjligt? 
    — Tvärmöjligt. sa Söderlund och pekade på muggen. Churchill hade sitt rum där.
    — Men det är ju toaletten? sa mannen.
    — Ja, Günther var tvungen att låsa in honom där så att inte de tyska ubåtarna skulle få tag i honom. Havsbandet vimlade av tyska ubåtar under kriget.
    — Min herre, röt den soignerade, sitter ni här och ljuger mej rakt opp i ansiktet?
    — Tror ni mej inte, så slipp, sa Söderlund. Men ni ser väl med egna ögon att Winston Churchill to m har sina initialer på dörren?’
    — Fy fan va dumt, sa mannen, satte plommonet på roten med en smäll och försvann med arg rakrygg i land.
    Brackor sa Söderlund, brackor som inte älskar båtar för deras egen skull utan bara för att nån jävla kändis har åkt en sväng med dom, såna ska inte få köpa en sådan här vacker båt. Egentligen skulle man sitta här i flera veckor och skrämma iväg brackorna. Egentligen är det ens självklara plikt att värja alla gamla fina båtar mot döskallarna.
    — Här kommer en döskalle till, sa jag.
    — Goddag, sa en ung man.
    — Båten har inte tillhört Maurice Chevalier, Mary Pickford, Anders Zorn, sa Söderlund. Och säjer någon, att det var från detta fartyg som Spencer Tracy pinkade i lovart 1952, så är det också lögn!
    — Jag vet det, sa mannen trött, för det är jag som äger den. Men vill herrarna vara så fulla i fan att knata härifrån så jag får den såld nån gång.