Gamla kärlekshistorier rostar aldrig...
 
      nr 47  1978 
■■■ Man är inte så fri som man inbillar sej.
    Det heter ju att vi moderna människor har kastat auktoriteterna över bord. Förr skulle det bockas för både länsman och prästen, förr hyste vi vördnad för chefen och handlarn. I dag står vi inte längre i diket med mössan i hand när brukspatron far förbi, i dag är vi fria.
    Pytt.
    Pastorn var med på fredagsbåten ut till ön. Pastorn hör inte till statskyrkan, han är bänkfrälsare i den fria företagsamheten. “I afton: Jolemyr och sångarna” brukar det stå på affischerna.
    Vad angår oss pastorn?
    Inte ett smack, men blotta närvaron av en andens man dämpar snacket i aktersalongen. Pastorn är inte som de andra gubbarna, hans närvaro får dem att tala vårdat och avstå från att dra de grövsta historierna.
    Det är väl nån sorts belastning från den gamla auktoritetstrons dagar det där.
    Söderlund i viken begravde snoken i en veckotidning. Oskarsson på udden betraktade landskapets stränder, Öberg med Pentan glodde i taket. Stämningen var närmast pinsam.
  Då sa pastor Jolemyr med adress till Söderlund och hans reslektyr:
    — Att dessa veckotidningar ids att älta den där gamla kärlekshistorien!
    Vaxholmsbåten morrade för 500 dieselhästar, det höstgröna vattnet skummade kring bogen. Söderlund tittade opp ur tidningen:
    — Vicket då?
    — Det där, sa pastorn och pekade med ett finger av avsky mot ett tvåsidors reportage om Viveca Lindfors och Georg Rydeberg som i tidningen berättade om sin kärlekshistoria på 40-talet.
    — Jaså den, sa Söderlund. Gammal kärlek rostar aldrig.
    — Har dom ingen annan kärlek att skriva om än kärlek som är nästan 40 år gammal, då är det torftigt beställt med kärleken i samhället! sa pastor Jolemyr.
    — Passioner, sa Oskarsson på udden. Pastorn förstår, att det var heta stunder mellan dom här två, folk gillar att läsa om sånt.
    — 40 år efteråt? fnyste pastorn. Ska det vara något för moderna människor? Förresten vet man inte hur mycket som är sant, för det mesta brukar det röra sej om lösa spekulationer i den där sortens press.
    — Jag tycker det är riktigt spännande, sa Söderlund milt.
    — Gammal skåpmat! fastslog pastorn.
    — Hörrudu, sa Söderlund och la ifrån sig tidningen. Du ska inte sitta här och gnälla på mej för att jag läser om kärlekshistorier som är 40 år gamla. Vad är det du står i dina bönhus och babblar om?
    — Förlåt? sa pastor Jolemyr och hans ögon smalnade till springor.
    — Du livnär dej ju på att åka runt i bönhusen och mässa om en kärlekshistoria som är nästan tvåtusen år gammal. Och det är till på köpet en historia som ingen tror på! En snickare som inte får röra sin fru, därför att hon har ett förhållande till en ängel. Snacka om torftig kärlek!
    — En historia som ingen tror på? sa pastorn och kippade efter andan. En hel världsreligion bygger ju på att människor verkligen tror på historien ifråga!
    — Människor är nötter, sa Söderlund. Tänk sej pastorn, att pastorn är bortrest i något år och så kommer pastorn hem och får klart för sej att pastorns fru är på smällen. Visst skulle väl pastorn gärna vilja veta vem som är den blivande pappan?
    — Sannolikt, sa Öberg med Pentan som tittat färdigt i taket.
    — Om pastorns fru då svarade, att hon inte prasslat med någon alls, men att hon blivit bebådad av en ängel, skulle pastorn tro på det?
    Detta är blasfemi, skrek pastorn så att rorgängarn framme i fören ryckte till och dök på näsan i sjökortet. Men det fanns ingen grynna i vägen som hette Blasfemi.
    — Detta är ett praktiskt exempel, sa Söderlund. Naturligtvis skulle pastorn inte tro ett ord av vad tanten sa, pastorn skulle skicka henne på dörren. Men pastorn och andra andens män kräver att en hel värld ska tro på Marias försäkran att en ängel gjort henne på tjocken. För att folk ska gå på det, så har ni präster dragit den där historien varenda söndag i tvåtusen år. Komma här och snacka om att tidningarna kör med gamla kärlekshistorier!
    Söderlund är ateist! sa pastorn och grimaserade illa.
    — Inte alls, sa Söderlund, men jag går inte på vad som helst. Lagoma korvar är bäst. Ni präster ska inte tro att ni kan smälla i folket vad som helst.
    Johan på Grötskär, sa Oskarsson på udden.
    — Vad har han med det här att göra? undrade pastorn.
    — Johan var troende, sa Oskarsson. De sista tio åren livnärde han sej på att transportera sommargäster mellan öarna med sin gamla fiskesmack. En dag skulle kyrkoherden över till Halmö på ett barndop och rekvirera skjuts av Johan. När dom kom fram, så sa kyrkoherden:
    — Jaha du Johan, den här skjutsen står väl Vår Herre för?
    — Ja, det tycker jag, sa Johan, men du kan väl lägga ut förn, du som känner’an! ... Pastorn ska inte tro att alla troende kan bringas att tro på vad som helst.
    Herregud, sa pastorn.
    — Så kan man också säja, sa Söderlund.
    — Herregud, sa pastorn igen, vi är mitt för Små Dalarö! Och jag som skulle av vid Gränö!
    — Då får du väl göra som en annan kille man har läst om, gå på vattnet, sa Söderlund iskallt.
    — Eller dela på sjön och knata på botten som Israels barn gjorde i Röda havet, sa Öberg med Pentan.
  Pastorn klev av vid nästa brygga och Oskarsson drog en fin fräckis om en charkuterihandlare som visade lagret för den nya expediten och gubbarna blev plötsligt sig själva igen.
    Men vi sa oss, att det inte kan vara särskilt lätt att jobba som pastor och förkunnare bland dagens rationellt tänkande människor.
    — Men hon var en fining i alla fall, sa Öberg.
    — Vem. . . Maria? sa Oskarsson.
    — Nä, Viveca, sa Öberg.