Gammal redaktör rostar aldrig...
                                    
nr 9  1977  
■■■ På 40-talet, när gårn brann ner för hemmansägare Östlund på Remmarö, var det så duktigt försäkrat att Östlund inte bara hade råd med en ny monteringsfärdig kåk från Småland, det blev över till diverse prylar också. Östlund köpte radiogrammofon, dammsugare och brödrost, statusprylar han tidigare bara kunnat drömma om. Och när grannen, Hilding på Älgholmen, kom över för att titta på nya huset, blev det kaffe i köket med Harry Brandelius på radiogrammofonen och doppat bestod av något som Hilding på Älgholmen aldrig upplevt förr, rostat bröd.
    Jag minns att Hilding for runt i handelsbodarna och berättade om hur fint Östlund på Remmarö hade fått det.
    — Hela huset är nytt, hela bohaget är nytt, men den jäveln bjöd på bröd som var över från eldsvådan!
    Folk har alltid haft svårt för att acceptera tekniska nyheter. Hilding på Älgholmen har numera brödrost själv sen flera år.
    Låt mej nu få säja ifrån, att jag hatar rostat bröd. Att folk bränner vitaminerna ur brödet innan dom äter det, begriper jag inte. Men andra i familjen diggar vidbränt bröd och därför köpte vi vår första brödrost redan i början av 50-talet.
 Den var av en mycket enkel konstruktion, en glödslinga mitt i med klämmor på sidorna där man spände fast brödbitarna. Efter två minuter måste man vända på dem så att de blev rostade även på andra sidan. Sen alla i familjen bränt sej på fingertopparna och skrikit jävlar, lärde vi oss att vända brödbitarna med gaffel.
  1953 kom en välment släkting hem med en apparat som rostade båda sidorna på en gång. När det började ryka ur burken, tryckte man på en tangent och upp kom två brödskivor som liknade handflatorna på en mumie. Familjen la marmelad på skräpet och försäkrade att det var delikat.
  1958 var det nån lymmel som gav mej en helautomatisk rost i julklapp. Den var försedd med termostat. När brödet blivit tillräckligt sönderbränt, small det i hela grejen och skivorna kom hoppande som svedda grodor. Var man tillräckligt reaktionssnabb, kunde man fånga dem i luften. Söderlund i viken, vår kära granne på sommarholmen, tyckte att apparaten var fantastisk och undrade om han fick låna den. Det fick han. Men vi blev något förvånade när vi kom förbi hans uteplats. På en stol för sej själv stod brödrosten, mitt ute på gräsmattan, med en förlängningssladd som ringlade sej in i kåken. I hammocken satt Söderlund i viken och Pettersson med Archimedesen med var sin luftbössa.
    — Vad i helvete håller ni på med?
    — Lerduveskytte, sa Söderlund och la bössan till axeln. Flytta på're snabbt som ögat! En brödskiva hoppade en halvmeter opp i luften och blev så pepprad med bly att den föll till marken med en tung duns.
    — 3-0 till mej, sa Söderlund. Pettersson har missat tre gånger.
  På kvällen kom Söderlund och frågade vad en sån där helautomatisk manick kostade. Han ville köpa oss en ny.
    Det hade gått hål på vår gamla. Jävla Pettersson, siktar som en kråka.
    Vi fick en ny och Söderlund behöll den gamla. Men han använde den bara en gång.
    — Det ska väl inte behöva ta tre minuter för att rosta en brödskiva? sa Söderlund vid frukostbordet.
    — Du kan väl inte begära att den ska fungera när ni har genomborrat den med gevär, sa Söderlundskan.
    — Det är nog nåt tjall här nere, sa Söderlund och glodde i springan. Då kom brödskivan. Inte för att han precis fick nån blåtira, men Söderlund tyckte det var kämpigt nog att plocka brödsmulor ur ögat hela dan.
    Sen dess har han betraktat såna där brödförstöringsmaskiner med samma sunda skepsis som jag.
  Det faktum att de för varje år blir alltmera tekniskt infernaliska, förmår inte rubba oss i vår avvisande hållning. För en tid sen såg jag en rost som var lackad i rött med fartränder. Försäljaren sa, att den ringde med en liten klocka när brödet var klart.
    — Imponerar inte på mej, sa jag. I New York har dom brödrostar som spelar “Here we go round the Mulberry bush” när mackorna fått opp tempen.
    Söderlund påstår, att i Karlstad säljer dom en nyhet på området, väckarklocka, transistorradio och brödrost i ett.
 Pettersson med Archimedesen kom hemsläpande med en brödrost i form av ett gubbhuvud. Gubben lipade med brödskivan som tunga. Då gick fru Pettersson och gömde luftgeväret.
 Öberg med Pentan har ingen rost, han lägger sina brödskivor direkt på den heta vedspisen. Personligen brukar jag tacka nej till hans mackor. Dom smakar Viking ugnssvärta.
    Oskarsson på udden fyllde år förra lördan. Gissa vad han fick i present! Oskarsson hade bara lite svårt att komma underfund med gåvan. När han grunnade som bäst, hörde han barnen säja till frun inne i sängkammarn.
    — Morsan, kom få'ru se, farsan har fått nojan. Han sitter i köket och stoppar limpa i kassettbandspelarn.
    Att rosta bröd är dumt.