God Jul från oss i skärgårn... 
                                      
nr 51  1980 
    — Du?
    — Javisst, och du?
    — Tror jag det!
    Ett antal dar före julen på ön i skärgården sitter gubbarna i kvällsbastun och förhör sig med varandra om vilka som kommer ut i jul.
    Jo, de flesta ämnar fira julen här som vanligt, ty det finns inget som går upp mot en vit jul i skärgården. Hällarna mot fjärden ligger runda och vita under snön, havet bildar dramatiskt kontrast med sin bläcksvarta yta och över den grannlåten kommer kvällens mörker och Vintergatan tänder sina miljoner fräknar över tysta granar och gnistrande skorstenar.
    Men så här ett antal dagar före dan kommer vi överens om att julfirandet också har sina prövningar.
Hur ska man t. ex tackla problemet kattgran? Det var Öberg med Pentan som väckte frågan, ty hans katt fördärvade förra julens glädje genom att riva granen en gång i kvarten. Katten hade ett förhållande med en halmbock på fjärde grenen nerifrån och tog plötsliga enmetersskutt efter bocken. För det mesta missade katten, men när den av och till fick klorna i bocken, då välte hela granen. Den var utvald och huggen med kärlek, men den gran som på julafton stod så grön och grann i stugan och gladde familjen med sin saftiga yvighet, liknade på annandagen en struts som just kommit hem efter ett råkurr.
    — Kan man, undrade Öberg, lära en katt att ge fan i sånt?
    — Stört omöjligt, sa Pettersson med Archimedesen som även han äger en katt som är svårt på granar. Men Pettersson är ju en hängiven amatördykare och löste problemet genom att spänna tyngdbältet kring katten. Katten satsade allt hon hade på att få till ett språng, men lyfte aldrig mer än någon centimeter från golvet.
    Vad som är en god jul för människor är tydligen en grym jul för katter.
    Problem nr 2 med julen är Isaksson på Rödskär. Denne är i motsats till oss andra åretruntboende, en genuin skärgårdsbo. Eftersom det börjar bli sällsynt med genuina skärgårdsbor, fjäskas det för Isaksson. 
    Inställsamma baddjävlar skänker honom whisky av yppersta märke i julklapp för att ligga bra till nästa gång Isaksson ska hyra ut stugor och fiskevatten.
    Problemet inställer sig på julaftonsdoppet när Isaksson ska bjuda oss att smaka på årets gåvor. Visst är det gott med whisky, om man får den ren. Men det får man inte hos Isaksson. Han har för sig att whisky ska blandas med läsk. Sodavatten, ginge det väl an, men den fan kör med päronsoda!
    Vi har försökt bibringa Isaksson sundare vanor. Han är inte påverkbar. Vi har gett upp.
    — Värst var det julen 69 när han körde med “Seven Up” och “Merry”, mindes Öberg. Jag trodde Oskarsson skulle flyga i bitar.
    Oskarsson på udden är whiskykonässör. Att hälla Merry i hans whisky var som att busvissla i domkyrkan.
    — Skål och god jul, hojtade Isaksson och föreslog en allgemeines. Men Oskarsson bara läppjade buttert på glaset.
    — Merry christmas, sa han, för lite galghumor har han ju.
    Problem nr 3 för oss som firar jul på ön, är Öbergs gamla mamma. Hon saknar spritkultur i lika hög grad som Isaksson på Rödskär. Hon dricker inte ens sprit, inte ens vin. Men till jul vill hon ha en flaska väl kylt rödvin till sillen. Och det ska vara dåliga sorter, värsta rövarvinet som Systemet har. Öberg försökte ställa in sig med en fin Bordeaux av årgång 1957.
    Den gamla damen blev bara uppbragt och krävde nytt vin på bordet.
    — Tror du jag ser så illa, pojkjävel, att jag inte kan läsa datumstämpeln?
    Resignerad köper Öberg numera den vidrigaste Estramadura han kan hitta, ställer den på förstubron på kylning och tror att allt är till belåtenhet. Icke! Mamman flyttar flaskan till frysboxen. Efter några timmar på detta ställe är allt i flaskan fruset till is, utom de 12 procent ren sprit som varje rödvinsflaska innehåller. Den skvätten tar hon till sillen och blir så oppåt, ett hon inte ens kan spela Casino, en annan av hennes lidelser i juletid. Hon blandar bort färgerna.
    — Här ser ni en som sitter med Storan! hojtar hon och drämmer hjärtertian i bordet.
    Åt detta problem finns ingenting att göra.
    Problem 4 är mottagandets glädje. När julklapparna öppnas i stugan, upplever varje deltagare givandets sanna glädje. Men det är jobbigare med mottagandets glädje. När man för fjärde året i rad får P 0 Sundmans bok om Andrés ballongfärd mot Nordpolen i present, vill det till att man skärper sig. Eljest mäktar man inte falla givaren om halsen och få fram den rätta trovärdigheten när man för säkrar, att det var just denna julbok man längtat efter. 
    Nästa prövning är det mjuka paketet, som i allmänhet innehåller en fyra nummer för stor täckjacka. Man blir häpnadsväckande lik den ballong i vilken André flög.
    Problem 5 är det som oroar Söderlund i viken mest av alla julfirandets besynnerligheter. Det gäller “Kalle Anka och hans vänner” i TV, som varje julaftonseftermiddag ska ses i familjens sköte. Man måste därvid som en god fader dölja för barnen, att man är en sentimental gammal narr. Skulle barnen upptäcka, att far varje jul lipar som ett vårdike när Lufsen puttar över sista köttbullen på tallriken till Lady, då vore det ajöss med fadersauktoriteten!
    Det blir väl i år som de fem sista jularna, förmodar Söderlund. Hänvisande till nödvändigheten att påskynda julklappsutdelningen, ser jag programmet iförd tomteansikte.
    God Jul från oss, några dårar på en ö i skärgård!