Gör man så av ren kärlek?
      
nr 18 1976                             
■■■ Vår i skärgårn. Stugorna på ön öppnar fönsterluckorna och blinkar mot solen. Isen gick på en natt när det blåste. Endast i de skuggigaste svackorna ligger lite snöfläckar kvar, gråbleka som de sista gästerna på ett party.
    Söderlund i viken sitter på trappan och ser trumpen ut fast det är dags att sjösätta båten.
  När det är vår ska man inte sitta på trappor och se trumpen ut. Man ska lägga huvudet på sned, le med hela ansiktet och lyssna till småfåglarna som kommer i tjattrande gruppresor från söder.
Sen ska man sjösätta.
    Men Söderlund ser trumpen ut och säjer, att han begriper ingenting. 
    — Inte jag heller, säjer Öberg med Pentan. Jag såg reprisen i går, men jag fattar inte ett smack.
    Och Pettersson med Archimedesen säjer, att han vet en gubbe i Närke som fick fyra år för att han slog ihjäl en kärring med spaden. Denne närking hade dock ett motiv, det var den elakaste kärringen i hela länet och han hade varit gift med henne i 34 år. Men varför Janne Carlsson slår ihjäl en lam kärring som han inte ens känner, kan inte Pettersson förstå.
    TV-teater är svårt ibland.
    Gubbarna på ön pratade inte om annat än den där pjäsen "På palmblad och rosor" hela påsken.
    — Ni har alltså inte begripit någonting? sa Oskarsson på udden.
    — Inte ett piss, bekräftade Söderlund på sitt kärva språk.
    — Fatta'ru inte att det handlar om kärlek? sa Oskarsson.
    — Näpp, sa Söderlund. Här kommer alltså en kille till en stuga i skogen för att lämna en skarvsladd till en TV. Han hittar en lam kärring i stugan. Kärringen är kammad och ompysslad och det är fortfarande varmt i spisen. Så nån sköter om kärringen. Killen blir nyfiken på vem det kan vara. Så småningom får han spader, för ingen dyker upp. Och så blir han lite småsur också. Lama kärringar ska inte ligga ensamma i stugor i skogen. Dom ska in på hem. Eller också ska dom till himlen och bli drottningar och gå på palmblad och rosor. När det gått nästan ett dygn utan att den som pysslar om den lama visar sej, blir killen så desperat att han bestämmer sej för att gräva ner kärringen. Men när han grävt en stund så ångrar han sej tydligen. Äsch, säjer han och slår spaden i stugväggen. Då dråsar stora väggklockan ner från sin spik inne i stugan. Den lama kärringen får klockan i roten och dör ...
    — Så långt är jag med, säjer Söderlund i viken. Men var i helvete kommer kärleken in?
    — Han dödar henne av kärlek, säjer Oskarsson. Det är barmhärtigast för kärringen att få dö. Killen har gripits av en sån stark kärlek till gumman att han slår ihjäl henne.
    — Snack, säjer Söderlund. Du pratar som en recensent, Oskarsson. För det första slår han aldrig ihjäl käringen. Han tänkte kanske göra det ett tag. Att han gräver en grop åt'na tyder ju på det. Men när han ångrar sej, så ställer han till'et så att klockan ramlar ner i skallen på henne. Hon dör ju av en olyckshändelse, inte av "kärlek".
    — Nåja . . .
    — Avbryt mej inte, säjer Söderlund. Jag tycker för det andra, att det är ett jävla budskap dom skickar ut i TV. Alla gamla kärringar ska buntas ihop och slås ihjäl i stället för att ligga där och dra ATP-stålar och sjukkasseersättning. Det är grönt för vem som helst att hämta en spade och slå ihjäl en besvärlig kärring och sen säja, att han gjorde det av kärlek.
    — Nåja . . .
    — Avbryt mej inte, säjer Söderlund. För det tredje så hade den här lama tanten i pjäsen någon som skötte sej. Det var käk i kylen och varmt i spisen. Någon gick där regelbundet och skötte gumman. Förmodligen av kärlek. Men så stövlar det in en halvknasig buffaluns, nån  sorts kvasifilosof som bara sparkar upp dörrn och lägger sej i. Såna som går omkring i stugor och slår ihjäl gamla kärringar sen dom först druckit upp deras brännvin, dom ska in på kåken. Det ska fanimej inte göras några vackra pjäser om dem. Kärlek? Jag tycker det var vanlig brutal misshandel.  Hjälp mej knuffa i båten.
    Vi kommer tydligen inte längre i denna kulturdebatt. Vi reser oss på knakande vinterknän och drar oss ner åt stranden. Söderlunds träbåt ska i, för strömmingen går till vid Havtornsudd och Söderlund ska ut och rycka.
  Med förenade krafter vänder vi skrovet och skjuter det i sjön på hala stockar. Oskarsson står i aktern beredd med fånglinan för att förtöja henne borta vid bryggan när hon fått vatten under kölen. Det går lite fortare än vi tänkt oss att få henne i plurret. Båten sticker till sjöss med full rulle. Söderlund rycker till i förliga fånglinan så det blir tvärstopp.
    Då går Oskarsson över bord. Sånt händer vid alla sjösättningar. Alltid är det nåt klantarschel som trillar i. Oftast är det Oskarsson. Man ska aldrig stå på aktertoften i tvärnitande båtar. Det är för all del inte mer än meterdjupt där Oskarsson drullar i. men han skriker som en rocksångare ändå. Söderlund räcker honom en frälsande karda.
    — Du ska va gla att jag tycker så intensivt illa om dej, säjer Söderlund. Annars kan det hända att jag låtit dej ligga där och drunkna. Av ren kärlek.