Grodorna har ingen skam i kroppen...
            
nr 19 1975  
■■■ Grodor har ingen skam i kroppen.
    I kvällningen samlas dom i tiotusental i grundvattnet mellan Fåglarö och Ladholmen och pippar så det stänker. Stränderna är alldeles fulla av dessa snuskiga varelser som utan att genera sej det minsta utövar öppen gruppsex för vem som vill se på. 
    Egentligen, sa Söderlund i viken, som tankfullt betraktade skådespelet, egentligen skulle man vara en groda. Allting vore mycket lättare då. Själv måste man ju köpa en ny svid när våren kommer, betala dyr entré på Lorry och spendera pengar på sprit och ändå är man aldrig säker på att få något napp. Grodorna har det enklare ordnat. Kvack kvack, säjer killen. Kvack kvack, svarar tjejen och blinkar med ögona. Sen är saken oskar. En groda behöver aldrig hälla i sina tjejer feta cocacolagroggar för att komma dit han vill.
    — Det ante mej, sa Öberg med Pentan.
    — Ante vadå? sa Söderlund.
    — Att den enda väsentliga skillnaden mellan dej och en groda, är att grodan inte blandar Coca Cola i rommen.
    — 2 minuter, sa Söderlund.
  Våren tycks äntligen ha avgått med segern efter dessa ideliga attacker av den retroaktiva vintern. Inte nog med att minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värma väckt, till en ny högtidlig yra eldas av sefirens fläkt, även de stora kräken är på alerten och tjärar båtar och krattar fjolårsgräs. Ön lever upp, skratten och motorknattret, som tystnade i oktober, fyller luften igen.
    Men efter den första våryran är det som om musten går ur. Oskarsson på udden, nyss så ivrig i rödmålandet av kåken, lät borstpenseln falla i färghinken. Pettersson med Archimedesen, så uppe i bottenskrapandet av gamla skötekan, lät plötsligt skrapan falla. En efter en drog sej gubbarna ner till stora bryggan för att bara sitta och dingla med stövlarna över kanten, kisa mot solen och prata om vad som sej under veckorna tilldragit haver.
  Djur, sa Oskarsson på udden. Dom är som djur. Man tror knappt att man är vaken när man sitter vid TV:n. Man måste nypa sej i armen för att övertyga sej om att man inte drömmer.
    — Jag håller med dej, sa Öberg med Pentan. Vilka vidriga typer, man trodde inte att det fanns sådana i verkligheten.
    — En total brist på känslor, sa Oskarsson, iskalla människor som fungerar som maskiner med fel inställning av tändningen
    — Absolut, sa Öberg. Gudskelov att man inte är skapt som en sån.
    — Inga hänsyn till andra. sa Oskarsson.
    — Just det, sa Öberg, dom står utanför samhället.
    — Utanför samhället? sa Oskarsson. Det gör dom ju inte. De är ju det som är det djävliga, att dom finns mitt ibland oss.
    — Men nu är dom ju borta, sa Öberg.
    — Ja, gudskelov, sa Oskarsson. Det var en bra grej det där, att dom flög ut dom från Arlanda mitt i natten.
    — Arlanda?. . . Mitt i natten? . . . Va snackar du om? sa Öberg.
    — Terroristerna! sa Oskarsson.
    — Jaså, sa Öberg med Pentan. Jag trodde vi prata de om människorna i “Tjocka släkten”.
    Fyra gubbar dinglar med benen över bryggkanten i skärgårdens vår. Grodorna har gruppsex, ejdrarna förbereder sitt och flugsnapparna är ute och ser sej om bland holkarna.
     — I fjol, sa Söderlund i viken, hade jag satt en holk i krokiga tallen mitt framför fönstret till storstugan. Tänkte det skulle vara ball att kolla jåglarna medan man drack kaffe. I april kom ett flugsnapparpar och flyttade in. Honan slet som fan med att samla gräs och kvistar för bosättningen. Hanen satt hela tiden på en gren och visslade. Det var precis som på 20-talet. Morsan slet som en grovarbetare med hemmet, farsan satt på förstukvisten och läste Social-Demokraten. Farsan var kung. Hade tre liter på boken. Morsan hade inte ens bok. Kvinnoår var det ingen som hade kommit på idén att föreslå.
    — Vart vill du komma? sa Oskarsson.
    — Jo, plötsligt så tystnade det i holken. Ingen morsa samlade kvistar, ingen farsa satt på nån gren och visslade. Aha, tänkte jag, familje-verksamhet pågår, snart värps det och ruvas det. Och i början på juni kommer ungarna. Men det blev midsommar och inte en unge syntes till. Först i början av juli fladdrade det till i hålet på holken. Jag kastade mej över kikaren för att kolla. Mindre fågelungar har jag aldrig sett! Jag visste inte att svartvita flugsnapparna får så små barn. Johansson i Lungvik, som är ornitolog, kom över och tittade.
    — Fantastiskt, sa Johansson, dom har inte mer än ett par centimeter i spännvidd. Kan det vara luftföroreningarna? Eller nåt annat i miljön. Kvicksilvret? Johansson i Lugnvik fick låna en stege för att närbesiktiga holken. Han dråsade i backen från översta pinnen. Ena ögat var alldeles igensvullet. Det var inte flugsnappare i holken. Det var getingar.
    — En av naturens gåtfulla nycker, slöt Söderlund.
    — Jag tror inte på nycker, sa Oskarsson, naturen har en mening med allt. Nu går jag hem och rödmålar vidare.
 Söderlund följde honom på vägen. Mitt på spången mötte de en röd groda.
    — Jag har aldrig sett en röd groda förr, sa Oskarsson. Det måste vara jag som stänkt rödfärg på'n när jag målade kåken.
    — En av naturens gåtfulla nycker, sa Söderlund. Men det finns ju en mening i allt. Den här är utstött ur gruppsexen i viken. Rödmålad och eländig har han blivit utfrusen ur vårens högtidliga yra. Och allt är ditt fel.
    — Han ser deppig ut, sa Oskarsson.
    — Precis som en som just har blivit utkastad från Lorry, sa Söderlund.
    Tja, vad vet ni om naturen? Det enda vi vet, är att det äntligen är vår i skärgårn.