Guskelov att man är gammal, sa Söderlund...
 
 
nr 5  1973 
■■■  Medan angelkrokarna bockade sej som servila hovmästare över borrhålen i isen, satt vi på strandkanten och pratade.
  Oskarsson på udden berättade historien om den gamle mannen i pälskrage och BMW som skulle fickparkera på Birger Jarlsgatan. Just som han skulle sticka in nosen i parkeringsfickan, smet en ung student blixtsnabbt före med sin lilla MGB. Gubben blev rasande, men den unge mannen hoppade ur sin MGB och sa till den gamle:
    — Så går det till när man är ung och snabb!
    Den gamle sa ingenting. Han la in ettan på sin BMW och körde över den lilla MG:n så det bara var en rykande skrothög kvar av den.
    — Så går det till när man är gammal och rik, sa gubben.
    Jag förstår gubbfan, sa Öberg med Pentan. Det är inte lätt att vara gammal nuförtiden, inte ens om man är rik. Det är dom unga som samhället satsar på, det är bara de unga och friska som räknas. Vi medelålders och gamla är passé, vi är ingenting att räkna med längre.
    Samhället ser helst att vi dör, ju fortare, desto bättre, så vi inte onödigtvis belastar AP fonderna.
    Nu pratar du väl persilja i alla fall, sa Söderlund i viken. Det är ju vi, di gamle som har det bäst i dag. Ungdomen har ett helvete!
    — Hur så?
    — Ungdomen är revolutionens offer, sa Söderlund.
    Då förstod vi inget alls.
  Söderlund utvecklade sin tankegång sålunda:
    — Tänk hur det var så sent som på 40- och 50-talen! Det var förbehållet endast en liten klick ungdomar att studera vid högskola. Och en akademisk examen var på den tiden en fribiljett rakt in i etablissemanget, till de fetavlönade ämbetena i förvaltningen, till de guldkantade chefsposterna i näringslivet. Alla andra ungdomar fick börja köra lastbil eller gå i verkstadslära, dömda att bli lågavlönade i hela sitt liv. Men då kom revolutionen.
    — Vilken revolution? sa Oskarsson. Jag har inte ens hört det smälla.
    — Jo så här va, sa Söderlund. Tänk dej att regeringsgubbarna satt på 40-talet och snackade om orättvisorna i samhället, va. Då var det kanske nån som sa:
    — Det är klart att det är orättvist att bara 10% av ungdomen ska kunna plugga sej till de högavlönade  posterna, men vad ska vi göra åt det? Vi kan väl inte hetsa upp de andra 90 procenten till revolution heller?
    — Inte precis, sa då något ljushuvud. Men låt oss genomföra en revolution i det tysta. Varför är det bara en elit bland ungdomarna som får chansen? Varför är det akademikerna som får de högsta lönerna? Jo, därför att det hela styrs av lagen om tillgång och efterfrågan.
    — Ja, det är klart, men...
    Då gör vi så här: Vi sätter igång med en överproduktion av akademiker. Vi fixar så att varenda svensk får studera akademiskt om han vill. Det går dom säkert på. Och om tio—femton år har vi så ini helvete med akademiker att knappt nån av dom får jobb. Och får dom jobb, så blir det knappt nån lön, för dom är ju så många och lagen om tillgång och efterfrågan gäller väl i framtiden också.
    Och då sa Söderlund, när varenda jävel är fil mag, då får vi en ny överklass, dom som kan göra nåt med sina händer! Jobbarna!
    — Tokfan, sa Oskarsson på udden.
    — Titta här, sa Söderlund och lyfte på ändan för att ta fram den Dagens Nyheter han satt på.
    Jo då i trespaltare sa LO:s andre ordförande Gunnar Nilsson: “Industriarbetarna kommer i framtiden att vara något av en aristokrati på arbetsmarknaden. Det är en önskvärd utveckling från den synpunkten att det manuella arbetet hittills har varit lågt värderat.”
  Där ser ni, sa Söderlund. Arma ungdom, vilket svårt val står den inte inför! Antingen går man på högskola för att sen släpa sej fram genom livet på bidrag med hustru och skrikande barn i en tvåa i Tensta. Eller också blir man revolversvarvare och ansluter sej till societeten på Östermalm och röker feta cigarrer till Svenska Dagbladet på morron sen tjänstefolket dukat morgonkaffet.
    Om tio år sa Söderlund, kommer kvällstidningarna att vara fulla med insändare om sånt som t ex teatrarnas biljettpriser. Signaturen Ärlig Svensk kommer att skriva:
    “Är våra nationalscener endast till för revolversvarvare, stansoperatriser och andra privilegierade i samhället? Måste biljettpriserna vara sådana, att en vanlig läkare eller docent aldrig får en chans?”
  Om tio år kommer jobbarna att ta på sej kamelhårsulstern den 1 maj och åka ut med Mercedesen för att titta på när professorerna och licentiaterna sluter upp under fanorna och demonstrerar för 40 timmars forskningsvecka.
  Hänt i Veckan kommer att göra hemma hos-knäck hos Urban Larsson i Västerås, Sveriges tjusigaste avsynare. Och på Alexandra dansar the jet set, de guldkantade punktsvetsarna från LM och Atlas Copco.
    Var glad att du är gammal och slipper fajtas med den nya tiden, sa Söderlund. Tänk om man vore ung i dag... då måste man ha ett helvetes go för att bli nåt. Man måste vilja nåt, kunna nåt, man måste ha karaktär och framåtanda, annars har man inte en chans att bli arbetare.