Hål i hatten, det är ödet!
          
nr 5  1981 
■■■ Söderlund i viken tycker det är en jädrans skräpvinter, han kan inte hålla eld på pipan.
    Det finns orsakskedjor här i livet. Skälet till att Söderlunds pipa slocknar är ytterst den blöta väderleken, men flera orsaker finns och de bildar ett sammanhang.
  För det första har Söderlund en slokhatt med stora brätten.
  För det andra fnyser han när han blir arg. Andra människor svär och gormar, och det gör för all del Söderlund också. Men blir han riktigt förbannad, så fnyser han och då låter det som när en buss släpper tryckluften ur bromsarna.
  För det tredje är det ett hål framtill i hattbrättet genom vilket smältvattnet droppar ner i pipan.
    Jag medger, att det kan vara svårt att hänga med i detta till synes osammanhängande sammanhang. Men så här var det:
    Söderlund i viken hade blivit bjuden på älgjakt i skogarna norr om Sandviken i Gästrikland. Larsson på lagret var också med, ty det var ett bolag som hade bjudit på jakten, och bolaget önskade smörja inte bara inköpschefen Söderlund utan även Larsson.
    — Kunde man ge sig fan på att man ska släpa på den där Larsson också! utbrast Söderlund när det stod klart att även Larsson skulle jaga älg. Söderlund har aldrig gillat Larsson, en småvrång herre som dessutom är en klantskalle, en av de där som snubblar och fumlar så fort han får en chans.
    — Han kommer att fördärva hela jakten, menade Söderlund.
    Han mindes väl hur det var när ett annat bolag hade bjudit på laxfiske i Mörrum. Söderlund hade en nystigen bjässe på sju-åtta kilo under landning. Vem kommer inte drällande och snubblar på reven så att den springer av och laxen piper om inte Larsson på lagret! Söderlund blev så arg att han inte bara fnyste utan också nöp till Larsson med spöskaftet mitt i roten.
    Och det blev inte bättre på den här älgjakten norr om Sandviken.
    — Kunde man ge sig fan på, sa Söderlund när det visade sig att Larsson på lagret till på köpet hade fått bästa jaktpasset. Där Söderlund stod, kom inte en älg på flera timmar. Men när det bara återstod tio minuter fram till lunchavbrottet, rasslade det i snåren. Stor, gråsvart och ståtlig skred en tolvtaggare snett över nordöstra hörnet på Söderlunds skjutfält! Men ack, avståndet var dess värre för stort. Tolvtaggaren fortsatte rakt i armarna på Larsson som hade passet bredvid!
     Söderlund suckade och lyssnade. Vilken sekund som helst skulle skottet brinna av. Och sen skulle den jäkla Larsson kunna åka hem till firman och skrodera om sin bragd. Fy fan för Larsson!
    Men. . . tystnaden i skogen förblev obruten. Inte ett skott störde friden, inte så mycket som en klick förnams. Vad kunde detta bero på? Tassande som den siste mohikanen banade sig Söderlund väg genom snåren mot Larsson.
    — Larsson, viskade han, Larsson!
    Det var bäst att varsko sin ankomst så att inte Larsson tog honom för älg och började brassa bly omkring sig.
    Söderlund trodde inte sina ögon. Lutad mot en torr fura med bössan mellan knäna satt Larsson och sov! Han hade aldrig sett älgen! Då blev Söderlund så där fnysförbannad som bara han kan bli. Han ställde sig bredbent framför den sovande lagerföreståndaren och fnyste som tryckluften i en buss.
    Larsson spratt upp ur sömnen och så gick det som det gick.
    Ett skott brann av. Söderlunds hatt flög femton meter och satte sig i en gran. Larsson var mycket olycklig efteråt. Han bedyrade att han satt där och drömde att en älg stod över honom och när Söderlund fnös lät han som en femtioelvataggare och Larsson tyckte det var säkrast att bränna av ett skott i självförsvar. Tre centimeter skilde Söderlund från en säker död.
    Sedan dess har han betraktat sin gamla slokhatt närmast som en souvenir, han och hatten är numera oskiljaktiga. Sådana här vintrar, när det mera regnar än snöar, är hatten dock ett problem.
  Öberg med Pentan föreslår att Söderlund ska täppa till hålet med tejp eller plastic padding.
  Oskarsson på udden menar, att Söderlund åtminstone kunde vända bakåfram på hatten. Visserligen är det obehagligt att få takdroppet i nacken men ingenting emot att ständigt få pipan släckt.
  Pettersson med Archimedesen föreslog något så genialt som att Söderlund skulle byta mungipa, ingenting säjer att en piprökare prompt måste bära sin pipa i höger mungipa.
    Men Söderlund i viken viftar bort alla välmenta råd.
    — Man ska inte fingra på ödet, menar han. Det är ödet som rår, och det ska man inte blanda sig i.
    Hände sig sistlidna söndag att Söderlunds Saab blev stulen. Vi som bor på öarna utanför Dalarö parkerar våra fordon i samhället och tar oss ut till ön med Vaxholmsbolaget. Det händer att våra bilar får påhälsning under helgerna. Finner vi dem inte utsatta för åverkan, så är de bara borta.
    — Har du varmt på dig! undrade Öberg med Pentan.
    — Oja, bedyrade Söderlund.
    Häng med på hojen då! sa Öberg med Pentan som har motorcykel med bönpall. Och så brakade herrarna in mot stan. Det är 70 km begränsning ända till Handen, men Öberg höll 110.
    — Det är inga trafikkontroller på söndagar, skrek han över axeln till Söderlund.
    Men denna tog ett hårt grepp i Öberg och skrek tillbaka:
    — Polishelikoptern! Och minsann svävade inte den flygande hastighetskontrollen över deras huvuden! Öberg hann få ner farten och undgå böter.
    Ödet, sa Söderlund när de var i stan. Hade jag inte haft hål i hatten, hade jag aldrig sett'en!