Håll i karln, för nu är det båtmässor igen!
      
     
nr 8  1976  
■■■ Jag kan hälsa från båtmässan i Göteborg. Det är dags för den igen. Mässan brukar vara startskottet för den besynnerliga tid på året då stora starka karlar blir som tossiga. De vädrar sol och saltstänk, rycker svårt i förtöjningarna och blir på mässans fjärde eller femte dag lagom otillräkneliga för att med ett fånigt leende på läpparna famla efter kulspetspennan och sätta sina i namn på ödesdigra avbetalningskontrakt.
  Efter varje båtmässa blir dom flera, de där familjerna som nödgas dra sej fram på blodpudding och paltbröd till följd av husfars dårskap en sinnesrusets dag i februari.
    Mången skeppare på kustens snobbkryssare framlever sina vintrar som Raskens med potatis doppad i salt och sovel endast på lördagar.
    Man blir aldrig klok på den här båtbranschen. I fjol var det kärvt. Så här dags i fjol stod bekymrade civilekonomer i båtmässornas talarstolar och förutspådde ras och elände i båtbranschen. Prognoserna pekade på 1975 som ett pärlband av konjunktursvackor. Det skulle bli marigt att kränga minsta aktersmälla. Vad hände? Jo. Svenska Båtindustriföreningen, Sweboats, siffror ser ut så här: Vi sålde 48 000 båtar i landet, två tusen fler än året före. 40 000 utombordsmotorer, 2 400 fler än året före. Och eftersom prishöjningarna var aktningsvärda, blev det penningmässiga resultatet 400 miljoner mot 273 miljoner 1974, en ökning av omsättningen med 47 procent!
    Man kan undra hur mycket vi höjde omsättningen på blodpudding i riket.
    Hur går det här till? Hur har folk råd i dessa skattetyngda dyrtider? Ta en sån som Sigge Hedberg. Han är en av de små på marknaden som säljer båtar i skuggan av de stora koncernerna, i år svarade han för en av mässans få nyheter. Stålkryssaren Grand ABV 32, en familjekryssare med stål i både skrov och överbyggnader. 9.70 meter lång. 3,10 bred, lyxinredd i teak, diesel (10 knop) alltihop för 158000 kronor. Vem har råd att köpa ett
sånt skepp? Hur mycket pröjsar dom kontant? Hur länge får man amortera? Sigge flinar: Avbetalning? Sällan. Jag säljer bara kontant. 
    — Till vem då, om man får fråga?
    — Brandmän, svetsare på Götaverken, byggsnickare.
    — Varifrån får dom 15 8 000 kalla?
    — Från farfar.
    — Att vad?
    Jo säjer Sigge, det går till så här. En båt som den här brukar ta tre år att sälja. Första året kommer Karlsson ner och tittar och beundrar och suckar och drömmer. Andra året kommer Karlsson och Karlssons fru och Karlssons barn. Dom bara sitter och tittar i ruffen och suckar och drömmer, tredje året kommer familjen Karlsson och har farfar med sej. Farfar har en slant på banken, farfar har kanske villa i Lerum. Det är farfar som skaffar de pengar som fattas, vilket brukar vara lejonparten.
    — När farfar drejar bi, brukar jag betrakta båten som såld, säjer Sigge Hedberg som har stirrat de flesta av Göteborgs likvida farfäder i vitögat.
  Sigges nya båt blev en av mässans mera uppmärksammade. Tjockt med publik och solventa farfäder i gnisslande rullstolar. En av de därnäst mest uppmärksammade båtarna var inte mer än drygt metern lång. En jolle i trä, byggd av gamle skeppsbyggaren Hjalmar Johansson som jobbar hos Volvo, ett litet fartyg som för tio år sen inte skulle ha väckt minsta uppmärksamhet, men som nu lockade täta led av båtsvenskar som log och suckade och nostalgerade. Hjalmar har byggt jollen med kärlek i varje nit.
    — Va kostar han?
    — Inte en aning, sa Hjalmars chefer. Men en generalkonsul var här nyss och bjöd femton tusen.
    Båtvärlden blir man aldrig riktigt klok på.