Hallå, du röde indian!
                    
nr 31  1980  
■■■ När sommaren glödde som hetast gick hela ön naken medan Söderlund i viken uppträdde i träningsoverall med blixtlåset draget ända upp i hakan. Detta hade sina orsaker. Somliga tål solen, andra gör det icke.
    Alla jagade färg de där dagarna. Sololjan var utsåld till sista pluntan i alla kiorrar på fastlandet. På varenda udde låg människokroppar utsträckta. Man fick en kuslig vision av att digerdöden gått fram över skärgården och slagit folk till döds med skoningslös hand. De allra solgalnaste satt med haklappar av foliepapper för att bryna ansiktet extra hårt.
    — Folk är galna i sol, muttrade Söderlund i viken. Jag ger mig fan på att den som öppnade solarium i ett tält på plagen i Tylösand skulle få fullt hus hur solen än stekte.
    Till sist måste även Söderlund börja sola, om inte annat så för att få någon att prata med. I stugor och sjöbodar var det tomt, folket hade som sagt gått man ur huse för att stå lik på stränderna.
    — Ro hit med en flaska sololja då, fräste han och Söderlundskan gav honom en sprayflaska av den sort som ger fin färg på nolltid.
    På Söderudden hittade Söderlund en stenhäll där det visserligen redan låg femton utslagna men fortfarande fanns utrymme för en till. Söderlund intog sin plats bland de döda. Ingen av de omkringliggande yttrade ett ord, men fjorton transistorapparater spelade för full gas. Närmast låg en herre, så tatuerad att han liknade ett seriemagasin, och till denne vände sej Söderlund med en bön om hjälp.
    — Skulle du vilja spraya mej på ryggen med den här sololjan?
    — Kan jag väl göra, sa Seriemagasinet. Vänd på’re.
    Pysch, pysch sa det om flaskan men den tatuerade hejdade sej vid fjärde pyschet och sa:
    — Fan, ska det va så här?
    — Visst, sa Söderlund. Fyra på du bara!
    — Du blir ju röd i hela arslet, sa den tatuerade på sin förorts vilda språk.
    — Mmm, sa Söderlund, man blir röd först och brun sen.
    — Som du vill då, sa den tatuerade och sprayade på av hjärtans lust. Söderlund kom att titta på sina fötter, ty det rann sololja i rännilar nerför benen.
    — Va'i helvete, ropade han, blöder jag?
    — Som jag sa, du är röd över hela kroppen, sa den tatuerade, röd som en nykokt hummer.
  Söderlund slet den nästan tomma sprayflaskan ifrån honom och läste på etiketten.
    — Jag tycker det mera påminner om rödfärg än sololja förstås, sa den tatuerade.
    — Däri har du alldeles rätt, min vän, sa Söderlund bistert. Det står här att jag är skinntorr på fem minuter. Dessutom ska jag slipas med finkornigt sandpapper före nästa behandling.
    Vi tyckte nog att Söderlund uppförde sej lite underligt när han kom farande i snurran från Söderudden. Lade inte till vid bryggan där han brukade utan plöjde in stäven i vassen och förflyttade sej springande på huk från sjöbod till sjöbod, ivrigt spejande åt alla håll.
    — Vad var det där? sa Oskarsson på udden. 
    — En naken karl alldeles illande röd? sa Pettersson med Archimedesen. Vad smyger han omkring här för?
    — Knallröd och smygande, sa Öberg med Pentan, det måste vara den siste mohikanen som går i repris.
    Flämtande nådde Söderlund sin stuga bara för att mötas av en tvärilsken hustru. Hon stod med en sprayflaska i handen och målade en kökspall.
    — Vad är det för epafärg du gått och köpt? Inte sjutton blir pallen röd, han blir bara blank och luktar som en gatflicka. . . Men, hejdade hon sig, hur i herrans namn ser du egentligen ut?
    Plötsligt förstod hon. Hon läste på sin burk och skrattade så att hon måste sätta sej.
    Nu vet ni varför Söderlund går omkring i tränings overall från topp till tå fast termometern pekar på 28 grader i skuggan.
  Inte blev det bättre heller av att Öberg kom och sa att det var telefon till Söderlund
    — Inte för att jag begriper vad lotsarna kan vilja mej, sa Söderlund och lommade in i kåken för att svara.
    — De’ begriper inte jag heller, sa Oskarsson och slog daggmasken i bordet.
    — Jo, sa Öberg med oskyldig min, en som hette Andersson på lotsstationen sa att dom sökte en röd prick som hade slitit sej. “Vi har en röd prick här” sa jag, “ni kan få tala med honom personligen”.
    Söderlund bara blängde när han kom tillbaka, slog daggmaskar i bordet.
    Ni kanske undrar varför fem gubbar slår daggmask i ett bord? Jo, det är ju dags för årets första långrevar. Att agna tvåhundrade krok med daggmask är ett besvärligt göra, särskilt om daggmasken är nyter och pigg och vrider sej som en korkskruv för att undgå kroken. Men slår man daggmasken i bordet, så blir han stel som en pinne för ett kort ögon blick, dock länge nog för att man ostörd ska kunna få fast honom.
    — Är det inte dags att sluta med alla dumma skämt om min solbränna? muttrade Söderlund.
    — Gärna det, sa Oskarsson på udden. Vi tycker bara att du tar det onödigt tragiskt. Har du tappat humorn Söderlund? Det finns värre öden. Tänk på Begagnade Bergman som förväxlade sololja och en flaska gummiarabicum! Han fick gå om kring med en gummimadrass på ryggen i fyra dar innan något ljushuvud kom på, att klistret var lösligt i vatten. Dom kastade i Bergman vid ångbåtsbryggan och drog pluggen ur madrassen. Efter tjugo minuter var han fri. Fast sen stod det DITIRF GROBELLERT i ryggen på honom hela sommaren.
    Många drog då slutsatsen att detta var ryska och att Begagnade Bergman var nån stackare med förflutet i något sibiriskt läger. Men DITIRF GROBELLERT är faktiskt Trelleborg Fritid baklänges, sa Oskarsson. 
  Läs bruksanvisning först, sola sen!