Hamnrapport från sjöfarande!
                    
  nr 24  1972         

■■■ Bottenhavet är toppenhavet, men hamnarna är botten. Därom är fotografen, styrman Engman och jag alldeles ense. Senast töffade vi in i Sundsvall som ska heta vara en sjöfartsstad av rang. Till vår överraskning fann vi en båtmack där man kan få dieselolja till båtmotorn.
    Vi vatt så glada, för vi hade inte sett en bensinmack sen i Ulvöhamn. I glädjen höll vi nästan på att köra omkull bensinpontonen och befarade att få snubbor av mackkillen. Det fick vi inte. Han var inte där. Macken var stängd!
    Bristen på bränsleservice i hamnarna  är dock inte det värsta, den är vi vana vid numera. Det är värre med alla frågorna. Vi kör sträckan Stockholm — Umeå tur & retur i en Albin 25 som vi hyrt, ett förträffligt fartyg med värme och kylskåp ombord och en hög mast med segel på rufftaket. Det har tillverkats 400 Albin 25 bara i år, så den borde vara rätt vanlig och inte väcka uppseende. Men det gör hon. Folk kommer ner till kajerna i natthamnarna och glor som om man landat med en kapsel från månen.
    Först tyckte vi det var kul och trevligt. Styrman Engman brukade klättra upp på kajkanten och ge allmogen spridda detaljer ur båtens instruktionsbok. Han kommer att bli en fin Albinförsäljare, Engman, när han ledsnat på att fotografera. Han har en trogen publik i varje hamn utom i Sundsvall, för där klev han i land med längsta teleobjektivet under armen och folket retirerade in bakom hamnmagasinen i tron att det var bankrån på gång.
    Men nu har vi hunnit ledsna på att överallt redogöra för hur stor segelyta vi har, hur många hästkrafter vi har,
hur stor rullningen är i sidsjö till havs och om den automatiska länspumpningen fungerar. Vi orkar bara inte svara mera. Vi skulle ha hyrt nån gammal Petterssonbåt från 30-talet så hade det inte blivit några folksamlingar.
  I Örnsköldsvik började vi värja oss mot nyfikenheten.
    En man med polisonger från öra till öra lutade sej över kajkanten och skrek:
    — Hallå där inne i ruffen, är dä en Albin-tjufemma de här?
    — Nej, svarade vi, det är en Fabian. . . en bror till Albin.
    — Det har man inte läst om, sa mannen med helpolisongen och såg ut som om han lindat en falukorvsring om ansiktet mot tandvärk.
    Nej, hur skulle ni ha kunnat det? sa vi. Han kommer inte ut på marknaden förrän i höst. Vi är ute ock testkör. Men säj inget ät lokaltidningen, det är hemligt.
    — Nej då, sa polisongen och gick för att ringa lokaltidningen.
  I Tjänskärssund var det en man i anorak och baskermössa som ville veta om det inte hade varit bättre med en annan motor.
    — Hur så? sa vi som är nöjda med den vi har. Den går som ett Schweizerur.
    — Inte det heller, sa vi, försök igen.
    — Fotogen?
    — Nä, å inte ångmaskin heller. Det blir så skitigt i ruffen av allt skyfflande med kol.
    — Va i jisse namn går ni på då?
    Luft, sa vi. Man bara hissar seglen, sen tar man fram luftaggregatet.
    — Luft. . ., vad då för nånting?
    — En helvetes stor hårtork som går på batteri. Med den blåser man luft i seglen och sticker. Enkelt och tystgående.
    — Va? sa baskern.
    — Det bästa, sa vi, är att man aldrig tröttnar. Är man trött på medvind, så skickar man bara styrman Engman ut på däck med hårtorken så får man blåsten kranbalksvis om babord,
    Mannen avlägsnade sej från bryggan med baskern djupt nerdragen mellan axlarna. Förmodligen skulle han hem för att kolla om det stod nånting om det här i Båt nytt.
    En dam i Ulvöhamn ville veta om vi bajsade i toaletten. Vi tillät oss en motfråga om var hon bajsar själv. En medel- ålders man i overall ville veta om Albin Marin var ett statligt företag, eftersom han tog oss för Albinförsäljare och trodde att vi visste.
    — Ingalunda, sa vi. Albin tillhör Kooperativa förbundet. Båten är döpt efter Albin Johansson, ni vet.
    — Hette han inte Carl Albert? sa mannen.
    — Ja, fast Anderson.
  I Härnösand, på Shellpontonen, blev det också folksamling.
    — Va tyst han går, sa en man som sett oss lägga till.
    — Tacka för det. Albert e mycke tystlåten av sej.
    — Albin heter han väl?
    — Nej. Albert. Det är en liten ettrig västgöte som sitter i akterruffen och trampar. Han säjer inte mycket. Han bara trampar runt skovelhjulen för allt vad han orkar.
    — Men, sa mannen . . .
    — Ja, han ska ha pyttipanna med ägg och en krök var tredje timme. Det är hela driftskostnaden.
    — Dumheter, fräste mannen.
    — Pyttipannadags, skrek styrman Engman inifrån akterruffen.
    — Förlåt mej, sa jag till mannen, jag ska bara gå ner och fylla bränsle på Albert.
    Mannen stirrade som om han övervägde att strypa mej. Jag sa:
    — Från det ena till det andra, vet ni om dom har 97-oktanig pyttipanna på den här macken?
    Då gick han äntligen.
  I Söderhamn tänker vi köra med att vi har elmotor. Vi tänker fråga mackens personal utifall dom vet, om det finns nån som har en gummikabel på 18 mil att sälja. Vår gamla har börjat läcka så att det blir kortis i den.
    Det är tjatigt i hamnarna. Men på sjön är det fint, där är det bara styrman Engman, Albin och jag. Vi är på väg söderut nu. Färdmätaren står på 658 nautiska mil. Det är bra trampat av Albert där bak. När mätaren står på tusen ska han få en nubbe extra. Då brukar han rusa upp i 9 knop.