Hans Majestät fyller 517 år!
          nr 46  1972               
■■■ I höstmörkret på Fåglarö brygga, medan vi väntade på Vaxholmsbåten in till Dalarö, kom vi att prata om konungens födelsedag,
 
   Hans majestät fyller 90 på lördag, sa Oskarsson på udden.
    — Hans majestät fyller 517 år, sa Söderlund i viken.
    — Tokfan, sa Öberg med Pentan.
    — Inte alls, sa Söderlund i viken, för den enda kung som har rätt att kalla sej för Hans majestät med betoning på Hans är kung Hans, född
1455!
    — Har aldrig hört talas om karln, sa Oskarsson.
    — Söderlund bara hittar på, sa Pettersson med Archimedesen.
    — Slå upp i böckerna å titta sa Söderlund. Men leta inte hos Grimberg, han har missat kung Hans!
    Detta sa Söderlund i söndags, och jag måste erkänna, att jag vigt en stor del av den gångna veckan åt att jaga uppgifter om kung Hans.
Det är helt korrekt som Söderlund säjer,  att Grimberg missat kung Hans. I varje fall i den klassiska historieläran, den där blå som följde en genom folk- och realskolan. Grimberg var en slarver, När allt kommer omkring så är Grimberg skyldig mej och mina jämnåriga inte mindre än åtta svenska kungar!
    17 sidor finns det om Karl XII och det finns ganska mycket om Karl IX, Karl X Gustav och Karl XI. Men Karl den åttonde, dvs. Karl Knutsson Bonde, avfärdas å ett par fattiga rader. Ännu värre är det med Karl den I, Karl II och Karl III, Karl IV och Karl V och Karl VI och Karl VII... tro mej, dom har inte fått en rad i Grimbergs historiebok för folkskolan. Här regerade dom och stod i underskickelsedigra år och så fick dom inte en enda liten recension. Det måste kännas bittert för dessa kungar där dom sitter i sin himmel och ser hur det går till i gamla Sverige numera, när kungen bara behöver nysa för att det ska bli helsidor i veckopressen.
    Hur kom det sej då att Grimberg och man själv missade kung Hans? Jag vill minnas att man fick rabbla regentlängder tills man storknade när man gick i skolan, men den tidens skola lärde inte ungdomarna att ifrågasätta saker och ting som dom gör i dag. Själv tycks man inte ha reflekterat vid 1O års ålder. Gluttar man i regentlängden, så står det klart och tydligt att en kung som hette Hans regerade här i landet mellan 1497 och 1501. Att Grimberg inte skrev en enda rad om honom, det tänkte man inte på. Då.
    Veckans jakt på kung Hans hade sina strapatser. Barnen, som tämligen nyligen läst sin svenska historia. bara skakade på huvudet dom hade aldrig hört talas om karln.
  En granne, som är skollärare, skakade på huvudet även han och antydde dessutom att jag dillade. Han tog fram sin gamla Grimberg och sa: Titta här, från 1411, när Sten Sture tvålade till Kristian I på Brunkebergsåsen, fram till 1518, när Kristian II med artistnamnet Tyrann gjorde sitt första försök att erövra Stockholm, står ingenting annat hos Grimberg än att “folket hade det bra och levde i fred”. Grimberg hoppar ända till 1520, när Kristian Tyrann arrangerade Stockholms blodbad, det värsta röjarparty historien känner,
  Jakten på kung Hans gick vidare. Ett uppslagsverk avslöjade att Hans inte var svensk, han var dansk den jäkeln. Son till Kristian I och farsa till Kristian Tyrann. Det hette att han motarbetades av Sten Sture, men sedan han spöat Sture i slaget vid Rotebro 1497, så blev han kung i Sverige. Tidigare var han kung i både Norge och Danmark, så han behärskade marknaden som den värsta Wretman.
    Jag ville veta mera, gick till biblioteket, spände ögonen i en extra ordinarie bibliotekarie och sa: “Jag vill veta allt om kung Hans!” Bibliotekarien retirerade förskrämd bakom Svensk skönlitteratur He - Pos och återvände ledande en äldre dam med lornjett. Den gamla spanade in mej med en vass blick genom lornjetten, en tokfan som fått en kung som hette Hans på hjärnan.
    — Låter som medeltiden, sa hon,
    — På spiken, sa jag. 1497—1501.
  Lornjetten plockade fram Wrangels “Svenska folket genom tiderna” och Svensk Uppslagsbok. Mitt vetande om Hans utökades med att rådsherrarna efter några år lessnade på Hans som kung. Hans hade fått grundligt med stryk i sitt krigståg mot bonderepubliken Ditmarschen i Holstein och rådet frös ut honom, varefter Sten Sture gjorde come back i stor stil som riksföreståndare. Hans svarade då med att slå sej ihop med Lübeckarna och starta handelsblockad mot Sverige.
    Ett strå vassare än Wrangel var Svensk Uppslagsbok. Där hade dom t o m en bild på kung Hans, en detalj ur en altartavla från Odense, Hans såg bra ut inte olik Tony Curtis i “Snobbar som jobbar”. Man fäster sej vid att han har en ring kring höger tumme. Jag är inte alldeles säker på att det är en ring, med tanke på Hans goda relationer till Lübeckarna kan det ju lika gärna vara ett Hansaplast.
  Om kung Hans karaktär säjer Svensk Uppslagsbok så här: “Han ger intryck av att ha ägt en fast vilja, okuvlig målmedvetenhet och en sällsynt förmåga att invänta rätta ögonblicket för handling.”
    Inget dåligt betyg av eftervärlden. Men inte en rad i historieboken. . . dumma, dumma Grimberg!
    Trots allt är det den ende svenske kungen som har rätt att kalla sej Hans Majestät.


    Har ni hört den här?
    Med anledning av presidentvalet i veckan, drar vi den här:
    Två renhållningskillar jobbade på gräsmattan utanför Vita huset i Washington. De plockade avfall och pappersskräp och en av dem fick syn på en bit toalettpapper och satte iväg efter det med sin spetsiga käpp. Men en vindpust tog papperet och efter att ha seglat runt en stund blåste det in genom ett öppet fönster i Vita huset. Killen blev utom sig och rusade in för att hämta det. Efter en stund kom han tillbaka och sa till polarn:
    — Jag kom för sent — han hade redan undertecknat det.