Har jorden slutat snurra?

nr 37  1968
    Fortsätter det så här blir jag rädd på allvar! sa Söderlund i viken. Almanackan visar att det är september, men det ger sommaren fanken i, den bara fortsätter. Vattnet blommar som om det vore
i juni, abborrarna har blitt på smällen igen och är stinna av rom och skogsviolerna på ön blommar för andra gången i år.
     — Det är riktigt ruskigt, menar Söderlund.
     — Ruskigt, hur så? sa Oskarsson.
     — Jag tror att det har blivit tjall någonstans, något mankemang på jordrotationen eller så. Är det nån som har ringt Afrika och kollat? Dom kanske åker skidor i Kongo just nu.
     — Om jorden skulle snurra snett, så skulle det väl ha stått nått i tidningarna om’et, sa Pettersson med Archimedesen, dom tar ju upp allting.
     — Personligen tror jag att jorden har stannat, sa Söderlund.
     — Tokfan, sa Oskarsson på udden, det blir ju mörkt om kvällarna i alla fall!
     — Nåt måste det väl i alla fall bero på, envisades Söderlund. Vi hade tolv grader i mitten på juli och nu är det tjugo grader i mitten på september.
     — Att det var så kallt i juli berodde väl på att du tappat frysboxen i sjön! sa Pettersson. Han syftade på den gången i somras när Söderlund hade kommit över en begagnad frys på 300 kilo och körde ut den till ön med snurran. När gubbarna skulle lyfta upp den på bryggan gled båten ut och det blev ett sabla plask. Söderlund var djupt olycklig men Pettersson med Archimedesen bara skrattade och spred ut på ön att "nu hade Söderlund gjort en uppfinning, en kombination av fisksump och frysbox".
    — Synd, sa Pettersson, att du måste fiska upp frysen i stället för att låta den ligga och ta patent på'n. Men det är så där med alla uppfinnare, uppfinna kan dom men när det gäller att matcha uppfinningarna på marknaden, då är det plötsligt slut på deras fantasi. Varje uppfinnare borde ha en manager.
     — Ja, i varje fall Hansson, sa Söderlund.
     Hansson bodde våningen under mej i Västertorp, och han hade dille på att uppfinna allt möjligt. Hans automatiska gaständare hade nog blivit en stor artikel om han inte hade gett upp så fort. Ni vet hur det är med gasspisar, man har aldrig tändstickor eller tändare till hands när man ska tända på. Hansson skaffade ett vanligt tändstift som han skruvade fast intill gasbrännaren. Sen monterade han en liten induktionsspole på gaskranen. Det var en spole som suttit i körriktningsvisaren på en gammal buss. När Hansson vred på kran så gav spolen en gnista på tändstiftet och gnistan tände gasen. Det tråkiga var bara att det inte gick som Hansson tänkte sej, Gasen, tändes först vid fjortonde försöket och då hade det strömmat ut så mycket gas i köket att spisen hoppade upp i taket. Det small i hela kåken och jag sprang ner till Hansson. I ena hörnet av köket låg den sönderslagna spisen, i det andra hörnet satt en något vimmelkantig Hansson med gaskranen i nypan. På inrådan av gasverket lade Hansson ner experimenten med den automatiska gaständaren.
    — En polare till mej, sa Pettersson med Archimedesen, var först i Sverige med blinkers på motorcykel. Han ledsnade på att räcka ut kardan varje gång han skulle svänga och grubblade sej fram till en ganska fiffig lösning. Han monterade två pilformiga lyktor bakpå cykeln och gömde sedan batterierna i bönpallen.
     — De största uppfinningarna är ofta de enklaste, sa Söderlund.
     — Det här blev aldrig nån riktig stor uppfinning, sa Pettersson. Polarn var ute och körde en brallis i Vallentuna- trakten och blinkade för högersväng, när det plötsligt blev kortslutning så att det slog eld i bönpallen. Tjejen som satt bakpå brakade , in i skogen som en raket och satte sej på ändan i en vattenpöl. Polarn var tvungen att skyla flick- stackarn med en Dagens Nyheter när han lämnade av henne vid porten. Flickan sa inte ens adjö utan gav honom endast en blick av isande förakt.
    — Min enda uppfinning, sa Söderlund, var väl inte precis någon originalgrej, men konstruktionen var helt min egen. Det rörde sej om en cykelbåt jag byggde sommaren 1938 när vi bodde vid Baggensfjärden. Jag lödde igen två stuprör tills dom blev täta, riggade till ett däck av lätt regelvirke och gillrade opp en gammal Polstjärnan på däcket. Bakhjulet fick fungera som skovelhjul. Jag tog av gummiringarna och monterade bort varannan eker. I hålen skruvade jag fast ett antal kryddburkar som skovlar. Jungfruresan blev inte fullt så lyckad för fanskapet gick baklänges så jag måste dra opp den igen och vända på burkarna. Men sen gick det riktigt bra. Vid lugnt väder kunde jag komma opp i ett par knops fart.
     — Och du tog inget patent på den heller? sa Pettersson med Archimedesen.
     — Nej, sa Söderlund, jag tappade kedjan på 18 meters djup i Fallström och fick simma hem med åbäket. Jag var 300 meter från land och under vägen hann jag inse cykelbåtens begränsningar.
    Ibland utspelas det små tragedier i uppfinningarnas värld, sa Pettersson. Som killen som la ner flera tusen spänn på den elektriska haspelrullen. Att motorisera spinn- och haspelrullar kan förefalla enkelt, men problemet är växellådan. Man måste ju kunna lägga in tvåan när det kommer grova öringar och hugger. Nå, den här killen hade löst det hela, växellådan ansågs vara ett litet under av finmekanik. Det var bara att hela projektet stöp på kostnaderna.
     — Så dyrt behövde det väl inte bli? sa Söderlund.
     — 3 500 spänn!
     — För en rulle och en elektrisk motor?
     — Nja, sa Pettersson, rullen och motorn gick väl inte på mer än ett par hundra men när killen skulle demonstrera uppfinningen för pressen ute på Möja måste han köpa sladd för 3300 kronor! Killarna från pressen ville inte riktigt tro på projektet. Enligt obekräftade uppgifter gick uppfinnaren och hängde sej i sladden.
     — En tråkig historia, sa Söderlund, nästan som Kalle Lången. Han kom körande ner till bryggan för att åka ut i båten med familjen, och så vägrade motorn att starta. Kalle Lången vevade i tre kvart på snurran, och det var en tungdragen snurra så Kalle blev ganska trött. "Klart att jag ska få igång en", sa Kalle och hämtade femtio meter klädstreck. Han lindade opp tio meter på snurran och band andra tampen om kofångaren på bilen. Sen brakade han rakt opp på land med bilen och menade, att nu vore det väl fan om inte snurran gick i gång! Kalle körde femtio meter och var lite förvånad när han kikade i backspegeln, för båten var bara fem meter efter.