Har ni sett en älg på släp efter en motorbåt?

 
  
nr 30  1973 
■■■ Öberg med Pentan åker vattenskidor i år. Det är något som vi andra växte ifrån på 60-talet, men Öberg har inte börjat förrän i år och är nu helt tagen av sporten. Han startar på två skidor för att efter en stund sparka av sej den ena och sen åka vidare på bara en skida.
  Hans stil är ännu inte vidare finslipad, men han tränar hårt. Öbergs son kör Pentan och farsan hänger efter i tåten och ser ut som en sån där springande älg av papp som dom bogserar tvärs över skjutbanor.
    Öberg har blivit en attraktion, folk samlas på bryggan för att titta på. Han är bäst i starten. Pentan vrålar på högvarv och Öberg stiger som en vredgad näck ur böljan. Bravo, skriker allmogen när skidorna äntligen planar och Öberg susar utåt fjärden i sin karaktäristiska älgställning. I torsdags fick han till och med en varm applåd ty när han väl kom upp på skidorna, visade det sej att han glömt badbrallorna och det tyckte folk var roligt. Sonen Öberg märkte ingenting utan surrade aningslöst runt halva skärgården och förevisade sin nakna farsa. När ekipaget återvände till Fåglaröbrygga, hade ryktet spritt sej på ön, där var svart av glatt hejande personer. Öberg släppte djupt skamsen linan och försökte dra ner flytvästen så gott det gick över väsentligheterna när han kravlade sej iland.
    — En gång till, Öberg! skrek Söderlund. Det här var det stiligaste jag sett sen dom avtäckte Orfeus.
    Attraktionen Öberg fortsätter att åka dag ut och dag in fast nu i betryggande brallor. Just som man sitter där förhäxad av hans teknik att sparka av sig ena skidan och åka vidare på den andra så kommer ett barn och säjer att man måste hem till telefonen. Det är någon person på fastlandet som vill nåt viktigt.
  Något flämtande griper man luren hemma i stugan. En röst säjer:
    — Goddag redaktörn, jag läser eran sida i SE ibland och undrar om redaktörn har användning för en politisk vits.
    — Jovars, är den bra så.
    — Jodå, toppaktuell och så. . . Det var två skogsarbetare som gick lös på varsin tall. Och den ena sa: Fälldin så fäller jag min. Var inte det roligt?
    — Inte ett spår.
    Folk i land är nog inte riktigt kloka. Dom har en sagolik förmåga att ringa vid olämpliga tillfällen.
  Äntligen har man t ex kommit i gång med att lägga tegel på taket. Just som man står där som en katt på ett hett plåttak, gormar ett barn nere på gården:
    — Farsan, det är telefon!
    — Vem är det?
    — Det vet jag inte. En gubbe.
    Gubben visar sej vara en trävaruhandlare som semestrar på Gotland.
    — Förlåt att jag besvärar under semestern, säjer han, men jag hörde en så förskräckligt rolig vits på stranden vid Ljugarn i går, så jag tänkte att jag måste ringa till SE och berätta. Jag stör väl inte?
    — Inte alls.
    — Redaktörn var kanske ute och seglade eller så?
    — Nej, men jag höll just på att hissa teglen.
    — Hursa?
    — Äsch, hur är vitsen?
    — Jo, ett nygift par ligger och gassar sej i solen och hon säjer: Skulle det inte vara gott med fjärilskotlett till middag? Och då säjer han: Jovisst älskling, men går det inte åt en jädrans massa fjärilar?
    — Jaha.
    — Är det inte alldeles förbannat roligt, redaktörn?
    — Mja.
    — Min hustru och jag skrattade så vi vred oss.
    Dagen är förhäxad. Man hinner inte mer än halvvägs upp på stegen förrän det ringer igen. En dam i Huddinge önskar berätta en rolig vits om fjärilskotletter. Man ber damen ringa en annan gång.
  Man ger sjutton i taket och sätter sej att agna långreven istället, för dom säjer att ålen är inne i stränderna. Då ringer en herre från hotell Standard i Nyköping. Han är lite på kanelen och har svårt med konsonanterna. Det framgår i alla fall att han hört “en jävla rolig vits om fjärilskotletter”. Man ber herrn gå upp på rummet och lägga sej.
  Därpå hoppar man i sjön för att svalka av sej. Efter tre simtag ropas det från land att det är telefon. Drypande som en nyss uppdragen tångruska klafsar man in i kåken. Denna gång är det en kollega på TV:s nyhetsredaktion som alldeles nyss hört en vits som han tänkte att jag kunde ha glädje av. Den nygifta frun sa till sin knöl: 
    — Vad skulle du säja om fjärilskotletter till middag. Jotack, sa knölen, men. . .
    — Dra åt skogen!
    — Hursa? sa kollegan något häpen.
    — Dra åt skogen med alla fjärilskotletter!
    Sen kom Söderlund i viken och undrade om inte jag ville hjälpa till med ett leta efter Öbergs vattenskida. Han sparkade av sej skidan vid Sandskär och nu kan han inte hitta den.
    — Varför letar du inte själv?
    — Vi är flera som har letat utan resultat. Oskarsson på udden och Pettersson med Archimedesen och dom. Men fem par ögon ser mer än fyra par och dessutom har du en bra kikare.
    Det skulle vara för att komma ifrån fjärilskotletterna då, muttrar man och startar mot Sandskär med kikarn i näven. Öbergs vattenskida fanns ingenstans. Men en naken dam spratt upp från en berghäll och lubbade till skogs när jag riktade kikarn mot henne. Och hennes sällskap, en stor stark man, kastade sej i en jolle och rodde ut mot mej med raska, arga årtag.
    — Är ni alldeles vansinniga på den här holmen? röt han. Ni är femte karln på en kvart som kommer hit och glor på min fru i kikare! Att ni inte skäms!
    — Förlåt, men det var en som heter Söderlund som bad mej söka efter en vattenskida.
    — Det har flera gubbar sagt före er. Försvinn innan jag larmar polisen.
    Något skamsen drog jag igång motorn för att åka hem och ta ett samtal med Söderlund. Men mannen i jollen skrek:
    — Förresten. . . Hallå där! Är det inte ni som skriver i SE? Jag hörde en förfärligt rolig vits i Sandhamn. . .
    Jag skrek:
    — Säjer du fjärilskotletter gubbjävel så borrar jag jollen i sank!
    Mannen i jollen ropade till hustrun.
    — Maggan, klä på dej så åker vi. Här kan vi inte stanna. En hel ö full av vettvillingar!