Hela Sverige solar, men det är synd om de kritvita...
27  1970
    Fortsätter sommaren så här kommer svenska folket att sola ihjäl sej under industrisemestern. 
    Öberg med Pentan kom förbi när Söderlund i viken och jag satt på stugtrappan och avnjöt en aftonkask. Öberg var illande röd över hela kroppen och bar en liten stege på ryggen. Söderland skrattade så han pep.
    — Förlåt mej, sa han till Öberg, men du var så förvillande lik den lilla utryckningsvagnen från Johannes brandstation.
    Öberg hör till dem som bara blir röd och sen ramlar skinnet av. Redan strax efter midsommar börjar han fjälla i stora flagor och Söderlund brukar säja att nu firar Öberg fjällsemester.
    Själv blir Söderlund brun som en mums-mums den första söndagen i maj. Redan för tre veckor sedan blev han stoppad i entrén till en av stadens guldkrogar. Rockvaktmästaren sa:
    — Det är ingen idé ni försöker, vi anställde tre araber i disken i går. Arbetsstyrkan är fulltalig.
    Med Oskarsson på udden är det tvärtom. Han är vit som porslin hela sommaren trots att han solbadar på udden varje dag.
    — Vem är det som har lagt ut ett par långkalsonger till tork på Udden? brukar Söderlund fråga.
    Oskarsson har med äran fått det här med solbrännan på hjärnan. Den ständiga jakten på nya undergörande sololjor är en del av Oskarssons sommar, i år kör han med nåt jox som heter Delial och ska vara bra. Oskarsson blev alldeles paff när han på hotellbryggan i Dalarö såg en man som var det brunaste han sett. Oskarsson kunde inte hålla sej utan rusade fram, lyfte på vegapirkan och sa:
    — Förlåt, men min herre är ju brun som en neger, vilken sololja använder ni?
    — Jag är neger, svarade mannen kort.
    Historien spred sej på ön och Söderlund sa till Oskarsson att hade jag varit negern, så hade jag kastat dej i sjön, jävla skåning.
    — Det var inte min mening att vara grym, sa Oskarsson. Men att gå omkring och se ut som en magnecyl hela sommaren har gett mej komplex. Det driver mej till egendomliga handlingar. Du som blir solbränd så fort man tänder lyset, du har väl inga problem. Jag tror du har kameleont-blod i ådrorna.
    — Killar som ena sekunden frågar negrer vilka sololjor dom använder och andra sekunden påstår att grannarna härstammar från kameleon-ter, dom borde höja sina olycksfallsförsäkringar, sa Söderlund mest för sej själv.
    Saken tycks vara klar, människors förhållande till sin solbränna är en psykologiskt sett lika känslig fråga som deras förhållande till erotiken. Ägde jag Expressen skulle jag ge solbadarna en Inge & Sten, en egen spalt där alla kritvita svenskar skulle få tala, ut.
    Personligen har jag endast fläckvisa anlag för solbränna. Jag blir med andra ord fräknig. I juli brukar jag se ut som om jag en regnig dag skubbat efter en långtradare utan stänkskydd. Under ett långt liv har jag hemfallit åt femtielva olika preparat utan annat resultat än att fräknarna blivit festligare till färgen.
    En sommar på 50-talet körde jag med nåt som hette Sun Pal och fräknarna blev gröna så att jag såg ut som en liten skåpvagn från Förenade Tvätt.
     Jag minns mitt 30-tal som den period i mitt liv när föräldrarna smorde in en med matolja och man luktade som ett härsket isterband hela sommarlovet. Folk hade inte råd med andra finesser än matolja på den tiden. Det var i campingens gryende år och utanför varenda toppigt fyrmannatält i skärgårn satt det gubbar och smorde in sina tanter med matolja. Det sades att en del tanter blev så upptända av allt gnidande att dom drog gubbarna med sej in i tältet och lät sej bli med barn. Någon borde skriva en avhandling om matoljans betydelse för svensk nativitet under 30-talet.
    40-talet minns jag som en epok då folk började fubba med solbrännan. Något som kallades Miamifärg dök upp på marknaden. Det var en brun soppa som tjejerna målade sej över hela kroppen med. Det såg mycket stiligt ut ända tills det började regna för då rann färgen av. Jag minns ett häftigt skyfall över Skansens dansbana en lördagskväll. Alla fick inte plats under taket och de Miamimålade brudar som stod mitt i regnet var efter tre minuter randiga som markiser i ansiktet.
    50-talet kom med solbrännepreparaten i sprayflaskor. Det sa pysch-pysch-pysch på alla badstränder. På de tättbefolkade plagerna låg sprayen som ett moln över nejden och alla medhavda smörgåsar smakade vasselin oavsett vilket pålägg man körde med. För Oskarsson var det en dyster period. Mackorna blev bruna men inte han.
    I många hem förbjöd husfäderna sina hustrur att använda spray. Dessa flaskor visade sej nämligen vara högeligen explosiva. Söderlund skulle elda sopor en dag och observerade inte att det låg en sprayflaska bland skräpet han vräkte ner i spisen. Det small någonting alldeles förfärligt och sen fick Söderlund gå omkring i stugorna och fråga om någon sett hans spis komma förbi.
    Damerna på ön har hittills i år noterat skiftande framgångar i sitt solbadande. Pettersson med Archimedesen har en fru som är lika vit som Oskarsson.
    — Nu kommer Vita Frun, säjer de grymmaste bland oss när Petterssonskan anländer till badstället.
    Öberg med Pentan kan dock uppvisa en fru som inte längre är solbränd, utan närmast grillad. Men så ligger hon också i solen och sover hela dagarna. När man purrar henne simmar pupillerna omkring i ögonvitorna som tvenne berusade guldfiskar i varsin burk.
    Den originellaste solbrännan på ön har dock Vita Fruns man, dvs. Pettersson. Fram i augusti brukar han ha en egendomlig vit fläck mitt på bröstet. Söderlund säjer att det är skuggan efter kikaren som Pettersson köpte det året som damerna började med bikini.
     Sommaren går mot sin kulmen och solen har sin gång. . .