Hjälp, skåningar i skärgårn!
nr 28  1968
    Skåningar, sa Söderlund i viken,
ska inte fara omkring i skärgårn och fiska med nät, för det kan dom inte. Skåningar ska hålla sej söder om Hässleholm och göra leverpastej!
     — Egentligen var det mitt fel, sa Öberg med Pentan. Jag sa åt vederbörande att ge fan i Äpplet.
     Det låter här som Öberg ville ta på sej skulden för syndafallet, det låter som om Öberg ville påskina att han förgäves sökt få Eva att avstå från att palla äpplen i Eden, Men det var inte Eva den här gången, det var Oskarsson det gällde, han som bor i den röda kåken på udden, stundom även Skånska Ambassaden kallad. Och med Äpplet avsågs i det här fallet vraket efter regalskeppet "Riksäpplet" som sjönk vid Aspö Udde med 86 kanoner och 500 man en stormig junidag år 1676.
    — Okej, sa Söderlund, men Oskarsson
är sån. Säjer man åt honom att låta bli att lägga nät vid Äpplet därför att han bara fastnar i vraket och förlorar nätet, så lägger han nätet vid Äpplet. Jag vet inte varför.
Det är väl nåt skånskt det där. På
lördag ska jag be honom låta bli Gotska Sandön, så får han åka en bit.
     Vad hände då när Oskarsson på pin trots sökte sin fiskelycka vid det historiska vraket? Jo därom kan Söderlund berätta, ty han var med:
     — Vi fick inte upp många meter förrän det satt nåt väldans tungt på och jag sa:
    — Flytta på're, jäkla Edvard Persson så ska en upplänning suga i! Jag halade in för kung och fosterland och vet ni vad vi fick upp?
     — En kanon? sa Pettersson med Archimedesen.
     — Nej, sa Söderlund, en grodman! Han såg rätt dum ut när han glodde på oss. Han hade nätet som flor över roten. Jag tyckte att något skulle säjas, så jag ropade; Hej på dej, har du sorg?
    Man vet ju aldrig var man har dom
där sportdykarentusiasterna, sa Söderlund förklarande. Folk som lever hela sommaren med syrgastuber på ryggen måste ju ha en skruv lös. Förmodligen anlägger dom sorg varenda gång nån gammal braxen blir överkörd av Vaxholmsbolaget och dör. Men den här pajsaren hade ingen humor. Han gormade innanför glasrutan och gick an, men det gick inte att uppfatta vad han sa, för folk som pratar inne i grodmansdräkter låter som skåningar allihopa.
     — Fick ni loss honom? undrade Öberg med Pentan.
     — Tacka för det, sa Söderlund. Trodde du kanske att vi skulle släpa hem karln och röka honom?
Nej, vi lät honom löpa
och i dag kom ett papper från polisen. Till mej! Här ska jag alltså avbryta semestern för att åka in till land och förklara för polisen vad som hände. Bara därför att en sån där leverpastejsmakare från Tomelilla inte kan låta bli att lägga abborrnät i gamla vrak!
     Nätfiske är svårt, även för folk som inte är skåningar, sa Pettersson med Archimedesen och erinrade sej en granne på Korsholmen som fick sej själv på nät. Det hände när nylonnäten var nya och gubben var inte riktigt van. Folk som försöker lägga ett torrt nylonnät i lovart får visserligen skylla sej själva. Den här var till allt helsike klädd i overall, en sån där präktig en i twills av Algots fabrikat med tumstocksficka och gylfknappar av mässing ända upp i halsen. Nätet blåste på gubben så han fastnade i det med alla knapparna. Andra ändan av nätet fastnade i snurran och när gubben vände sej ett halvt varv för att lösa nätet från snurran så fastnade tumstocken och bakficksknappen också i nätet och när han hade hållit på så där och roterat i tio minuter såg han ut som en kåldolme. Han kunde inte röra sej utan satt i båten och skrek på hjälp tills gumman hans ryckte ut med saxen och befriade honom.
    — Låter som en skåning, sa Söderlund.
    — Det finns exempel på raka motsatsen, sa Öberg med Pentan. När vi bodde i Abborrkroken på Vindö brukade revykungen Ragnar Klangs ta ut hela ensemblen på kalas till sitt sommarställe en gång varje sommar. Bland annat kom det en syndigt snygg tjej ur Folkets Husrevyns balett. Den tjejen fick för sej att hon skulle vaska nätstrumporna nere vid bryggan. Döm om hennes förvåning när hon fick en abborre på fyra hekto i ena strumpan!
     — Måste vara lögn, sa Söderlund. Det vet man väl att bena sitter i abborren och inte tvärtom!
     — I alla fall så var det en snygg tjej, sa Öberg.
    19S8 fick jag en and på nätet inne i Vadviken, sa Pettersson med Archimedesen.
     — Jag fick en mås på långreven en gång, påminde Söderlund. Kroken gick in i andningshålet i näbbet och jag trodde den jäkeln skulle hacka köttfärs av mej innan jag fick loss honom.
     — Den här anden uppförde sej mycket egendomligt, sa Pettersson. Så fort jag hade befriat henne och släppt henne i plurret så dök hon till botten och bet sej fast i tången och kom aldrig upp mer.
     — Änder gör så, sa Öberg med Pentan.
     — Schlagersångare också, sa Söderlund. I sin iver att nå toppen biter dom sej så hårt fast i schlagerbranschens bottenvegetation att dom aldrig kommer upp igen.
    — Fåglar, sa Öberg, är det egentligen ganska
synd om. Så fort dom slår sej ner för att vila på en gren så är Nils Linnman där och sätter en plåtring kring påken på dom.
     — Tala inte med mej om fågelvårdare, sa Söderlund. Såg ni gubbarna som kom roende från Skraken häromdan? Dom var här och raggade cement, för dom höll på att sätta upp skyltar på Skraken, Ersholmen och Vallboskär.
     — Vaddå skyltar?
     — Fridlysningsskyltar! Man får inte gå i land på dom där holmarna under häckningstiden, fåglarna får inte störas . . . Dom fick en säck Blå Rand av Begagnade Bergman, han som säljer bilar. Vad hände? Jo, dom rodde över till Skraken och plötsligt ekade nejden av smattret från en motordriven borrmaskin. Det lät som en radioutsändning från en höstmanöver och luften över Skraken var svart av fåglar som lämnade sina reden och flydde i panik. De jåglar som eventuellt vände dom har sen skrämts bort av alla båtar som lagt till vid ön sen skyltarna kom. Skyltarna är nämligen små som knäckebrödsbitar och man måste ha ögon som en jaktplanspilot för att kunna läsa texten. Därför går alla i land för att se vad det står på skyltarna . . .
     — Så nog är det ett helsike att vara fågel och ha med naturvårdare att göra, sa Söderlund. Tänka sej, skrämma livet ur fåglarna mitt i sommaren! Med en motordriven borrmaskin! Två drumlar i blåbrallor!
     — Det skulle inte förvåna mej om dom var skåningar, sa Söderlund.