Höstens vackra färger...
 
   
  nr 36  1978 
•••  Sista sommarkvällen på ön är en hjärtslitande afton, fylld av vemod och kräftor. Snart ska ön ligga där ensam och övergiven i höststormarna. Mörkret lägger sej som ett karbonpapper över stugor och dungar, de rullande svarta vågbergen nafsar i stränderna och kastar kvarglömda barkbåtar och badbollar långt upp i strandsnåren.
    — Så går en sommar från vår tid, travesterar Öberg med Pentan och suger på kräftan så han blir korsögd.
    — En ganska bra sommar trots allt, säjer Pettersson med Archimedesen. Åtminstone om man har en välisolerad stuga med elvärme.
    — Det regnade i tre veckor i juli, erinrade Söderlund i viken. Första veckan sa vi, att det var bra för potatisen. Andra veckan sa vi, att det var bra för svampen. Tredje veckan sa vi, att det var bra för byggnationen.
    På vilket vis är dåligt väder bra för byggnationen? Det kan man förstås fråga sej. Jo, nu är det så, att när det regnar på tredje veckan, då får man snickra och måla lite som man vill utan inblandning av byggnadsnämnden. Herrarna från myndigheten i fråga vågar sej inte ut.
    Han som bestämmer på byggnadsnämnden är en besynnerlig man. För att vara allsmäktig när det gäller skärgårdsområdets bebyggelse har han en i vårt tycke ganska egendomlig smak. Han hatar t ex röda stugor med vita knutar. Han vill att fritidshusen i skärgården ska vara pastellfärgade. Han tycker inte om stugor med brutna tak heller, helst ska de byggas i bungalowstil med pulpettak.
    Man brukar berätta historien om när Rickard byggde varvet. Det första Rickard gjorde var att spika upp en futt, d v s en liten stuga där byggjobbarna skulle kunna klä om, käka sina mackor och torka sina kläder. Då kom byggnadsnämnden, pekade på futten och sa:
    — Inget tillstånd! Ska rivas!
    — De e bara en futt, sa Rickard, när varvet är färdigt, rivs futten.
    — Nåja, sa byggnads nämnden, flyttar ni futten femton meter upp från stranden, så kan ni faktiskt få tillstånd för den.
    — Aha, tänkte Rickard, då kunde man ju ställa futten på några grundstenar, spika en veranda på'n och hyra ut den till någon stockholmare över sommaren.
    Men villkoret var ju att futten skulle flyttas 15 meter.
    Rickard spände traktorn för futten och släppte kopplingen. Futten flyttade sej en meter, sen gick kättingen av. Asch, då fick det vara.
    Men dan därpå kom byggnadsnämnden igen. Byggnadsnämnden pekade på futten och sa:
    — Så där ja, nu blir det tillstånd! Och futten ligger där än idag.
    För det mesta är det betydligt mera komplicerat att ha med denna myndighet att göra. Isakssons nya gäststuga skulle vara vit. Det är inte precis någon klassisk skärgårdsfärg, men Isaksson var envis, gick inte att rubba. Vitt skulle det vara. “Pastellfärgat”, sa byggnadsnämnden, “förslagsvis blått”. “Vitt”, sa Isaksson. “Aldrig i livet”, sa byggnadsnämnden, “blått”.
    Kan jag räkna med inspektion av kåken? undrade Isaksson. Jag ska måla på onsdag.
    — Kommer på torsdag, sa byggnadsnämnden. Och då ska kåken vara blå!
    Isaksson målade kåken blå i rasande fart. Det blev ganska slarvigt gjort, färgen täckte inte överallt.
    — Gör detsamma, sa Isaksson, jag bara grundar.
    På torsdag kom byggnadsnämnden och nickade, nöjd och belåten.
    På fredagen hjälptes vi åt, fem gubbar, att måla kåken vit. Söderlund stod på stegen och sjöng “Blått, en dag ett ögonblick i sänder. . .”
    Stugan blev mycket vacker. Sen dess har det regnat så in i vassen att ingen byggnadsnämnd i världen har vågat sej ut till ön.
    Vore jag i färgbranschen, skulle jag sörja för att denna bransch utvecklades, sa Pettersson med Archimedesen och spottade kräftskal ur mungipan. Var är innovationerna? Var är produktutvecklingen? Det har inte hänt nåt i branschen sen spredfärgerna kom på 50-talet. Nu är det läge för den flerlagriga exteriörtapeten!
    Pettersson utvecklade sin idé, en vattentålig tapet att klistra utanpå kåken.
    Tapeten ska bestå av fem eller flera lager, sa Pettersson, ett rött, ett vitt, ett blått, ett grönt och ett brunt. När byggnadsnämnden kommer och säger, att kåken inte ska vara röd utan vit, så är det bara att riva av det yttersta lagret. Det bör gå på fem röda minuter mitt för ögonen på en häpen byggnadsnämnd.
    — Eller varför inte en varm klädsel av textil? sa Söderlund i viken. I dessa tider av fälldinsk tilläggsisolering borde någon börja tillverka husklädslar? Det kan väl inte vara konstigare än att göra klädslar till bilsäten? En varm och färgglad tröja till kåken med blixtlås i knutarna, det skulle både liva upp och värma upp miljön? Där kommer byggnadsnämn den snokande å säjer: “Vad nu? Huset skulle vara rött men nu är det vitt?” Då tar man bara tag i blixtlåset, ritsch, så får kåken brallorna av sej lika kvickt som en strippa i Kivik. Sen gör man stora gesten och säjer:
    — Vassego, huset är rött så vitt jag kan se!
•   Under dessa funderingar försvann de sista kräftorna från fatet och i gryningen tog vi båtarna till stan. Hej sommar för den här gången.
    I stan var det sej likt. Essingeleden och andra infartsleder krånglar, men det är väl som Isaksson på Rödskär påpekar, “lite besvär med lederna hör hösten till”.
    På Götgatan var det tvärstopp. Bilköerna rörde sej inte ur fläcken fast trafiksignalerna slog om från rött till gult till grönt till rött till gult stup i kvarten.
    — Ombytliga som stadsarkitekter i skärgårn, sa Söderlund och morrade bakom ratten.