HUR GÖR NI MED SOPORNA?
          nr 28  1966
■■■ Sommaren är fin här ute på Fåglarö, vädret är gynnsamt, abborrarna nappar och vi har kallt öl kvar för en vecka framåt.
    Det enda som bekymrar oss är soporna. Vad gör en öbefolkning med tre ton sopor?
    Svar: Den svär över dem. Fast två miljarder flugor applåderar och tycker att tillvaron är toppen.
  Både Söderlund i viken, Oskarsson på udden, Gustavsson med Archimedesen och Eriksson med Pentan har besvär med soporna.
    Söderlund i viken har inget samvete. Han kör in till fastlandet med skräpet och lägger det i Nyqvists tunna i Askfasthamnen när Nyqvist inte ser'et. Häromkvällen råkade han möta Nyqvist just som han steg i land med en packad papperssäck i famnen.
    — Vart ska du? sa Nyqvist.
    — Jag ska sätta potatis, sa Söderlund. Sen fick han promenera runt hela Dalarö med den förbaskade papperssäcken i väntan på att Nyqvist skulle gå och lägga sej.
    Oskarsson på udden har inte semester förrän i augusti så han tar med sej soporna till stan varje morron. Fast medpassagerarna i bussen tycker inte om'et, i varje fall inte morgnar då Oskarsson kör in skalen efter fyra hekto räkor. Han fick en morron tre skrikande katter efter sej när han klev av bussen vid Ringvägen. Dom hängde med ända ner i T-banan och Oskarsson höll på att få lösa avgift för dem.
  Oskarsson brukar slänga soporna i tunnan på verkstan där han jobbar. Tyvärr är han lite disträ av sej, så i onsdags glömde han bort att göra sej av med påsen. Han upptäckte när han satt i tunnelbanevagnen på väg mot Ringvägen att han alltjämt hade påsen i knäet. Oskarsson smög försiktigt ned påsen under sätet och lät den stå kvar där när han lämnade vagnen. En äldre dam från Johanneshov drog dock i nödbromsen.
    — Herrn där borta vid rulltrappan glömde sin påse!
    Oskarsson gömde i stället den fatala påsen under en av bänkarna på perrongen, men på Ringvägen blev han upphunnen av en artig SS-man som gjorde honnör och överlämnade påsen. Oskarsson är lite förtegen om hur det slutligen gick, men på fredagen kunde man läsa en rubrik i tidningen:
    EFFEKTFÖRVARING SLÅR IGEN, NIDING KASTADE STINKBOMB?
    Eriksson med Pentan bryter mot Svea Rikes Lag varenda dag. Han häver soporna i en säck, fyller på med gråsten, knyter till och sänker klabbet i farleden strax utanför Dalarö skans. Sånt är förbjudet och både tullen och sjöpolisen håller ögona på folk som gör så. I fredags hann dom upp Eriksson vid Jutholmen. Pentan gör inte mer än 7 knop så det var ingen konst.
    — Var det ni som sänkte sopor utanför skansen? sa tullen.
    — Sopor? sa Eriksson med stora oskyldiga Sven Lindahl, ögon.
    — Försök inte, sa myndigheterna vi såg i kikaren hur ni vräkte en säck över bord.
    — Asch, sa Eriksson, det var inte sopor, det var svärmor. Hon var så gammal och grinig, gumman, så hon skulle aldrig ha klarat besiktningen. Det var lika bra att kasta henne.
    Tullen har ingen humor, suckade Eriksson när han berätta om episoden. Undrar hur mycket det blir i böter?
    Gustavsson med Archimedes har köpt en sopugn för 130 kronor. Dessa sopugnar är alldeles utmärkta fast dom luktar apa medan dom brinner. Och brinner gör dom i timmar, särskilt när man matar dom med fiskrens, potatisskal och kaffesump. Men Gustafsson har blivit av med sin sopugn. För att göra processen kort hällde Gustafsson fyra liter oljeblandad bensin på soporna och tände på. Det small som om man hade sprängt bort halva ön. Sen dess är ugnen borta. Gustafsson går omkring bland grannarna och frågar om dom sett någon sopugn komma förbi på låg höjd, men alla skakar på huvudet. Söderlund i viken tror att burken har stuckit ut i rymden.
  Själv kom jag att tänka på en kall vintermanöver i södra skärgårn. Vår starkt artilleribestyckade klippö skulle anfallas över isen av I8 från Uppsala. Vi såg soldatsvärmarna nalkas, springande, krypande, ålande från isvall till isvall, och vi kunde ingenting göra annat än rikta in våra pjäser mot dem och markera salvorna. Då var det ett ljushuvud vid tredje pjäs som enleverade pipan rakt opp i vädret och fyllde den med ansjovisrens från femhundramannamatsalen. Sen laddade dom 15 cm-kanonerna med en krutkardus i bakändan och brassade på.
    Infanteristerna erövrade oss på fem minuter när dom väl kommit i land. Dom slogs i helig ilska. Jag har aldrig mött soldater som luktat så illa. Jag har aldrig hört soldater som kunnat svära så.
    Hela tredje pjäsbemanningen inklusive furirn som var med om det hela åkte in i buren. Men man fick i alla fall något att prata om i Kustartilleriet den där vintern 1946. Och så blev man av med femhundra mans ansjovisrens.
  Jag berättade historien för Gustavsson med Archimedesen.
    Han menade på att det låg någonting i den. När Kustartilleriet sätter i gång med rallis på sina gamla kanoner ska Gustavsson köpa en och bli sopartillerist åt hela ön.
    — Tror du man kan ta femton spänn skottet? undrar han.
    Säkert.
    Nu tycker kanske en och annan att vi här ute på Fåglarö, som tillsammans betalar en jädrans massa skatt till Österhaninge kommun, åtminstone borde få soporna tömda för pengarna. Några vägar som kommunen behöver sköta har vi inte på ön, några avlopp finns det inte heller, och inte kräver vi några daghem eller skolor eller annat som kostar pengar. Vi är ett idealsamhälle, en hel ö full av folk som bara betalar skatt.
    Men när vi frågar kommunen hur det skulle vara med en liten skuta som gick mellan öarna och samlade in sopsäckar, så tror dom inte att vi är kloka,
    Inte har Österhaninge kommun tid eller råd med sånt i dessa tider när man just håller på att riva ner badortsidyllen Dalarö för att göra P-plats och shoppingcenter av den!
    Jag tror att Gustavssons kanon har framtiden för sej.