Hur stor kan en katt bli?  
  Nr 32  1966
■■■ Det är ingenting som växer i år, heter det i tidningarna. Då har dom inte sett våran katt. Kattungar bortskänkes, stod det i DN. Vi valde en i svart och vitt. När det lilla knytet strök sej mot en för sex veckor sen, kändes det jättegulligt. När samma katt stryker sej mot en idag, ramlar man omkull.
    För sex veckor sen var katten
en liten hjälplöst pipande ulltott som familjemedlemmarna slogs om att ha hoprullad vid fötterna om nätterna. När man sträckte på sej kunde man klia den bakom örona med tårna. Numera är det katten som sträcker ut sej, själv ligger man hoprullad vid dess fötter, inknuffad, sömnlös, ryggöm och förbannad. Då och då får man en  snyting så man ser stjärnor. Det är när katten sträcker ut vänster framtass för att klia en bakom örona. Ibland har man försökt vräka katten ur slafen men då fräser den och låter som när man släpper tryckluften ur bromsarna på en buss.
  Förr kunde hela ön samlas kring den lilla kattungen under högtidlig dödstystnad för att lyssna till dess första försök att spinna. När katten börjar spinna idag tittar samma människor upp mot trädtopparna och säjer att det ändå är fan att flygvapnet måste öva just ovanför våran holme.
    
Värst är det där med katten om morgnarna när hon är hungrig, hon snor sej som en fotboja kring ens fötter och man
kan inte röra sej ur fläcken. Det kostar tre fiskbullar att komma loss.
    
Nå, det är väl bara att acceptera att det av en liten söt kattunge blivit ett stort husdjur. Då
bekymrar det oss mera att katten är en tjej. När vi hämtade kattungen i en villa i förorten så var det inte lätt att avgöra om det var en kille eller inte. När det gäller katter vill man ju helst ha killar som inte föder ungar stup i kvarten. En katt som jävlas med en på natten, det får man väl trots allt stå ut med, men kommer dom ett helt gäng och knuffar en ur slafen så föreställer jag mej att situationen skulle bli ohållbar.
  Nu är det alltså konstaterat att vår katt är en dam. Och vad ska vi göra åt det? Oscarsson på udden påstår att man kan gå till veterinären och få dom steriliserade fast det kostar en väldans massa pengar. Söderlund i viken föreslår att vi ska blanda P-piller i kattmaten. Går det? Vi får fråga någon expert när vi kommer till stan. Söderlund kan vi inte lita på. För en tid sen berättade han om en dam på Östermalm som satte ett par specialsydda brallor på sin honkatt när hon släppte ut den i mars,  men vid närmare kollning av saken visade det sej bara vara en historia som Söderlund hittat på.
    
— Sant och sant, sa Söderlund,
men medge att det vore en grej att satsa på. En liten lokal med telefon och tio sömmerskor som sitter hemma och syr kattbrallor, det är allt man behöver för att starta en ganska lönande industri. För medge att här föreligger ett behov.
    
Å andra sidan tror inte Söderlund på min historia om geparden. Vi kom att tala om katter
och kattdjur över huvud taget en kväll när viken låg blank och vi just hade fått näten i sjön och tog ett bloss på bryggan.   
    
Söderlund sa, att det inte är tigern eller pantern utan att det är geparden som är jordens snabbaste djur.
     
    
— Ja vet, sa jag, jag har knatat ikapp med en!
    Söderlund knackade ur pipan,
tittade sårat på mej och sa:
    — Va larvig du är.
    — Men det är sant, sa jag.
Sträckan var visserligen bara sex meter, men jag slog geparden med en tiondels sekund.
    Söderlund tror mej inte, men
det är lika fullt sant. Intendent Sigvard Berggren i Djurparken i Borås kan intyga saken, för det var hos honom det hände. Fotografen Björn Larsson och jag var nere för att göra ett reportage om en schimpans som målade oljetavlor och hade bluffat Göteborgs konstkritiker. När apan hade målat slut på alla färgerna och käkat opp penslarna gick Berggren, Larsson och  jag runt lite i djurparken. Vi pekade på ett tillbommat hus och sa:
    — Vem bor där?
    — Geparderna, sa Berggren. Det är karantänen. Ska vi hälsa på dom?
    I ett rum som var tre meter
brett och tio meter långt höll två geparder till. En kom fram och strök sej mot magen på mej så jag trycktes mot väggen. Han var ganska snäll, framhöll Berggren. Men på en lave på bortre långväggen satt en annan gepard  som inte var riktigt socialt anpassad än. Han öppnade gapet på vid gavel och fräste åt intendenten så att blodet isades i oss andra.
    — Va kul, sa fotografen och tog fram kameran. Gå fram mot geparden så att han fräser en gång till så ska jag ta en bild!

    
Fotografen höjde kameran, intendenten närmade sej försiktigt geparden och jag höll mej blygsamt i bakgrunden. Blixten brann av. Då kom geparden som ett streck genom luften rakt emot mej. Jag minns bara att det small två gånger. Första gången var när jag i starten slog skallen i en takbjälke. Andra smällen härrörde från gallerdörren som jag drämde igen mitt i nosen på det retade kattdjuret. Jag såg till min häpnad att jag tom hade hunnit skjuta för regeln.
  Men just som jag drog en lättnadens suck kom jag att tänka på att det här var ju precis som i den gamla historien med dom tre upptäcksresandena som råkat gå vilse i djungeln och satt i en övergiven infödingshydda och drog lott om vem som skulle ge sej ut i det vilda grannskapet och skjuta något villebråd till middag. Han som drog kortaste strået lämnade hyddan på svaga knän med bössan osäkrad och skjutberedd. Han hade inte gått mer än fyra, fem meter förrän han stod öga mot öga med ett lejon. Lejonet tog ett jättesprång mot honom. Då förlorade jägaren balansen och ramlade baklänges. Lejonet missade  honom, och flög över honom i en båge rakt in genom den öppna dörren till hyddan. Då reste sej killen kvickt som ögat, slog igen dörren och la på regeln. Och så ropade han in till kompisarna:
     — Grabbar, flå den här så länge så ska jag hämta flera!

  Här stod jag och reglade dörren. Därinne fanns fotografen och intendenten och två misslynta geparder. Det var ingenting annat att göra än att öppna dörren igen. Där stod intendenten och skrattade så han var alldeles blå i ansiktet. Fotografen satt som ett blekt frimärke på väggen. Geparderna hade lagt sej på laven igen och betraktade oss misstänksamt med blinkande ögon och vippande öron.
    När jag då och då träffar Sigvard Berggren brukar han säja:
    — Minns du när du sprang ikapp med geparden?
    Ack ja, hade min gamle gymnastiklärare i Bromma läroverk varit med i Borås skulle han sannolikt ha klappat mej på axeln och sagt:
    — Bra, min gosse, spottar du nu opp dej i kast med liten boll också så ska du få B+ i gymnastik.
    Det var en märklig historia. Men Söderlund i viken tror inte på den.