I allt fiske må man hålla masken!

 
  
nr 11  1981                 
••• Någon gång har jag väl nämnt att vi inte gillar Osvaldsson.
    Det blir bara så på en ö. Vissa gubbar finner gemenskap och bildar ett gäng, de har ungefär samma idéer om hur man ska nalkas en skärgårdsö och allt vad den kan bjuda, de delar varandras politiska värderingar något så när. Men så finns det udda dårar, som aldrig kan bli med i ett gäng, just därför att de är dårar.
    Osvaldsson är en sån. Till på köpet sitter han på öns bästa vinterfiskevatten, den jäkeln.
    Till Osvaldssons få sympatiska drag hör att han sällan är ute i stugan vintertid, varför vi tämligen fritt kan förfoga över hans fiskevatten. När Osvaldsson är i stan, sätter vi angel och sax på hans is och har under åren kunnat påräkna många sköna gäddor. Någon invänder kanske att detta kan jämföras med ren stöld, men så ligger det inte till.
    Osvaldssons vatten ligger i en trång vik med mängder av annan fisk än gädda. Om ingen håller efter gäddorna, skulle dessa rovfiskar snart käka upp hela det övriga fiskbeståndet, varken abborre, sik eller strömming skulle kunna utvecklas. Genom att vi gallrar bland rovgäddorna kan de övriga fiskbestånden växa sig rika till Osvaldssons eget fromma. Så är det. Men det begriper inte Osvaldsson.
    Kom det sig därför att självaste polisen i fastlandskommunen ringde ut i lördags med andan i halsen. Vi firade dagens gäddor med en kopp starkvarmt kring Söderlunds kakelbrasa. Telefonen pinglade och Söderlund undrade vad det kunde vara för galning som ringde hit ut mitt i vintern? Jo, det var som sagt var polisen.
    Söderlund bad vederbörande vänta, såg sig om kring i kretsen av blänkande nyllen kring brasan och sporde:
    — Är det nån av er som tror att Osvaldsson har hittat ett lik i något av angelhålen?
    Vi såg på varandra och skakade medlidsamt på huvudena. Och Öberg med Pentan svarade:
    — Säj åt dom att det bara är fråga om skoj. Att det är nån på ön som håller masken.
    Mycket ska man alltså höra innan örona trillar ner i kragen, sa Söderlund i viken. Vad kan polisen mena med en sådan här förfrågan? Är det någon som anar vad som kan ligga bakom?
    — Vad tycks om punschen? sa Öberg med Pentan och låtsades som om han ingenting hört. Han for runt med flarran och erbjöd påfyllning. Alla tackade ja.
    — Ett välsignat märke, sa Oskarsson på udden, måste vara Cederlunds torra.
    — Stämmer, sa Öberg.
    — Och så väl kyld sen! sa Pettersson med Archimedesen och smackade som en glesbygdsgumma som provar nya lösgommen.
    Hallå, sa Söderlund, lätt irriterad, här pinglar fastlandspolisen ut och pratar om att Osvaldsson har hittat ett lik i ett angelhål, och så är det ingen som är intresserad. Nog är det väl en märklig förfrågan, inte sant?
    Visst, sa Öberg med Pentan, men alla här vet att Osvaldsson har en skruv lös. Därför är det ingen som tar en händelse som denna på allvar. Hade dom ringt och velat kolla en anmälan från Begagnade Bergman, Isaksson på Rödskär eller någon annan person för vilken vi har förtroende, hade vi förmodligen spetsat våra öron. Men nu gällde det Osvaldssons vansinniga prat, och då är det ingen som ids. Så enkelt är det.
    Ponera, envisades Söderlund i viken (han säjer alltid “ponera” när det börjar hetta till i någon diskussion). Ponera att Osvaldsson för en gångs skull har rätt? Ponera att han helt överraskande kommit ut med eftermiddagsbåten och lättat på någon av våra saxar och sett ett lik följa med reven upp?
    — Ponera hit och ponera dit, sa Öberg med Pentan, vad skulle vi göra, vad skulle polisen i så fall göra? Om det flyter upp en död gubbe med reven, har han förmodligen varit död länge. Vad vore att göra? Är det nån här som känner sig hågad för att köra mun till mun-metoden på en sån?
    Man kunde ta fram jonseredarn och såga upp ett större hål och bärga den olycklige, menade Oskarsson på udden.
    — Osvaldsson är helfläng, sa Pettersson med Archimedesen. Antagligen var det betesmörten han såg. Killar med hans kaliber på prilligheten kan i upphetsade ögonblick kanske inte skilja på en död mört och en död gubbe?
    — Just det, sa Öberg, ungefär som i TV härom kvällen. Dom sände något ungdomsprogram med revolterande tonåringar, det var fanimej inte gott att se om dom var fågel eller fisk. Punkare kallades dom visst.
    Ändå, sa Söderlund och rev sej nervöst innanför skjortan, ändå känner jag här inne att vi gör fel på något vis. Jag får banne mej ingen ro förrän vi har knatat över till viken och tittat efter.
    — Mitt i mörkret? sa Öberg.
    — Vi tar ficklampor med oss, halar upp revarna och lyser i hålen.
    — Jag föreslår att vi tar ett glas punsch till medan den fortfarande är immig, sa Öberg.
    — Du har inget hjärta, Öberg! sa Söderlund.
    — Jo, hjärta har jag, sa Öberg och punsch har jag. Och att den är så kall och fin beror på att jag har kylt den i tredje angelhålet halva dan. Det var när Osvaldsson halade upp min punschflaska som han fick nippran.
    — Nippran? sa Söderlund. Känner jag honom rätt, skulle han ha lagt rabarber på punschen.
    — Just därför, sa Öberg, trädde jag en gammal tomtemask av gummi kring pavan. Det var väl den som Osvaldsson såg och sprang hem för att ringa polisen. Skål, tillade Öberg. 
    I allt fiske gäller det att hålla masken!