I båtvärldens spännande vår!
                           
                                                                                                      Sammanbitna män viskar bud ur mungiporna!
nr 19  1978                                                     
■■■ Dom har börjat med Kapten Onedin i TV igen och även vi ute på ön har börjat få båtarna i sjön. Det våras för sjöfarten.
    April och maj är spännande månader. Då görs det nämligen båtaffärer.
    Gubbarna är lite mystiska när dom möter varann på stigar och bryggor. Tre å fem viskar en ur mungipan. Fyra å sex svarar den andre utan att röra en min. Man kunde tro att de går där och viskar stalltips från Solvalla till varandra men så är icke fallet. De bjuder på varandras båtar.
 Tre å fem är ett vanligt utgångsbud vare sig det är fråga om en 30-årig hejare i ek med en rostig Säfflekula i, eller en liten plastlåda på 4.5 meter.
    Somliga lyckas i affärer med båtar, de flesta icke.
    Att Osvaldsson inte var någon riktig båtkännare insåg vi redan första gången han angjorde ön med en plastbåt. Fartyget körde nosen i bryggan med en smäll som skrämde måsarna på flykten och Osvaldsson sa, när man hånade honom för denna tilläggning, att den berodde på blixtlåset.  Frun skulle hiva draggen i sjön och bromsa farten vid manövern, men hon förvarade draggen i shoppingväskan och blixtlåset hade hakat opp sej. Osvaldssons sjöfart var fylld av sådana upplevelser. Efter ett år förstod han att det aldrig skulle bli sjöfolk varken av honom eller tanten, så han beslöt att sälja båten.
    Han sjösatte på grunt vatten, band båten i en tall och satte opp en skylt. Sju å sex skulle det kosta för båt och motor, en 40 hästars Evinrude.
    Det blev inga sju å sex, för båten sjönk. Hon låg ju grunt, så det var ingen fara, men halv med vatten var hon.
    — Tre å fem, sa Söderlund ur mungipan.
    — Sju å sex, väste Osvaldsson och öste.
    Men hur han än öste så var båten halv med vatten.
    — Två å fyra som hon ligger, väste Söderlund i viken.
    Det slutade på tre å åtta. Det var den bästa båtaffären i Söderlunds liv. Det enda han behövde göra var att sätta en kork i dyvikhålet, för det hade Osvaldsson glömt. Osvaldsson avflyttade sedermera till ett sommarställe på västgötaslätten, miltals från vatten.
    Öberg med Pentan hade inte samma tur, när han tröttnat på snurran och skulle köpa in sej på en häftigare båt, en gammal skötbåt på åtta meter med en sotig tvåcylindrig Albin i. Det var obalans i propelleraxeln och skötbåten skakade som en huladandsös med aktern. I medsjö skakade hela båten så att Öberg inte kunde dricka pilsner.
    — Det blir bara fradga i sejdeln gnällde han.
  Öberg annonserade ut henne som hon låg på bockar bakom Johns gamla sjöbod. Det där med pilsnern kunde han till nöds ha stått ut med, men båten läckte som ett såll. Inte när hon låg stilla, men av vibrationerna under gång började borden fladdra och släppte in halva Östersjön.
    Att sälja såna här båtar är inte lätt. Någon dåre hade skrivit tips till båtköpare i någon båttidning, och därför var alla spekulanter beväpnade när dom kom. Alla skulle sticka med pennkniv i borden för att övertyga sej om att hon inte var rutten. Många hade inte bara pennknivar utan även experter med sej, förnumstiga herrar som blundade med ena ögat och kikade längs bordläggningen samt talade om språng och spikningar och aktersläpp och fan och hans mormor. Öberg blev rätt trött på dessa experter. När en av dom ställde sej att kika in i avgasröret kunde han inte hålla sej utan tryckte på startknappen. Spekulanten såg ut som Al Jalson brukade göra när han hade sminkat sej till neger och sjön “Swanee how I love you”.
    — Tre å fem, sa negern.
    — Inte ett öre under åtta, sa Öberg.
    Det blev ingen affär förrän Söderlund grep in. Söderlund hjälpte till med att formulera en ny annons. Där stod det att Albert Engströms gamla fiskekutter var till salu för elva och sex. Söderlund hade satt rubriken “Samlarobjekt”! Det kom en hel Waxholmsbåt full av samlare med elva och sex på fickan. Öberg släppte båten till en som hade kontanter, en grupp dystra samlare med check fick hängande med huvudena återvända med kvällsbåten.
    Det där tyckte Oskarsson på udden var så förbannat smart, att han kallade sin gamla snipa för “Gustav V:s fiskebåt” i annonsen. Nya samlare strömmade ut till ön en söndag i början av maj.
    — Hur kan man vara säker på att det verkligen var denna båt som Gustav V metade abborre i? undrade en samlare som varit med om att samla förr.
    — Ja, några formella papper finns förstås inte, sa Oskarsson och halade fram en bok med bilder från kungahusets liv i gången tid. Men, tillade han, här finns en bild!
    Minsann det fanns ett fotografi av majestätet sittande i en båt med vit filthatt, grå ulster och cigarrettmunstycke. Majestätet och en medföljande fiskargubbe med nypressad vegamössa hade spön i händerna och båten . . . Jovisst var det Oskarssons snipa, eller i varje fall en båt som var på pricken lik!
    — Sex å tre, sa Oskarsson som är en fräck fan. Han gav inte mer än 800 för skrället när han köpte henne på 60-talet.
    — Fyra å sju pep en samlare.
    — Fyra å åtta, bjöd en annan.
    Men då dök det upp en tredje samlare som förstörde alltihopa. Han hade krälat omkring i båten och snokat i alla vrår. Nu sa han:
    — Det står en skylt under locket till förliga stuvningsutrymmet.
    — Jaså, sa Oskarsson.
    — Där står det att båten är byggd i Gamleby 1954.
    — Än sen då? sa Oskarsson.
    — Då hade gamle kungen varit död i flera år.
    — Jävla skojare, sa det övriga samlargänget och lämnade ön.
    — Våren är som sagt en äventyrlig tid i båtvärlden.