I GRUNDEN INMURAD...
    
  nr 23 1979  
■■■ Pang, sa det bara, så var det sommar på den välsignade ön. Övergången från vintern, dvs. våren, märkte vi aldrig.
 Öberg med Pentan hade lagt upp en bussig hög med ris, gamla lådor och diverse brädstumpar för att hälsa våren med ett bål på Valborg. När valborgsmässoafton kom var högen en snödriva. Man måste ha varit pyroman i tre generationer för att få eld på den.
    Andra veckan i maj stekte solen som en blåslampa över folk och fä. Människorna tog av sig vinterkläderna och lät sej stekas. Vilstolarna var fyllda av mänsklig salighet.
    Men Pettersson med Archimedesen satt på förstutrappan och surade över Persson och Karlén. Dom heter så gubbarna som murade in hans 75:a.
  Petterssons stuga har stått på plintar i fjorton år och sett ut som en krabba på land. Sånt är inte vackert. Stugor ska helst ha en helgrund att stå på. Då slipper man ha vinterstormarna svepande under kåken. Folk med helgrund behöver inte ha kalla fötter. En baggis för en händig murare att göra en falsk helgrund åt dej, har vi sagt till Pettersson. Dom pular in lite gråsuggor och bruk mellan plintarna och putsar efteråt. Du får det varmt och skönt och inte en käft ska kunna se att helgrunden inte är hundraprocentigt riktig.
    Första veckan i maj kom Persson och Karlén, två händiga murare. De hade pilsner, sten och bruk med sig för en herrgård. Andra veckan i maj var grunden klar. Pettersson med Archimedesen bodde nu i en stuga som var riktigt ståtlig. Pettersson borde vara lycklig. Men Pettersson var inte helt glad, han satt som sagt på förstutrappan och tjurade.
    Saken var den att Pettersson försummat att underrätta Persson och Karlén om att han bakom andra plinten från höger på långsidan brukade förvara sitt brännvin. Det var en liten hålighet i berget bakom denna plint, inte särskilt djup men alldeles lagom för att hålla en 75:a sillbrännvin vid behagligt låg temperatur.
    Persson och Karlén hade murat in en oöppnad 75:a Explorer!
    Grannarna diskuterade i helgen olika sätt att komma åt denna 75:a.
    — Det är inte värdet, sa Pettersson, förlusten av de fattiga tior som en 75:a kostar kan jag väl bära, utan det är principen! Det ligger oåtkomligt brännvin under mitt hus och det retar mig ... Söderlund sa att han vet hur det känns. Han hade en 75:a infrusen i sjöbon hela vintern.
    Larvigt, sa Oskarsson på udden, det är ju bara att spränga ett litet hål i muren och krypa in efter pavan. Det är väl en enkel grej att mura igen efter sig. Det finns ju både bruk och sten kvar.
    — Inte fan riskerar jag att spränga kåken i luften för en flarra kröken! sa Pettersson med Archimedesen. Förresten har man inga garantier för att inte flaskan ryker i bitar av smällen.
    — Varför inte borra sej ner genom golvet! sa Söderlund i viken, som i sin ungdom var på bio och såg "Rififi".
    Hålet behöver inte vara större än att man får ner en arm. Anlita Öberg, han har armar som en korsspindel.
    — Och vad ska man sen göra med hålet? undrade Pettersson.
    — Ha julgran i på vintrarna. Då slipper du dom där julgransfötterna som bara trillar i kull, sa Söderlund.
    Det finns ju ventilgluggar i grundmuren, sa Oskarsson på udden, katten slinker ju ut och in. Kan du inte dressera katten till att hämta 75:an?
    — Jag minns en gubbe på Norrtullsgatan, sa Begagnade Bergman.
    — Vad har gubbar på Norrtullsgatan med min 75:a att göra? undrade Pettersson med Archimedesen, som började bli otålig.
    — Han hade svalt en Ronson, sa Bergman. Gubben stod på främre plattformen på 3:ans spårvagn där rökning var tillåten. Just som han skulle tända sin Chesterfield gjorde vagnen ett ryck och en stor drummel på nitti kilo tappade balansen och frontalkrockade med gubben från Norrtullsgatan. Det gjorde inte särskilt ont, men där stod gubben med en krokig Chesterfield och ingen Ronson. Han hade svalt tändaren! Då körde dom honom till Karolinska och på kirurgen stack dom ner en lång tång i matstrupen på gubben och fiskade opp tändaren. Kunde man inte få låna den där tången under lördag—söndag och bärga Petterssons liter?
    Egentligen, sa Pettersson, är man ett nöt som sitter här i solskenet och sörjer över en inmurad 75:a, man har ju tre färska ståendes i kylskåpet. När allt kommer omkring tror jag vi låter flaskan vara. Vi glömmer'n.
    — Dålig sport att ge sig så fort, menade Söderlund i viken. Här sitter vi, ett halvdussin genier, och ingen kan hitta en metod att komma åt pavan! Ack, kreativitet, vart tog du vägen?
    — Och gräva går inte? sa Oskarsson på udden. Kommer ni ihåg "Trähästen", den där filmen om grabbarna som grävde sej ut ur ett koncentrationsläger?
    — Du kommer ner två decimeter med spaden, sen är det bara berg, sa Pettersson och skakade sorgset på huvudet. 
    På sin höjd blir det en tunnel för ålar.
    Då gick vi runt kåken och inspekterade förutsättningarna.
    — Där, en meter till höger och en halv meter nedåt från källargluggen räknat, ligger 75:an, sa Pettersson.
  Öberg tittade på sina armar. Smala var dom, men inte så långa.
  Söderlund sa:
    — Håven!
    Söderlund har en håv med långt skaft av lättmetall. Om man dels plattade håvens stålring till en oval, dels krökte skaftet, så . . .
    Hurra! skrek Petterson, för det blev napp i tredje försöket.
    — Han e tom, sa Öberg.
    — Det ligger en lapp i, sa Oskarsson, vi har fått flaskpost.
    Pettersson skruvade av kapsylen och skakade ut lappen på vilken det stod: 
    "Skål och tack! Persson och Karlén."