I tidlös tystnad. . .
   
Manus donerat av Gits efterlevande.   Se upp där nere! 

■■■ Fisket
har sina kval och sin lycka.
   Söderlund i viken, tongivande gäddmördare
på vår ö i södra skärgårn, menar så här: Fiskelycka är inte att landa en gädda i kvarten och komma hem med båten full. Nej, fiskelycka, det är att lasta i ett par kölsvinskalla ölburkar, en låda drag, ett par spön för spinn och haspel och sen styra rakt ut mot de yttersta skären där ingen människa finns, uppsöka någon lagun mellan kobbarna med lagom krusat vatten och stå där ensam med tystnaden och småkasta.
   — E
nsam på en kobbe? fnyste Öberg med Pentan. Det gick möjligen för sig för ett par hundra år sen. Nu myllrar det av plaståkare och textilraggare på varenda kvadratmeter.
   — Man har sina ställen, log Söderlund hemlighetsfullt.
   En
morgon i juni var Öberg och jag med honom till paradiset. Det var lagom vackert. Ingen stekande sol, inget bleke, snarare lite disigt och lagom med sekundmeter för att skärgårdshavet skulle krusas. Söderlunds gula båt bar oss österut med 12 knop, en ganska lagom fart om man vill komma. en bit men ändå inte väcka hela naturen med sin framfart. Fastlandet försvann akteröver och en mjukt böljande gammal sjö bar oss mot en samling kobbar, vilka satt som svarta nottecken ovanför horisontlinjen.
   
Här, sa Söderlund och körde stäven mjukt mot tångkransen på en vackert slipad häll. Djupet är inte mer än dryga metern, sa han, inga textilraggare vågar segla in , inga plaståkare törs dra på, här är man ensam med Vår Herre, måsarna och gäddorna som brukar stora som ubåtar.
   Tystnad, frid, lycka. Detta lovade att bli en
dag. I varje fall för Söderlund och mej. Öberg med Pentan har aldrig några dagar för han kan inte fiska. Det finns dom som misslyckas med allt. Öberg är en sån, draget fastnar alltid i tkanten när han kastar. Eller
också fastnar det i prylar ombord. En gång hivade han Söderlunds vegamössa femtio meter till havs. Naturligtvis lossnade den när Öberg vevade in. Öberg fick köp en ny. En annan gång bar det i väg med ett stekt ägg. En skarpögd mås neg och tackade. Söderlund kunde bära förlusten av det stekta ägget, det betänkliga var att ägget låg på den hårda macka som Söderlund just hade satt tänderna i.
   — Nästa gång Öberg kastar följer kran med, sa Söderlund.
   Denna
välsignade dag lyckades Öberg hålla sej i styr.
   — Fem
kast och vi har ändå allt lösöre kvar, konstaterade Söderlund. Blir han för besvärlig får vi gå i land och fiska från stränderna.
   Söderlund
fick hem en gädda tre å två efter bara en kvart, själv fick jag en uschling på drygt kilot.
   — Vi går i land, tar oss
en öl och njuter av friden, sa Söderlund.
   Klippan
var ännu varm av föregående dags junisol. Havet hävde sig som bröstet på en lugnt sovande, fyren och kåkarna på Huvudskär var det enda som bröt horisontlinjen.
   — Här är tidlöst, sa Söderlund. Precis så här såg det ut
på denna fläck på jorden för hundra, för tvåhundra, för trehundra år sen .
   Här
kan man tala om en absolut avkoppling från dagens ondska.
   
Rrrrrrrr, skrek det då bakom en udde och med raska 25 knop kom ett litet barn pilande en skrikande 50-hästare. Barnet gjorde en stoppsladd femtio meter från våra fötter och gallskrek :
   — Har ni fått något ?
   —
Jorå, sa vi och höll opp gäddslinkorna till bevis.
   — Bra, sa barnet och startade det blev en grop i sjön.
   Friden
har sina störningsmoment, konstaterade Söderlund.
   Men
här ute hör de faktiskt till undantagen.
   Då
sa det donk-donk-donk och en dieseldriven snipa kom puffande. Snipan slog av motorn, en gubbe kom ut på skarndäck ur styrhytten och skrek:
   — Har ni fiskekort
?
   — Jaaa, skrek Söderlund och viftade med samma gamla klöver 7:a som han visat uppsyningsmän i åratal.
   — Bra, sa dieselstånkan och försvann.
   — Sån här trafik var det nog inte för trehundra år sen, sa Öberg med Pentan.
   Ett och annat undantag
får man finna sej i, menade Söderlund. Lyssna nu, det är bara måsarna som hörs.
   — Stora måsar i så fall, sa Öberg,
här kommer en på 65 hästar.
   En
daycruiser kom ångande runt udden med en vattenskidåkare efter sig. Det var ingen van åkare utan en nybörjare. Vana åkare kan vara stiliga att se när de med raka. ben, svagt bakåtlutade plöjer sjön med väl samlade skidor utan sprut i aktersvallet. Nybörjare som den här ser ut som om de sitter på toa.
  — Vicken gir, ropade
Öberg ty daycruisern gjorde en nittiogradare och styrde söder ut så att halvmeterhöga svall spolade våra hällar.
   
Tjusigt med den tidlösa friden, sa jag, här kommer en båt till.
   — De e ju ingen i
båten, sa Öberg.
   — Herregud, det är ju våran båt! utbrast Söderlund
i viken.
   Och sannerligen,
det var Söderlunds gula aktersnurra som guppade på havet, lösgjord från strandkanten av svallen.
   — N
u vet jag hur det blir, sa Söderlund. Nu när vi väl skulle behöva en båt som bärgade snurran, så kommer det ingen på timmar.
   
— Jag kommer att tänka på Tjalle Berglund, sa Öberg.
   — Vem är det ? sa, jag. Har han med den här situationen att göra?
   — På sätt och vis, sa Öberg. Tjalle fick
ett spinnspö i julklapp av en snäll tant i Södertälje. Tjalle har aldrig fiskat i hela sitt liv, han har inte minsta intresse för det, men likafullt blev han tteglad över detta spinnspö. Han hade verkligen användning för det.
   — Nu får du förklara dej lite närmare, sa Söderlund oroligt spanande efter aktersnurran som obevekligt flöt allt längre
ifrån oss. Att simma efter den i det åtta gradiga vattnet var inte att tänka på.
   — Jo, Tjalle
Berglund har hund, sa Öberg, en glad och trevlig beagle som bara har ett fel - den går inte att uppfostra. Att lära den att gå fot är tji, hos beaglar är det bara väderkornet som gäller. Dom lägger av och driver så fort dom känner minsta vittring. Otaliga gånger hade Tjalle jagat sin olydiga beagle härs och tvärs över Ladugårdsgärde. Spinnspöet från tanten i Södertälje blev en välsignelse. Tjalle kopplade tafsen kring beaglens halsband och lät linan löpa ut. Och när Tjalle tyckte att jycken var nog rastad, vevade han bara in. Det var mycket behändigt. Tjalle och hans hund blev en attraktion på Ladugårdsgärde. En dag var en gubbe som glodde med stora ögon när Tjalle vevade in sin hund. Gubben kunde till slut inte hålla sig, han måste fråga:
   — Du, sa han,
vad agnar du med ?
   — Varför berättar du allt det här medan vår båt flyter allt längre ifrån oss? undrade Söderlund.
   — Därför, sa Öberg, att jag inte vågade tala om, att mitt drag fastnade i relingen när jag skulle göra sista kastet. Och där sitter det.
   — Än
sen då?
   
— Men spöt står fastkilat m
ellan ett par stenar i land, sa Öberg. Kom låt oss veva in båten.
   De
t var kvällning och kräftröd himmel över fastlandet när vi nådde vår egen ö i den skyddande innerskärgården. Oskarsson på udden, vår retsamme granne, väntade på bryggan. Vi såg långt håll, att det var något han ville. Det formligen lyste om karln. Jo då, han höll opp en gädda i sexkilosklassen och triumferade:
   —
Såna här tar jag opp vid bryggkanten medan ni fnattar ut i havsbandet! Har ni fått något?
   — Jodå, sa Söderlund, jag fick en luring på tre
å två, Olsson tog en slinka på ett å fyra och Öberg fick en aktersnurra på trehundrafem å tre utan huggkrok.