Ingen vill köpa en pansarkryssare!
   
  nr 33 1969                              
■■■ Förlåt alla som jag jäklades med i fredags. Men vad ska man göra när det ringer femtielva dårar i kvarten och vill veta allt om ens båt.
  De första ringde redan i morgonväkten. En av dem sa:
    — Är det en trevlig båt ni har?
    — Javisst.
    — Hur många kojplatser?
    — Två.
    — Hur många hästar är motorn på?
    — 43.
    — Får jag komma ut och se?
    — Nej, vad ska ni här att göra?
    — Är den inte till salu då?
    — Nej!
    — Varför har ni annonserat i Dagens Nyheter då?
    — Jag har inte annonserat.
    — Visst fan har ni det, “trevlig familjebåt säljes till höstpris”. Svar till 0750/504 38. Är det inte 07. . .!!?
    — Javisst är det så. Men det måste ha blivit nån nuffra fel i annonsen.
    Vid niotiden hade det ringt 27 spekulanter. Vid halv tio orkade vi inte förklara längre. Det fanns bara två utvägar, antingen klippa av sladden eller också göra det bästa av situationen. Vi valde det senare.
    Vi började med en äldre herre som uppträdde mycket näsvist i luren.
    — Flyter skorven?
    — Oh ja.
    — Drar han mycket bränsle?
    — Nja, så där en kubik i timmen.
    — Vafan säjer ni karl, en kubikmeter dieselolja?
    — Nej, björkved.
    — Ere ångmaskin i fanskapet?
    — Ja, det vet ni väl att gamla “Express II” går med ångmaskin. Vi kör'na på björkved. Det är billigare än stenkol, även om kol för upp henne i två knop mer.
    Det sa klick i luren.
    Sen ringde en civilekonom från Svartsjölandet och ville veta vad det var för motor i båten.
    — Det är en gammal spårvagnsmotor, sa vi. En 108-hästars AEG på 220 volt.
    — Varför säljer ni båten?
    — Därför att den är oekonomisk.
    — Oekonomisk, sa ekonomen. Med elmotor?
    — Visst, sa vi. Det går åt en sån helvetes massa ficklampsbatterier, minst en säck om dan.
    Nästa man tyckte också att det lät förfärligt konstigt med en gammal spårvagnsmotor i en båt.
    — Det blir väl inte någon vidare aktionsradie på en sån? sa han.
    — Det beror på hur mycket sladd man har med sej, sa jag. Det år lite glest mellan väggkontakterna i havsbandet. Man sätter sladden i vägguttaget på Cedergrens bensinmack i Dalarö, men man hinner inte längre än till Utö förrän man måste nysta in sladden för att sen gå upp till Arne Weises stuga och be att få låna ström för resten av resan. Vi låg stilla en hel dag i början på juli och väntade på att Weises fru skulle få tvätten färdigstruken så vi kunde fortsätta.
    — Tokfan, sa mannen och la på luren.
    En disponent i korvbranschen ville veta om båten var väl underhållen.
    — Oh ja, sa vi. Vi sopar undan alla tomglasen och torkar upp alla spyorna varje kväll vi kommer hem till bryggan.
    — Hum, sa disponenten. . . Hur ser båten ut?
    — Det vet ni väl hur “Jätten Finn” ser ut, sa vi.
        Det blev ingen affär där heller.
    Sen ringde det en kapten som var dum. Han uppgav sej vara kapten i flottan och ytterst förtrogen med båtar.
    — Det är väl ingen idé att fråga om båten är i gott skick, för det säjer alla båtskojare om vilket vrak som helst, sa han.
    — Låt bli att fråga då, sa vi.
    — Är den tät?
    — Tät som en ballong, försäkrade vi.
    — Drar den mycket bensin?
    — Inte en droppe, sa vi.
    — Nu tar ni till, sa kapten.
    — Inte alls, den går på dieselolja.
    — Mycket?
    — Inte farligt, man klarar sej på två ton om dan.
    — Två ton, är ni inte klok?
    — Äsch, två ton dieselolja är väl ingenting för en pansarkryssare. Då skulle ni se förra båten vi hade, flygplanskryssaren “Gotland”, hon drog soppa hon! Det rann fyra ton igenom turbinerna sa fort man skulle ut till grynnan och meta.
    — Försök inte, sa kapten, “Gotland” är skrotad för länge sen.
    — Ja, vad farao skulle vi göra, sa jag. Vi hade inte råd att ha'na kvar.
    Hur stor är båten? ville en snabbköpsföreståndare i Enskede veta.
    — En meter, sa vi.
    — En meter? sa föreståndar'n. Det står ju ‘‘familjebåt” i annonsen.
    — Det stämmer, sa vi, men det råkar vara så att vi är pygméer i vår familj.
    — Är det därför ni pratar så konstigt? Ni gör sa långa pauser mellan svaren.
    — Ja, det är jobbigt för oss pygméer att prata i telefon. Först ska man höra vad ni säjer, sen ska man lubba ner till andra änden av telefonluren och svara. Och så knata opp och lyssna igen. . .  Är ni spekulant på båten?
    — Nej, jag tror inte det. Vad är det för fabrikat?
    — Dinky Toys, levererad av NK:s leksaksavdelning våren 1964. . .
    — Jag tror att jag har fått nog, sa snabbköpsföreståndaren.
    — Bra, sa jag. Då ska jag ropa på familjen så dom kommer och hjälper mej att lyfta på luren.
    — Herregud, sa snabbköpsföreståndaren.
    Det var han inte ensam om att säja i fredags. Nu sitter vi och väntar på att det ska bli ett nytt tryckfel i någon annan annons, någon våningsannons eller någon annons för ev. äkt. till exempel. För det här tycker vi var riktigt livat i sommarvärmen.