Inte den enda grynnan som är en hemlis... 

   
nr 7  1981 
••  Vi hade tur på ön. Oljan från ryssen som gick på grund vid Hummelkläppen tidigare i vintras var bara 800 meter ifrån oss när vinden vände och drev ut den på Jungfru- och Nämdöfjärden. Det är klart att skadan blev stor och tragisk, men den drabbade inte just vår ö som väntat var. Vi drar en suck av lättnad för varje öbo är ju sig själv närmast.
    Så här efteråt snackas det mest om förhållandet mellan lotsarna och sjöfartsverket. Det ville verka som om sjöfartsverket visste om 11-metersgrynnan utanför Hummelkläppen men struntat i att märka ut den på sjökortet och framför allt undvikit att nämna om den för lotsarna.
    Söderlund i viken hade diagnosen klar:
    — Det är stålar bakom allt! fastslog han tvärsäkert.
    Vi satt framför brasan i hans storstuga och testade i kaffe, det resultat som Isaksson på Rödskär kommit till vid senaste koket. Lite finkel får man ju alltid räkna med, annars var det bra.
    Och Söderlund spädde på:
    — Haverikommissioner och sjöförklaringar och ditten som datten är bara spegelfäkteri, i själva verket bottnar det här i att var och en är rädd om sitt. Det är ju så att både lotsarna och grabbarna vid sjöfartsverket är skärgårdsbor. Och det vet ni och det vet jag och det vet alla andra skärgårdsbor, att kommer man på en givande abborrgrynna, så inte faan talar man om det för någon! Man håller det upptäckta grundet hemligt för alla, att sen nån fånig ryss går på med sin tanker kan ju inte hjälpas.
    Det är en intressant teori, i ty att det ligger någonting i den.
    Man skulle kunna tycka att skärgårdsborna därvid brister i samhällsansvar och äventyrar den allmänna säkerheten, men det har skärgårdsbor gjort i alla tider.
•   När fyrväsendet byggdes ut för att leda sjöfarten rätt mellan skären och det inträffade för flera hundra år sen, tog skärgårdsborna chansen. Man tände fyrar där det inte skulle vara några fyrar, utländska fartyg lurades att stranda och sen plundrades de. På Gotska Sandön hade dom en gubbe som gick längs stränderna om nätterna med en halt häst som bar en lykta om halsen. Alla sjöfarande uppfattade den guppande lyktan som signal från ett fartyg i nöd. De som girade och styrde kurs på lanternan för att bistå med hjälp rände rakt upp i bränningarna och blev plundrade av gubben med hästen.
    Luring, luring.
    Jag vet, sa Söderlund, en gubbe i Vaxholmstrakten som var ute för att placera en massa pengar han hade vunnit på penninglotteriet. Han köpte ett båtvarv, inte därför att det var några stora stålar att göra i varvsbranschen, utan därför att det i viken utanför varvet låg en flatgrynna som var illa utmärkt på sjökortet. Gubben specialiserade sig på propellerreparationer och gjorde sig en förmögenhet redan på de tre första somrarna. Och när sen snurrexplosionen inträffade i början av 60-talet blev han så rik att han sålde rubbet och bosatte sig på Gran Canaria. Det var i grevens tid. Det hade kommit ut nya sjökort, där flatgrynnan var ordentligt utmärkt. Han som övertog varvet fick bekymmer med lönsamheten. Alla badjävlar lärde sig var grynnan ligger, snart är det bara lotsarna som inget vet.
    Sedan pratade vi länge om grundstötningar vi varit med om eller varit nära att bli utsatta för. Själv bidrog jag med ett Gotland runt-minne. Det var becksvart natt öster om Gotland och skepparn trodde vi var vid Östergarns holme fast vi i själva verket inte hunnit längre än i höjd med Rone. En ombord rapporterade att ekolodet stod på 1,7 meter, vilket var betänkligt, efter som båten vår stack 1,6.
    — Ska inte finnas något sånt grund här! sa skepparn.
    — Likförbannat finns det här, sa rapportören.
    — Skicka ner draggen och loda, föreslog jag.
    Då gjorde vi det. Pling! sa draggen och studsade nästan opp i båten igen.
    — Det är tamejfan fel på draggen också, sa rapportören, är den gjord av kork?
    Grabbar, sa han som styrde, det kommer en prick kasande utmed relingen.
    — Ska inte vara nån’ prick här! sa skepparn.
    — Då är det masten på något sjunket regalskepp, sa ekolodsrapportören.
    Då förtöjde vi vid pricken, fast det står i handböckerna att man inte får. Men tjockan stod tät, så vad skulle vi göra?
    Skepparn gick upp på rufftaket och sniffade. Han sa:
    — Vi kan inte vara många sjömil från land, jag känner lukten av kospillning!
    Då hördes någon mullra med basröst i tjockan:
    — Kospillning, haha, det var jag som släppte av en rökare. Har ni förtöjt fören vid min påle, så kan ni väl förtöja aktern vid min brygga också. Släng hit en ända!
    Det var en salt gubbe, fiskarn på östra Gotland. Vi bjöd ner honom i ruffen på en krök och ringde hovmästaren i Sandhamn och avbeställde bordet till regattamiddagen.
    Man behöver inte vara lots för att köra fel. Fiskarn såg inte på oss med någon ringaktning, tvärtom betraktade han oss med en viss beundran. Vi förstod varför när gryningen tändes och dimman försvann, vi låg i en vik, späckad med grynnor.
    — Själv kommer jag knappt in med ekan, sa gubben.
    Om lotsar talade han dock med en klar ringaktning.
    — Di tror att di behärskar farvattnen och står där och styr tunga fartyg precis om dom kunde det på riktigt, sa han. Men det är sällan på riktigt, för det mesta är det på lotsas.
    För den repliken fick han en krök till.