Isfiske och intelligens. . . 
  
nr 6  1980 
■■■ Isfisket är igång på ön varenda veckohelg. Isen ligger lagom tjock på fladerna mellan öarna, bara 8 cm och lätt att hugga hål.
     — Skönt att du hade bastun igång, sa Söderlund i viken i fredags kväll, när han kom ut med ångbåten, jag har inte kunnat tvätta mej ren på en hel vecka.
  Söderlund köper nämligen agnmört i Gamla stan och eftersom mörthandlaren ofta har slut på mörten framåt veckändan, köper Söderlund mört redan på måndagen och låter dem simma i badkaret under veckan tills det är dags att resa ut i skärgårn.
    Det är på vintern som de stora gäddorna går till, de där ubåtarna på åtto-tio kilo som tar all småfisk som finns i fladerna. Det är bra att dom blir utrensade, så att småfisken har en chans att utvecklas. Ubåtarna är inte särskilt delikata, ganska träiga i köttet, men Söderlundskan kör dem genom köttkvarnen och förvandlar dem till ganska läckra fiskbullar.
    Ryktet om vinterns stora gäddfångster har spritt sig, så vi är inte längre ensamma på våra isar. Egentligen räcker ju gäddorna till alla, men det är slarvigt folk som är ute. Härom söndan när vi var uppe i gryningen för att kolla saxarna, var det t ex en enbent gubbe i pälsmössa och anorak som stod mitt på isen och gallskrek.
    — Titta, sa Söderlund, där står en stackare som tappat sitt träben!
    Så var emellertid icke fallet. Mannen hade trampat ner i en angelvak som någon slarver lämnat utan att märka med en ruska. Sådant är förrädiskt. En tunn isskorpa lägger sig over vaken, sen faller den lite snö och så kommer någon intet ont anande vandrare och trampar rakt in. Den här stackarn satt fast som en champagnekork.
    Vi var tre man om att dra, det sa plopp när vi fick opp honom med stövel och allt.
    Ett annat störande moment i vårt vinterfiske är Erlandsson. Erlandsson har sitt fiskevatten på andra sidan fladen, gränsen mellan hans och vårt går nånstans mitt i. Erlandsson hör till de där som Vår Herre slarvade med. Inte nog med att pipen sitter snett i nyllet på honom, han har endast två tänder i mun, de sitter i underkäken och ser ut som två nedbrunna julgransljus. Iförd en gammal fårskinnsluva liknar Erlandsson något Hitchock har missat när han kommer larvande och säjer sitt eviga:
    — Nu är ni farligt nära mina vatten!
    Erlandsson fiskar inte själv, är väl för lat, kan tänka, men han vaktar sina vatten som sagans drake vaktade prinsessan.
    — Du ska veta en sak, Erlandsson, sa Söderlund i viken för ett par veckor sen, vi ger fullkomligt fan i dina ruttna vatten. Där har ingen fått en fisk i mannaminne!
    — Men här, sa Oskarsson på udden och höll opp en gädda på 8 ½ kilo, här tar vi dom!
    — Oj, sa gubben Erlandsson och fiskade opp en Instamatic kamera ur fickan. Stilla så där, så får jag ta ett kort.
    Sen gick han.
    Vi har ofta undrat vad gubben Erlandsson lever på? Ingen har sett honom göra ett handtag. Frågar man honom svarar han bara, att “den som har intelligens, behöver inte slita ut sig”.
    — Det är väl affärer, förstås, sa Söderlund. Sitter väl och styr nån knarkliga per telefon.
    I somras trodde vi att det lutade åt det hållet. Det kom fotografer från kvällspressen störtande med taxibåt och frågade efter gubben.
    — Nu är det klippt, sa Öberg med Pentan.
    Men det var falskt larm. Erlandsson har en badtokig hund, en sån där Golden retriewer som vill simma ut i sjön efter bollar stup i kvarten. Erlandsson har därför satt fast en boll på spinnspöet, slänger den med spöets hjälp femtio meter ut i viken. Hunden simmar så det går vågor och Erlandsson vevar. Ibland hinner hunden i kapp bollen, och då får Erlandsson knäppa på spärren på rullen för att kunna ta hem både boll och hund. Det krävs 0,25-lina och ett bra spö för sånt.
    Men i somras var det nån käring som missuppfattade situationen och larmade pressen. Det var därför fotograferna kom ångande och skrek:
    — Var är han, galningen som tar hundar på spinn?
    I söndags morse kom det ut ett helt sällskap fiskegalna gubbar med ryggsäckar, mört och hela hinkar fulla med angeldon.
    — Är det här man fiskar? frågade dom.
    — I helvete, sa Söderlund, det här är våra privata vatten.
    — Där då? undrade dom och pekade på gubben Erlandssons vatten.
    — Gärna för oss, flinade Söderlund.
    Men tror nån att sällskapet gick över till gubbens sida och började hugga hål? Nej, dom gick åt ångbåts bryggan till och hämtade tjugutvå gubbar till! Erlandssons vatten såg ut som en sån där metartävling.
    — Finge gubben se det här, skulle han få slag, menade Söderlund i viken.
    Gubben dök aldrig upp. Vi såg inte till honom förrän på kvällen, när vi skulle ta båten till stan. Då stod han vid ångbåtsbryggan med plakat på magen och sålde fiskebiljetter för 50 kronor stycket. På plakatet stod det “Välkommen till gäddriket”.
  Och när Söderlund i viken tigande satt sig tillrätta i salongen på övre däck, var det väl närmast hans tur att få slag.
    Det låg nämligen ett tummat exemplar av dagens morgontidning på bordet. Och där fanns det en två spaltig annons om “gäddriket”.
    — Du blev ju riktigt bra, sa Söderlund till Oskarsson på udden. För annonsen om gäddriket i skärgårn pryddes med ett tvåspaltigt fotografi av Oskarsson på udden hållande en gädda på 8½ kilo.
    — Vad ska vi säja om det här? sa Öberg med Pentan.
    — Tja, sa Söderlund, man får väl säja, att “den som har intelligens behöver inte slita ut sig.”