Jag lever i misär, ett offer för konfektionen. . .
  
nr 25 1971    
■■■ Nu är sommaren här och alla är glada utom jag, för på sommaren lever jag i djup misär. Mina jeans är fransiga av ålder, mina gummiskor gäspar med sulorna och min Vegamössa är så trasig att jag ser ut som en av de fattigaste gossarna på den berömda målningen "Grindslanten".
   Sommaren är den tid då jag lever i lumpor, en tid då jag är en av de utstötta i samhället. Mondäna sommargäster på vår fashionabla semesterort undviker mitt sällskap, men utresta busar från stan viskar hest att man är välkommen till party, med några bröder och dela en dunk T-sprit på ortens pissoir.
  Sportintresserade farbröder kommer fram, skakar ens hand och säjer:
    — Är det inte Sleven Säfvenberg?
    Varför frågar man sej kanske går jag nu omkring sommar efter sommar och liknar något, som med största tvekan skulle bli insläppt på Alltinget? Det finns ju kläder att köpa? Svaret är att det inte finns några att köpa!
   Precis som förr om åren klev jag in på det stora varuhuset i city för att sommarekipera mej. Jag visste på förhand att det skulle misslyckas. Det misslyckades 1966 och 1967. Det gick åt skogen 68 och 69 för att inte tala om ifjol.
    Jeans sa jag och blev visad till "fritid, herrar" på tredje våningen. En förbindlig man som uppträdde med den där speciella försäljar- bockningen med örat mot höger axel erbjöd sina tjänster.
    — Jeans, sa jag.
    — Till min herre själv? sa den bockande mannen och log maliciöst.
    — Ja.
    — Hm, sa mannen och tillkallade en avdelningschef.
    — Jeans, sa jag till avdelningschefen.
    — Hm, log denne och tillkallade en förtjusande medelålders dam.
    — Jeans, sa jag till damen.
    Hon betraktade mej iskallt, tog därpå ett steg emot mej och lade armarna om mitt liv. I ett svindlande ögonblick trodde jag det skulle bli schottis. Det hör visserligen inte till vanligheten att varuhuspersonalen dansar schottis med kunderna, men man kan aldrig veta i de pigga marknadsföringsmetodernas tidevarv. Det visade sej förstås att damen hade fullt hederliga avsikter. Hon backade ett steg, betraktade sitt måttband och sa:
    — Hm.
    Jag mäter 102 centimeter runt midjan i den mån man kan tala om midja. Den största jeansmodellen, som varuhuset kunde uppbringa, mätte 86 centimeter. Man kan inte få jeans i detta land om man inte är skapt som Martin Ljung.
    Med sänkt huvud vandrade jag hän mot ännu en sommar i de fransiga jeans, som jag hittade på Domus i Farsta sommaren 1965. Dom är numera så vidriga att tvättmaskinen spottar ut dem.
    Samma motgång väntade på varuhusets skoavdelning. Förskansad bakom drivor av vita gummiskor meddelade expediten att vita gummiskor för folk som har 46 i skonummer, det finns inte.
    Det fanns 1964. Jag går i dom än. Jag går där och funderar över varför det fanns 46:or just 1964. Var det nån jobbare på Tretorn, som en yrvaken måndagsmorgon körde sin maskin fel? Har denne jobbare fått sparken? Kan man i så fall inte återanställa honom? Alla vi som har 46 i skor skulle kunna starta en insamling. 
    Vi är så många nu för tiden att vi gemensamt skulle kunna klara hans årslön.
    Mössa då? Jag har 58 i hattnummer. Det fanns ingen vegamössa i storlek 58 i år heller. Bara 56:or. En ambitiös expedit försökte länge intressera mej för en röd- och vitrandig keps med ett förgyllt ankare fram. Inför dessa alternativ, antingen en 56:a som sitter som en kapsyl på roten eller en randig pajaspirka, har jag valt att även denna sommar dras med min gamla. Den är inköpt 1963 men ser ut som om den verkligen var med på Vega (1878—1880). Hade någon av Nordenskiölds besättningsmän uppträtt i en lika schabbig mössa som min, hade man nog kastat honom överbord redan i nordostpassagen.
   Längst upp på skulten har min mössa en intressant fläck i storleksordningen 1x8 centimeter, ett minne från en morron när vi vittjade en långrev. Redan på fjärde kroken satt en fet ål, en gulblank hona på dryga kilot. Honan slet sej från kroken och sprattlade omkring i båten som en tokig och det fanns ingenting att gripa henne med. Man måste ha något strävt att ta ålar med, lite tidningspapper, en trasa eller nåt. Att fånga en ål med bara händerna är som att diskutera med Hjalmar Mehr, det går inte. Jag fick offra vegamössan och ålen hindrades från att sprattla överbord.
    Sen dess har mössan tack vare ålfettet varit regntät och bra, men det är fantastiskt vad den luktar. De första veckorna efter fiskafänget rynkade folk på näsan och var man till sjöss så nafsade måsarna efter mössan. Jag vågade aldrig lägga den ifrån mej, för var inte måsarna framme så låg det nån katt på lur och fixerade mössan med rovdjursgrymma ögon, redo till det avgörande språnget.
   I år har mössan gudskelov mist något av sin aromatiska dragningskraft. Nu vågar jag faktiskt lägga den ifrån mej. Som i lördags när jag var inne i Dalarö och handlade och satte mej på bänken utanför Karlssons färghandel och pustade ut med mössan bredvid mej. Den låg helt i fred i tio minuter. Sen stannade en snäll gammal dam med vit linnehatt och käpp. Hon lade en krona i mössan och sa:
    — Här har ni till en pilsner, stackars man.
    Förlåt mej om jag blir grov i orden, men jag måste få säja detta: sabla konfektionsindustri! Tänk på mej någon gång! Med 58 i hattnummer, 46 i skor och 102 i midja så är jag en ganska stor kund. Har ni aldrig insett det?