Jotack, året på ön började bra.

  
  nr 12 1974  
■■■ Året på ön började i söndags. Stugorna slog upp fönsterluckorna och blinkade med yrvakna rutor mot våren.
    Och Söderlund undgick med knapp nöd att bli en ny Robinson Crusoe.
    Solen gassade så att det bubblade och småfräste när strålarna brände miljoner små porer i det tjocka islocket på viken. Det tobaksbruna fjolårsgräset ångade och mot den flaggblå himlen avtecknade sej nio flyttfåglar på sträck norrut.
    En ljuvlig dag för alla utom Söderlund i viken.
    — Du får lifta med en svan, sa Öberg med Pentan.
    — Håll käften, sa Söderlund.
    — Vi kan ju stoppa dej i en säck och lura styrman på Waxholmsbåten att du är en påse sopor, sa Pettersson med Archimedesen.
    — Håll käften, sa Söderlund.
    — Gör som du vill då, sa Öberg. Stanna kvar på ön och bli en ny Robinson Crusoe.
    Söderlund satt på stugtrappan mitt i vårfröjden och såg ut som en utrikesminister som blir förhörd om IB i TV. Härsken men värdig.
    — Vad rör det sej om? sa jag.
    — Har du en tia att låna mej? sa Söderlund.
    — Icke. Jag har femton spänn och dom måste jag ha själv.
    — Jaså, inte du heller.
    Så här låg det till: Söderlund hade glömt plånisen med alla pengarna i handskfacket på bilen. Bilen stod på fastlandet, Söderlund satt på ön och hade inga pengar till Waxholmsbåten hem. Han hade inte upptäckt det här med plånboken förrän Waxholmsbåten var halvvägs ute på fjärden.
    — Tur att man hitta fyra spänn i byxfickan, annars hade man väl blivit avkastad, sa Söderlund.
    — Ånej, sa Pettersson, inte ens Waxholmsbolaget får förorena hur som helst i skärgårn.
    Vad skulle vi göra nu då, när ingen hade pengar? Öberg har aldrig pengar utan åker med Waxholmsbolaget på 25-kort. Pettersson hade bara så han klarade sin egen returbiljett. Men på något sätt måste ju Söderlund åter till fastlandet.
  Jag vet, sa jag. Oskarsson på udden är ute! Han brukar vara nerlusad med stålar.
    — Ha, fnyste Söderlund, den jäkla skåningen är jag skyldig tjugufem spänn sen i fjol.
  Oskarsson kom stövlande över spången i vassen, muntert visslande “Lycka till med nästa kille”. Valet av musik klingade som ett löfte.
    — Jag kan låna en tia av'en i ditt ställe, viskade Öberg. Jag ligger bra till hos Oskarsson.
    — Nej, viskade Söderlund tillbaka, det vore ingen sport. Låt mej sköta det här själv!
    — Här sitter du och glor på din jävla utsikt, sa Oskarsson på udden. (Han säjer aldrig hej eller tjänare eller tjenicken på dicken, utan han säjer alltid att “här sitter du och glor”. . .)
    — Ja, men det är en vacker utsikt, sa Söderlund stilla.
    — Va är det för vackert med den? Samma vass, samma gamla brygga, samma gamla stenbumlingar som du har glott på i femton år. Fan att du inte tröttnar? Utsikt? Ha!
    — Utsikt? sa Söderlund. Du sa ett ord.
    — Hemma på udden ser jag åtminstone farleden. sa Oskarsson.
    — Mja, sa Söderlund, men när jag vill se på utsikt, då ska det verkligen vara en utsikt som är värd besväret. Då går jag opp på utsikts- berget. Där uppe ser man två mil.
    — Två mil?
    — Jajamän, en sån här dag, när sikten är klar, kan man se när Waxholmsbåten går från Utö.
    — Tokfan, sa Oskarsson.
    — Nej, jag menar allvar.
    — När båten går från Utö? Det får du aldrig i mej!
    — Ska vi slå vad om en femtilapp?
    — Absolut, sa Oskarsson. Det är den mest lättvunna femtilapp jag upplevt i mitt liv.
    Sen gick vi.
    Först marscherade Söderlund, sen kom Oskarsson, Öberg, Pettersson och jag. Naturen, nyss väckt till en ny högtidlig yra vid sefirens fläkt, betraktade oss nyfiket, fem stora drumlar i gummistövlar på marsch uppför berget. Det såg ut som Cederströms tavla “Karl XII:s likfärd”, det var bara Karl XII som fattades.
    Se! sa Söderlund och slog ut med handen när vi flåsande av andtäppa nådde toppen.
    Och visst var det granna saker. Åt söder utbredde sej hela Mysingen, åt norr såg vi Jungfrun och Nämdöfjärd.
    — Så vackert att man bara håller käften, sa Öberg.
    — Vilka färger! sa Pettersson.
    — Men ingen Waxholmsbåt, sa Oskarsson på udden. Du sa, att här uppe kan man se när Waxholmsbåten går från Utö?
    — Visst kan man se det, sa Söderlund och tog upp turlistan ur fickan. Det ser man här. Den går klockan 17.15. Ta hit femtilappen!
    Min hustru, sa Oskarsson på båten hem i kvällningen, har alltid avrått mej från att umgås med Söderlund i viken. Mannen är en bedragare, säjer hon. Tänk så rätt kvinnor kan ha ibland.
    Just då kom Söderlund opp ur försalongen och dunkade Oskarsson i ryggen.
    — Här, sa han, ta din femtilapp. Visserligen vann jag vadet, men lite lurendrejeri var det allt snudd på.
    — Jag tycker vi delar lika och skrattar åt alltihopa, sa Oskarsson.
    — Förträfflig idé, sa Söderlund, jag ska bara växla hos biljettpojken.
    Man får inte vara dum om man ska bo på en ö.