Dessa natthimlens fräknar som kallas Vintergatan lyser vår väg mellan stugorna på ön skärgården. 
Det drar ihop sig till jul och det är korvstoppning hos Söderlunds. Med fjälster och späck, snören och korvhorn letar vi oss fram till det lysande stugfönstret inne i viken. 
    Jularna på ön kan skifta, l fjol hade vi en vit jul och dessutom lärde vi oss att änglar flyger baklänges samt att gäddorna ännu icke är beredda att bilda en ny människoras.
    Det är som ni hör en besynnerlig ö, dock inte så besynnerlig som det kan låta. Ön ligger bara fyra fågelmil sydost om Stockholm och är inte märkvärdigare än de 28.000 andra öarna i Stockholms skärgård. Men där bor en handfull gubbar med smak för bisarra idéer. Jag känner dem, ty de råkar vara mina sommargrannar både Oskarsson på udden, Öberg med Pentan, Pettersson med Archimedesen och Söderlund i viken.
    Förra julen var inte bara vit utan mäktigt tyst. Snön låg som ett metertjockt höljande täcke över hällarna, snötunga granars ridå förtog varje ljud och runt omkring ön låg fjärden svart som bläck. Sydosten hade blåst i veckor och inte bjudit fjärden minsta chans att frysa till ro. Men i de skyddade vikarna låg isen skridskoblank och fin. 
    Mörkret omsluter skärgårn redan vid tretiden på dan så här års, mulna kvällar lägger det sig som ett karbonpapper över sjöbodar och människor. Men kvällar när det råder klart väder, står vi på förstubron och bara stirrar rakt opp i himlen, för där ovanför oss gnistrar stjärnorna och visar att Vår Herre är en överdådig belysningsmästare. 
    Ett par gånger om dagen skingras tystnaden av ett motordån som är oss kärt. Ett knippe lampor rundar Aspöudde och närmar sig över fjärden. Det är Vaxholmsbåten "Västan" som kommer luffande ut från Dalarö på fastlandet med sina 360 hästkrafter. Hon har snart 80 år på nacken, hette "Nya Svartsjölandet" och gick på ånga i forna dar, men har numera dieselmaskin och smäller lika högt som moderna fartyg. Det lyser varmt från ventiler och röksalonger när hon med två vindpinade julgranar på fördäck stånkar sig fram genom motvinden. Hon är vår enda kontakt med yttervärlden, den enda attraktionen för vinterfolket på öarna. Hon får oss att tänka på en vers av Ferlin, den om nöjeslivet i Värmland:
    "Att nöjen är högst relativa
     jag lärde mig tidigt att förstå
     - i Nykroppa mente man så:
     Vi har en och annan begravning
     och tåget att titta på."
    Vi har inga tåg, vi har båten. Vi pulsar ner till bryggan när hon kommer för att se vilka som är med och kanske få tidningar från civilisationen. Och när "Västan" lämnar vår brygga och styr vidare genom lågtrycken, har vi bara stjärnorna kvar.
    Förra året kom Söderlunds ut med eftermiddagsbåten dan före dopparedan, man, hustru och tonåriga barn ställde ifrån sig väskor, kassar och säckar med julklappar på bryggan och nästan knäföll i snön.
    — Äntligen en vit jul! utbrast Söderlund.
    Det finns ingenting så dystert som barmarksjular i skärgårn och vi har haft våra prövningar. Julen 1970, 11 grader plus och dimma på julaftonskvällen. Påföljande midsommarafton, 1971 alltså, var det 11 grader plus och dimma när vi dansade på ångbåtsbryggan. Söderlund anmärkte, att det var tur i alla fall, att det var gran ena gången och majstång den andra, så att det blev lite omväxling.
    Jul på ön... Det doftar nybakt från stugorna, gnistorna stiger ur skorstenarna för dem som eldar med granved och ur bastun kommer Oskarsson på udden och Öberg med Pentan lubbande så som Gud har skapat dem. Det ångar om gubbfläsket när de kastar sig i sjön.
   Förra året på ön fick julfirandet ett nytt sound, ett litet sprött pinglande som kom från Söderlunds stugugemak och nådde våra öron vid sydlig vind. Söderlund hade nämligen förvärvat ett änglaspel. Det stod på hans fönsterbräda och spelade. Konstruktionen var lika enkel som genial: Längst ned en bricka med fyra stearinljus, upptill fyra små knubbiga änglar som snurrar runt och blåser trumpet, fram- drivna av värmen från ljuslågorna. För varje varv kickar de till en klocka som pinglar med vacker ton och julstämning uppstår i människors sinnen.
    Nu höll denna änglakonstruktion i stället på att fördärva julstämningen, för Söderlund blev osams med barnen och högljudd diskussion uppstod. Två unga män med målbrottssträva röster framhöll att pappa Söderlund hade blivit "bombad i pallet", dvs lite korkad. Pappa hade enligt deras förmenande monterat änglaspelet alldeles galet. De trumpetande änglarna roterade baklänges! Änglar som spelar trumpet ska åka baklänges! menade pappa Söderlund.
    — Skarom väl inte, sa målbrottsrösterna, de e välan inga krafter heller. Änglar kör framåt, de e ju de dom har fått vingar till!
    — Kära gossar, sa Söderlund, vi lever i den moderna teknikens tidevarv och ändå har ni ingenting förstått. Lägg märke till, att änglarna blåser i trumpet.
    — Vadåra? sa barnen.
    — Vingarna är som ni ser mycket små, i förhållande till de knubbiga kropparna, är spännvidden i minsta laget. Bärkraften räcker bara till att hålla änglarna svävande, någon framdrivande kraft är icke att påräkna, i det horisontella planet får änglarna förflytta sig med andra hjälpmedel. Dessa änglar har valt trumpet. Ni vet väl hur ett modernt jetplan funkar, det är luftströmmen från motorerna som driver planen. På samma sätt förhåller det sig med änglarna, varje gång de stöter i trumpeten, förflyttar de sig. Men eftersom de blåser med munnen, förflyttar de sig baklänges. Enkelt, mina kära watsöner!
    — Fassan, de snacke håller inte, sa barna. Om det vore en sån reakraft i en trumpet skulle ju Ernie Englund dratta på ändan så fort han klämde i med ett solo.
    — Varken Englund eller andra trumpetare spelar väl hängande fritt i luften?
    — Kan väl hända, men du fassan ... en annan sak: Om det verkligen va så, att änglarna hade backväxeln inne från födseln, då skulle dom väl va födda med backspeglar också? Du som kör omkull en lyktstolpe varenda gång du backar Volvon borde väl haja vad de innebär att åka baklänges bland moln å de hela live ... Vänd på änglarna!
    — Nej, det blev som Söderlund sagt, änglarna firade denna jul baklänges.
    Juldagsmorgon och passbåt till Utö kyrka, tunga flingor över Mysingen och termoskaffe ombord i den kylslagna passbåten. Söderlund är inte med oss i ottan, sitter väl hemma och kör änglar. Men när vi kommer till ön, står han på ångbåtsbryggan och spanar över fjärden i fältkikare.
    — God fortsättning, säjer vi.
    — Tack, säjer Söderlund buttert, bara det inte blir vulkaniskt utbrott, inbördeskrig eller revolution.
    Det finns tillfällen i livet när man blir en smula fundersam. Man kan t ex grubbla över varför en medelålders stockholmsdisponent på julferier i skärgården står på en brygga i juldagsmorgonen och oroar sig för revolutioner och naturkatastrofer.
    Kan det bero på något olämpligt i julmaten?
    Nej, men Söderlunds barn hade köpt en japansk klocka i julklapp till far. Med klockan följde ett försäkringsbrev, ty försäkring ingick i priset, och eftersom man inte har så mycket att sysselsätta sig med på landet så här års utan hinner med att läsa, så hade Söderlund för en gångs skull läst allt det finstilta på försäkringsbrevets baksida. Medan vi andra gungade på Mysingen på väg till julotta hade Söderlund legat i utdragssoffan och läst följande:
    "Försäkringen gäller inte för skada vars uppkomst eller omfattning direkt eller indirekt orsakats av eller står i samband med vulkaniskt utbrott, krig, invasion, fiendes åtgärd, krigsliknande operationer,
vare sig krig förklarats eller inte, inbördeskrig, myteri, revolution, upplopp, uppror eller åtgärd av makthavare som obehörigen tillvällat sig makten..."
    — Hur är det med Fälldin? undrade Söderlund oroligt.
    — Ingen revolutionär, han kom till makten genom allmänna val. Slår Fälldin sönder din klocka, går det på försäkringen, lugnade vi.
    — Men får jag en atombomb på klockan, blir det inte ett öre, gnällde Söderlund. Här står: "Försäkringen gäller inte heller för skada som står i samband med atomkärnreaktion, t ex kärnklyvning (fission), kärnsammanslagning (fusion) eller radioaktivt sönderfall". Säja vad man vill om försäkringsbolagen, men dom garderar sig.
    — Just det, sa Öberg med Pentan, fast å andra sidan ... får du en atombomb på klockan så vet du ju ändå vad klockan är slagen.
    Oskarsson på udden kom skridande i snön och undrade om läget.
    — Fint, sa vi, fast Söderlund står här och spanar efter inbördeskrig i kikarn.
    — Folk, som tror att det utbryter inbördeskrig i skärgårn på juldagen, ska dricka mindre glögg, sa
Oskarsson, ska ni med och angla?
    Det är klart att vi ville angla gädda. Var isen stark nog? Jo, hon var minst fyra centimeter på norra
fladen, lättborrad och grann. Tjugo angelstånd var satta i ett nafs.
    Men sen hände det just ingenting. Gäddorna var inte så hugglystna som vi hade hoppats. Då och då knakade det som pistolskott i den tunna isen och Öberg med Pentan blev blekare för varje knak.
    — Det är vattnet som sjunker, sa Pettersson med Archimedesen. Då blir det spänningar i isen.
    — Ingen fara, sa Söderlund, nyisen är seg. Då var det värre julen 64. Det hade varit lågtryck i tre veckor och så kom högtrycket lika plötsligt som man vrider på en knapp, vattnet sjönk en meter på tre timmar. Det gick så fort att somliga gäddor inte hann med i svängarna utan låg kvar och sprattlade bland strandstenarna.
    — Det var som en glimt av skapelsehistorien, sa Söderlund.
    — Nu förstår jag ingenting, sa Öberg.
    — Det har jag inte begärt heller, sa Söderlund, men det var så en gång i tiden, att vattnet plötsligt sjönk här på jorden och då blev vi till. Det blev en massa fiskar kvar på landbacken och dom fick lära sej att gå till fots, för va farao skulle dom göra. Fenorna förvandlades till fötter och man kallade dessa omskolade fiskar för kvastfeningar. 
Från kvastfeningen utvecklades däggdjuren och så småningom kom vi.
    — Intressant, sa Pettersson med Archimedesen.
    — Just det, sa Söderlund. Tänk om man skulle ta sej an ett par strandade gäddor å ha dom i koppel och göda dom med fint käk. Man skulle välja ut en bra hane och en bra hona och grunda en ny människoras. För efter vad man kan höra i radio och TV om hur människorna bär sig åt mot varann, så är den gamla mänskligheten inte mycket att spara på. Det är tur för människorna att de är människor och inte hundar. För vore människan hund skulle hon med sina dåliga anlag inte ens få vara med i kennelklubben...
    Då, mitt i detta resonemang, hände det!
    Fällning! skrek Oskarsson på udden. Ett av angelstånden viftade med fjädern och reven ringlade ut från rullen på ståndaren. Medelrunda gubbar skrillade i väg över nyisen. Öberg kom först fram och gjorde motrycket.
    — Han sitter! flämtade Öberg och halade hem. Ett ganska fult gäddtryne blev synligt i hålet och inom bråkdelen av en sekund låg där en gulgrön tvåkilosgädda och sprattlade på isen. Men det var nätt och jämt vi fick henne, för kroken lossnade ur gapet så fort hon var oppe. Gäddan låg på sidan och glodde på oss med ett förvånat öga. Plötsligt gjorde hon ett slag med stjärten så det small i isen och försvann genom hålet! Söderlund skrek otryckbart och körde armen ner i hålet, men förgäves, gäddan var förlorad.
    — Du skulle ha passat henne bättre! sa Söderlund.
    — Jag och jag? sa Öberg. Det var ju framför dojorna på dej som hon låg.
    — Ja, sa Söderlund, hon glodde mej rakt i ögona.
    — Hon kanske läste dina tankar? sa Öberg. Hon gjorde en sista desperat kraftansträngning och smet hellre än att stanna på land och bli kvastfening och grundare av den nya människorasen?
    — Vi vet kanske för lite om gäddors intelligens, sa Söderlund. För övrigt undrar jag om det här som nyss hände vid detta hål är att betrakta som "fiendens åtgärd, krigsliknande operation eller upplopp", för den japanska klockan stannade när jag körde armen i vattnet. Hon var exakt 15.07 när den nya människorasen gick om intet. 
    Och över fyra julfirande gubbar på en ö tände Vår Herre åter sin gnistrande vintergata. Den lyste
på oss som ett överseende leende.
Fåglarö i december