Känd Söderlund, märkt för livet... 
          nr 15  1972               
■■■ Påsken på ön var som alla andra påskar på ön. Äggen var hårdkokta. Det brukar dom vara. Vattnet frös till is i ledningarna. Det brukar det göra. Brännvinet tog slut redan på påskdagen. Det brukar det göra. Söderlund i viken ramlade i sjön. Det brukar han göra.
    Det enda intressanta med påsken var, att man upptäckte att det stod något konstigt i stjärten på Söderlund.
 Det började med, att vi sa åt Söderlund i viken att isen på viken var som mesost och att den inte skulle bära honom och 40 angelkrokar. Men Söderlund är envis som en livförsäkringsagent och gick ut ändå. Som tur var sjönk han igenom endast någon meter från stranden så att vi nådde honom med båtshaken och fick opp'en.
    Han hade varmt och gott inne i kåken och vi drog av honom paltorna framför kakelugnsbrasan. När han stod där i det flammande eldskenet så som Vår Herre skapat honom, var vi i tillfälle att göra två observationer:
1)  Vår Herre var inte precis inspirerad den dan han totade till Söderlund. 
2)  Det stod sex bokstäver i stjärten på Söderlund.
    — lödnaH? sa Oskarsson på udden. Vad betyder det?
    — Inte vet jag, sa Söderlund.
    — Vet du inte vad lödnaH betyder?
    — Nej, varför skulle jag veta det? sa Söderlund.
    — Därför att det står lödnaH i brasan på're, sa Pettersson.
    Nog för att man känner killar som tatuerat sej, sa Öberg med Pentan, men det hör inte till vanligheterna att dom tatuerar sej i häcken. Och ska man prompt rista in bokstäver i sin arma kropp, så ska man väl åtminstone veta vad bokstäverna betyder?
    — Var du full? undrade Oskarsson.
    — Vadå full?
    — Om man tatuerar in latinska ord i rumpan på sej, så blir man gärna misstänkt för att ha varit berusad när det skedde.
    Söderlund kastade en dyblöt islandströja ifrån sej med ett plask och höjde rösten:
    — Va fan är det herrarna sitter och babblar om. Skulle jag ha något skrivet i häcken?
    — Det är ju det vi försöker tala om för dej. Det står lödnaH med röda bokstäver.
    — Får jag en spegel, sa Söderlund.
    Oskarsson gick ut i köket efter en spegel.
    — Ta stora väggspegeln så han får plats med hela häcken! ropade Öberg med Pentan.
    Oskarsson kom med väggspegeln och Söderlund vred sej som en mannekäng och betraktade sin bak.
    — Äntligen förstår jag vad som menas med akterspegel, sa Pettersson.
    — Vad sa ni att det står? sa Söderlund.
    — lödnaH eller nåt . . . sa vi.
    — I helvete, sa Söderlund, det står Handöl! Tyckte jag inte att det osade bränt när jag ramlade baklänges i bastun och fick ändan i aggregatet!
    — Ska du gå omkring med det där hela livet, sa Öberg, så tycker jag att du ska tillskriva Handöls reklamavdelning och begära en slant.
    Menar ni, att det inte går bort? sa Söderlund hjärtängsligt.
    — Just precis, sa Oskarsson, du är märkt för livet, brännmärkt.
    — Som en ko i Vilda Västern, sa Öberg.
    — Det är ju fan att man ska gå omkring som en levande reklampelare för bastuaggregat under alla sina återstående år. Kan man inte kryssa över bokstäverna som på en skrivmaskin?
    — Kom över och bada hos mej, sa Pettersson med Archimedesen. Sätt in brasan i mitt aggregat. Jag kör med Tylö. Det blir ölyT baklänges. Sen kan du knata över till Begagnade Bergman och få anuaS, för han kör med Sauna-aggregat. Sen kan du åka till stan och visa brasan för alla annonsbyråer och säja:
    “Jag behåller det märkesnamn som betalar bäst, dom andra ska jag låta en tatuerare stryka över!”
    — Tokfan, sa Söderlund.
    — Tja, man får ta vara på de födkrokar som finns. Alla sätt är bra utom dom tråkiga. Att ta sej fram med sin bak är inte så dumt.
    Sådana här brännmärken kan vara en belastning, sa Oskarsson allvarligt. Vi har en man på firman som har bokstäver bak. Det höll på att kosta honom livet. Han gick som sjöman på amerikanska fraktångare under kriget och blev tagen av japanerna i Stilla havet. Dom gick igenom hela besättningen, men den enda dom behöll var polarn, för det stod 3 o:N anravqsuH tvärs över ena skinkan på honom. Japsen trodde det var nåt kodat meddelande och tog honom under specialbehandling. Inte förrän dom släpade fram en tolk som kunde tala en nödtorftig engelska, lyckades vår man förklara, att han under sin barndom i Vaggeryd hade råkat sätta sej på en glödhet vedspis, en Husqvarna N:o 3, och därvid blivit märkt för livet. När japanerna äntligen accepterade denna förklaring, hade killens fartyg för länge sedan seglat. Han fick skickas hem till Sverige med den transsibiriska järnvägen från Vladivostok.
    Vi får hoppas för Söderlunds skull att vi inte råkar krig, sa Öberg med Pentan.
    — Åtminstone inte med japanerna, sa Pettersson.
    — Skulle det värsta hända, får du se till att du har brallorna på dej i det längsta sa Oskarsson. Du får försvara dom till sista hängselstroppen.
    — Ingen fara, sa Söderlund, jag är inte vapenför längre. Man är överårig och avförd från aktiv tjänst, blir det krig får man väl stå vid nån järnvägsövergång och vifta med en röd flagga eller nåt sånt.
    Blir det krig, sa Pettersson, så blir det atomkrig där vi smäller av allihopa på en kvart. Och då spelar det inte så stor roll om det står nåt i brasan på en eller inte. 
    Därom var gubbarna på ön rörande överens. Och sen var påsken slut.