Konsten att bli av med en gammal spis... 
        
  nr 32  1974                 

■■■ Det här kommer vi att minnas som den sommaren då det började växa vass i blomlådorna.
    Men det dåliga vädret är ändå inte det som dom i första hand har snackat om här på ön. Frågan för dagen har i stället varit vad vi ska göra av Öbergs spis.
    Inte den nya, den står där grönemaljerad och elektronisk och grann och lyser som en jukebox i det Öbergska köket. Hustru Öberg dyrkar den. Öberg är mera reserverad.
    — Man måste ju nästan vara civilingenjör för att få sej ett stekt ägg, muttrar han.
  Det är dock en magnifik spis, utrustad med nåt som kallas tajmer. Man ställer in en ägglåda nån gång på eftermidda'n och sätter tajmern på 17.00 om man vill käka klockan 17.30 och prick 17.30 är ägglådan klar. Påstår fru Öberg. Herr Öberg tror bara inte påt. Han bara pröjsar.
1.600 spänn gick spisen på. Öberg kollade det elektroniska underverket första kvällen. Klockan blev 17.00 och ingenting hände. Spisen var tyst som en svensk som tillfrågats av Tellemar när Karl XII dog.
    — Vavadejagsa? ropade Öberg. Hela Sverige vet i detta ögonblick att klockan är sjutton noll-noll och noll och pip, alla utom denna spis! Det är ett jäkla nys vi gått å köpt.
    Då small spisen i gång med hela elektroniken. Öberg tappade hakan, glodde på sin hustru och sa:
    — Va, hör han vad vi säjer också?
    Men det är inte Öbergs nya spis som vållar problem, utan den gamla. Den står på sjöbotten på tre meters djup utanför stora bryggan med ugnsluckan öppen. Den ska inte stå där. Men när Öberg skulle köra in sin gamla utbrända elspis till tippen på fastlandet, så var det Öberg som stod på bryggan och lyfte medan Pettersson med Archimedesen stod i båten för att ta emot. Och det vet ju alla, utom möjligen Öberg och Pettersson, att i såna ögonblick får man ha båten förtöjd med strama tampar. annars glider hon från bryggan och spisen går i drickat.
    Vad ska vi göra med Öbergs spis? Ibland kan vi iakttaga hurusom någon fet abborre simmar in i ugnen för att kolla läget och sen ut igen. Pettersson med Archimedesen menar då, att man borde fiska upp sladden, ansluta densamma till elnätet samt passa på att peta igen ugnsluckan med en båtshake när abborren är därinne, en färskare ugnsstekt abborre kan inte existera i sinnevärlden.
    Blaj menar Söderlund i viken. Pettersson och det elektriska går aldrig ihop. Det skulle bli en kortis som knäckte varenda propp i södra skärgårn. Abborren skulle aldrig hinna bli ugnsstekt. Möjligen skulle han undra på fan.
  Öberg menar i sin tur, att Söderlunds negativa inställning till tanken bottnar i Söderlunds avoghet mot elektriska spisar överhuvudtaget. Han var den siste som övergick från vedspis till el.
    Av ren tjurighet eldade han sin vedspis ända in på 60-talet. Men en afton, när han var lite på örat och diskuterade atombomben med Oskarsson på udden över en kask i köket, så råkade han sätta sej på vedspisen när han skulle utveckla en synpunkt. Det var tänt i spisen och det stod “41 o:N nravkevfäN” i ändan på Söderlund i två veckor. Oskarsson på udden trodde det vad en kod, när dom träffades i bastun, och bad Söderlund stå på alla fyra medan han dechiffrerade. Men Söderlund höll stumt fram bastuns väggspegel och med hjälp av denna lyckades vi avslöja, att det i själva verket stod “Näfvekvarn N:o 14”.
    — Jag bryr mej inte så mycket om budskapets formulering, sa Söderlund med stolt vemod, men det svider.
    Sen gick han över till elspis.
    Beträffande Öbergs gamla spis väcktes flera intressanta förslag. Pettersson med Archimedesen föreslog att man skulle fiska upp spisen och ställa den i Öbergs kök bredvid den nya. Sen skulle man ringa “Allt om Mat” och hälsa dem välkomna ut till reportage om Sveriges första familj med spis stereo. Oskarsson på udden ville använda spisen som bojsten för en gemensam boj på redden. Men det blev som Söderlund sa. Han yrkade på uppfiskning av spisen och inkörning till tippen.
    Oskarsson sam ner och fick en repända om spisen och med förenade krafter fick vi opp skrället på bryggan, där han stod och rann som en vattenkonst i två timmar. Sen lyfte vi ner den i Öbergs lilla plastbåt och sa åt Öberg och son att ta det vackert, för ekipaget blev kusligt rankt.
    Vi följde resan i kikare. När Öbergarna skulle korsa farleden, hände det. Stora tullkryssaren kom ångande i femtioelva knop för att sätta fast nån snorunge som kört elva knop med snurran i stället för sju. Det finns inga som river upp sån sjö i skärgårn som tullen och kustbevakningen. Öbergs plasteka tippade vid andra svallet. Spisen gick till botten, denna gång på åtta meters djup, och Öberg & son flöt iland på västarna och satt på Aspö udde och skrek.     Söderlund i viken hämtade både dom och den upp och nedvända plastbåten. Vi var 30 man på bryggan som hälsade haveristerna välkomna. Öberg sa inte ett ord utan bara rann. Men Söderlund gjorde stora gesten mot haveristerna och skrek:
    — Ring Expressen. Det blir en fin löpsedel: Två offer för Spies-resor!
    Annars har det inte hänt nåt på ön.