Korven vi aldrig drömt om. . .
    nr 21  1977  
    Jag ser i DN att charkuterierna har lärt sej tillvarata allt på en ko utom hårstråna. Jag märkte det senast jag var på Råsunda. Att skära av spenarna, fylla dem med varmvatten och sälja dem ihopknutna till mej som varm korv, det är väl ända att gå för långt?
    Det satt en kille högst opp på norra läktaren och svor. Han fick inte ens av korven med tänderna, men han hade kanske haft oturen att få ett horn. Han hade frun med sej. Vilken jädrans hatt! Var det löpmagen? Hon tuggade på en hamburgare som ingen vet vad den var gjord av. Örona, svansen eller ögonbrynen? Möjligen kunde man få en ledtråd av damens uppsyn: Mulen.
    Ack ja, ett sånt förbannat fiffel det är med mat. Förr hände det väl att Livsmedelsindustrin lurade på oss en och annan grej som vi aldrig skulle förtära, om vi visste vad den innehöll. I dag verkar det satt i system. Den gamla dialogen är aktuellare än någonsin:
    Detta var en god korv, det skulle vara roligt att veta vad den är gjord av?
    Korven av i dag, säjer Söderlund i viken som är i livsmedelsbranschen, är en spegel av samhället. Det är allt mera jävelskap i tiden och alltmera jävelskap i korven. Det har kommit så många främmande element i korvsmeten att det är med smeten som med den moderna ungdomsvärlden, den kan knappt hålla sej i skinnet.
    Tala inte om’ et, sa Öberg, vi ska ha isterband till middag. Jag önskar behålla något av min aptit.
    — Det är väl ingen tillfällighet, menar Oskarsson på udden, att katt- och hundmat på burk säljs som aldrig förr. Det säljs för 200 miljoner kronor om året. Är det nån som på allvar tror att hundar och katter orkar smälla i sej så mycket?
    — Siffrorna är officiellt kontrollerade, sa Pettersson med Archimedesen. Vill du insinuera att folk har börjat käka hundmat på burk?
    — Det har dom påstått om pensionärerna i flera år, sa Oskarsson. Vanlig mat är för dyr, man köper en burk “Vov" för det som är kvar av ATP:n och gör sej en glad afton.
    — Hundens middag med lever, sa Söderlund. Den är bäst. Det påstår våran städfru. Hon kör med det på lördagarna när de ska va fest.
    — Det blev bråk på ett pensionärshem i Huddinge. sa Oskarsson. Två gamlingar slog varann på käften så att polis måste tillkallas. De skulle från början ha en gemytlig afton tillsammans men så kom dom ihop sej om huruvida det skulle vara rött eller vitt vin till “Mjau”.
    Fy fan sa Öberg, ni snackar så att jag inte får ner en bit av mina jävla isterband i kväll.
    — Du som är 55 ska väl inte vara kräsmagad? sa Söderlund. Du var väl med under kriget och käkade Livsmedelskommissionens köttkonserver. Det sa “kra, kra” när man öppnade burken, för dom hade sa bråttom vid tillverkningen, att dom knappt hann avliva kråkorna innan dom las på burk.
    — Räv och grävling. sa Pettersson. Allt gjorde dom kupongbilliga konserver av.
    — För att inte tala om fisken, sa Oskarsson. Knorrhane och vitling och sutare... man fick se fiskar i ögonen som man inte trodde fanns.
    — Och dom fiskarna som var sa fula att dom skulle ha blitt barnförbjudna om dom visades på bio, dom gjorde man korv av erinrade Söderlund. Minns ni fiskkorven.. den där tjocka? Skivorna såg ut som urkokta grytlappar på tallriken. Och sånt åt man! Hade det funnits hund- och kattmat på burk under kriget, hade det blivit hamstring.
    Norma i hörnet Vasagatan Kungsgatan hade en utsökt kaningryta för 1:25. sa Pettersson. Den smakade utsökt med en kall Erlanger till.
    — Gjorde dom mat av politikerna också? sa Öberg.
    — Nej öl, sa Pettersson. Erlanger var ett öl, lite mörkt, lite beskt men gott. Det hade inget med Erlander att göra.
    Det värsta under kriget var korinterna. sa Söderlund, som sysslar med kolonialvaror. Vi levde ju under avspärrning och det var ont om fräscha korinter till sillbullarna. En del hade sex ben och skyndade sig av tallriken när man kom loss med gaffel och kniv.
    — Just det, sa Oskarsson, jag minns att jag ropade på en servitris på Java på Sveavägen och pekade på mina sillbullar och sa:
    — Vad fan menas med detta?
    På tallriken var det två såsiga kackerlackor som lubbade i kapp.
    — Jaså, sa servitrissan kallt, är det djur bland korinterna? Då ska jag be att få två köttkuponger.
    — Sluta, sa Öberg, jag kommer inte att få ner en bit av isterbanden!
    — Makaroner, sa Pettersson och skulle börja dra en äcklis från finska vinterkriget, men då lämnade Öberg sällskapet och gick in i sin stuga.
    — Somliga tål ingenting, sa Söderlund i viken. Ska vi göra nån nytta i dag? Spången mellan holmarna har tagit stryk i vinter. Vi kanske skulle skarva i lite friskt virke innan nån trampar igenom och gör sej illa?
    Han fick inget svar, för i detsamma hördes ett dämpat men distinkt vrål från Öbergs hus och ut på backen kom Öberg gestikulerande och grön i plåten som om han mött ett spöke.
    Ut efter honom på förstubron kom fru Öberg och skrattade sa hon pep.
    — Han sprattla! skrek Öberg. Korven sprattla, fy fan!
    — Larva dej inte, sa fru Öberg, kom in och ät nu.
    — I helvete, sa Öberg. Jag vill inte ha nån mat, jag vill aldrig mera ha nån mat!
    Till oss sa fru Öberg, medan hon pekade på sitt förstånd med fingret, att visserligen var det snällt och omtänksamt av Öberg att vilja skära upp isterbanden till middagen, men han kunde väl åtminstone ta på sej glasögona så han ser skillnaden på ett isterband och en nyfiskad ål?