Låt barnen komma till mig!
 
         
   nr 22  1980 

■■■ Nej det blir inget strömmingsfiske för min del idag, sa Söderlund i Viken. Jag ska ta hand om nyborgarna.
    Nativiteten är god på ön. Det föds barnbarn till höger och vänster i de generationer som flyttade hit på 60-talet. Själv är jag som en morfar fast farfar jag är. Det är likadant med Söderlund, två nyborgare som han kallar för Knoll och Tott, sju månader gamla. Mellangenerationen det vill säga barnens föräldrar har dock inte det rätta förtroendet för oss, de tror oss inte om att kunna handskas med barnbarnen. 
    Larv skriker Söderlund, ut och fiska med er så tar jag hand om nyborgarna.
    — Du kan inte byta blöjor, säger hans son.
    — Det lärde jag mig redan när du själv gjorde i byxorna, replikerade Söderlund. Ut nu och ha en skön dag!
    — Vet inte precis om jag vågar anförtro ungen åt dej, säger sonen.
    — Han hamnar i de bästa händer, försäkrar Söderlund. Har du inte läst din bibel pojkjävel? Där står det: Låten barnen komma till mig!
    — Vi försöker väl då.
    — Klockan tio ska ungarna vara här hos mig, nytankade och nyservade. Jag unnar er verkligen en ledig dag i det här försommar vädret.
    Knoll är först på plats. När föräldrarna försvinner neråt båten med en knippa spinnspön under armen hissar Söderlund Knoll i vädret och säger:
    — Hojsan tjosan farfars lilla gullegris!
    — Blurrrp, säger Knoll och spyr i farfars mittbena. Då kommer även Tott.
    — Hojsan tjosan morfars lilla gullegris! säger Söderlund och hivar även detta barnbarn i vädret.
    Tott blir då gredelin i ansiktet och vrålar som en Waxholmsångare i sjönöd. Det går inte att stänga av Tott. Det finns inga kranar för sånt på små barn.
    — Vad fan har jag gjort dej för något? spörjer Söderlund. Tott ger ingen förklaring, han bara vrålar.
    Detta blir för mycket för Knoll, han börjar sympativråla.
    — Jag tror ta mej fan dom bölar i stereo, säger Söderlund som sitter med en sirén på varje knä. 
    Man ska ge dom leksaker så dom får nåt att sysselsätta sej med, säger Öberg med Pentan och går in i Söderlunds kåk för att hämta något i den vägen. Han återvänder med en grävskopa till Knoll och ett maskingevär till Tott. De båda kommer av sej, tystnar och betraktar under tårar de konstiga prylarna. Tott slår Knoll i roten med maskingeväret, Knoll sopar tillbaka med grävskopan och så vrålar båda igen.
    — Jag tycker mej höra ett nytt sound den här gång en, säger Söderlund. Babiesar på sju månader är inte mogna för grävskopor och maskingevär. De finner mera nöje i ett enkelt syltburkslock eller nåt i den stilen.
    Öberg går in i kåken men finner bara ett burklock som han ger till Tott. Knoll blir då så avundsjuk att han kopplar på jättevrålet Urban och snor locket från Tott. Denne startar då ett illtjut som får det att gå vågor på viken.
    Då inser Söderlund att allt inte kan stå rätt till med barnen.
    — Brak i brallan, är Öbergs diagnos.
    Söderlund vänder på Knoll och nosar honom i aktern.
    — Han luktar som en bilresa genom Skutskär, säger han. Håll Tott så får jag sanera Knoll.
    Öberg får inte tyst på Tott.
    — Håll honom inte vågrätt, säger Söderlund. Små barn ska hållas upprätt och med varsamhet ungefär som man förr bar paket från Systembolaget. Sånt behärskar vår generation, de unga har aldrig upplevt annat än påsar på Bolaget.
    Öberg travar tre varv runt kåken innan Knoll är tvättad och utrustad med ny blöja. Då framgår det att Tott har kommit på samma idé som Knoll. En kort men koncis trumpetsignal i aktern förkunnar att nu är det dags även här.
    Det här är inte vidare rationellt, säger Söderlund. Egentligen borde man mata dom med torrmjölk så behöver man bara damma av dom lite då och då.
    Framåt förmiddagen när Knoll hade rivit ett helt sillbord i golvet genom ett blixtsnabbt ryck i duken och Tott råmade därför att han rivit ner en telefonapparat i huvudet på sig själv, sa Söderlund:
    — Klockan tio åkte föräldrarna, hur mycket är hon nu?
    — Kvart i elva, sa Öberg. När kommer dom tillbaka?
    — Klockan tre är det sagt, det är fyra evigheter dit.
    Klockan tolv och trettio ringde Söderlund till Oskarsson på udden och undrade om denne kunde undvara lite blöjvadd. Tolv och trettiofem ringde han till Pettersson med Archimedesen. Tolv och fyrtio ringde han till Isaksson på Rödskär. Det fanns ingen blöjvadd att tillgå någonstans och Söderlund fann att läget började bli kritiskt.
    Öberg föreslog att man skulle sätta ungarna med bara stjärtar på gräsmattan och låta naturen ha sin gång.
Pettersson med Archimedesen kom med en transistorradio, för barn blir lugna av att lyssna på musik. Men det enda som fanns på radion var Olof Palme som intervjuades med anledning av en artikel i Svenska Dag bladet. Ungarna skrek i hö- gan sky.
    Klockan femton återvände föräldrarna från fisketuren till sjöss och fann en utmattad Söderlund och två skrikande barn.
    — Hoppas ni hade det skönt på sjön, sa Söderlund.
    — Inte det minsta, sa sonhustrurna. Vi bara ängslades för barnen.
    Otack är världens lön. Sen röt en av sonhustrurna:
    — Är du riktigt klok du? Undra på att ungen gallskriker när han har en hoprullad morgontidning i blöjan.
    — Det var Palme som gav mej idén, urskuldade sig Söderlund. Han sa i radio för en stund sen att “Jag skiter i Svenska Dagbladet.”