Lika bra om Oskarsson blev hund!

   nr 27 1968
 Skulle ni kunna tänka er att vara hund? Vi satt och resonerade om det, gubbarna på ön och jag, häromdan. Saken är den att jag har en liten hund som inackordering, en liten en, en papillon som inte är större än Lassie brukar bli i en 17-tummare. Och detta att helt plötsligt ha en hund stämmer en till eftertanke.
  Det började med att vi satt kring långrevslådan i Söderlunds berså och agnade reven med strömmingsbitar, för daggmask finns det inte att få tag i denna torra sommar. Helt plötsligt la Söderlund ifrån sej Matanzas-stumpen, spände ögonen i 17-tumshunden och sa;
     — Du har det bra du, hundjävel!
     Hurså? Sa jag, vad är det för något i hundens liv som man har anledning att vara avundsjuk på.
     — Jag vet inte så noga, sa Söderlund.
     — Ännu ett av Söderlunds oövervägda yttranden, sa Oskarsson på udden snorkigt och högg kroken genom en strömmingsbit. Att vara hund är förmodligen inte så roligt, bara en sån sak som att gå med snöre om halsen hela dagarna . . .
     — Just det, sa Söderlund och knäppte i väg Matanzas-stumpen så att den träffade en mås som just då dök efter strömmingsresterna. När allt kommer omkring så är det nog inte så lattjo att vara hund. Bara det att slicka sej i ändan när man har varit på dass, det måste ju fresta på ryggen något alldeles kolossalt. Det skulle jag aldrig gå i land med.
     — En vidrig fantasi du har, sa Pettersson med Archimedesen.
    Och tänk hur lattjo det skulle se ut på
T-banan om morgnarna om det satt en massa gubbar och kliade sej bakom örat med fötterna! sa Söderlund oberörd. Det skulle fresta på det också. Fast jag kände en pajsare i Huddinge som kunde't. Han gick på yogakurs och kunde knyta ihop sej hur som helst. En gång när jag ringde på kom gumman hans och öppnade. Själv kunde han inte, för han låg på golvet och såg ut som ett blomkålshuvud. Prata nertill, sa gumman, han lär ha huvudet där.
  Diskussionen rann ut i en allmän enighet om att det nog inte vore särskilt livat att vara hund. 17-tums Lassie viftade på svansen av tacksamhet över detta unisona deltagande.
     Det finns människor som inte heller har det så roligt, påpekade Söderlund i viken och förde därmed över debatten på u-länderna.
    — All världens människor skulle kunna ha det ganska bra om bara forskningen
fick anslag, sa Oskarsson på udden.
     — Dösnack, sa Söderlund. Dom snackar om forskare och forskning, det behövs väl för farao ingen forskare för att lista ut att folk svälter i Indien och Afrika?
     — Forskningen ska ge dom mat, sa Oskarsson, Hajar du?
     — Inte ett pip, sa Söderlund. Forskningen har inga pengar, men hur fan ska dom då kunna köpa mat åt folk i u-länderna? Ska man köpa mat så måste man ha klöver, fråga mej, oxfilén stod i 43 kronor kilot inne i Dalarö i morse.
     — Va? sa Pettersson med Archimedesen, som är rasist. Ska negrerna käka oxfilé nu också?
    — Lugn, gubbar, sa Oskarsson, så ska jag förklara. Så här är det: ta t ex en kille som forskar i gräs . . .
     — Ta mej, jag tappade två tändstift i gräset och forskade i en kvart innan jag hittade dom, sa Söderlund.
     — Håll babblan, sa Oskarsson. Här gäller det alltså att forska fram bästa sättet att få t ex gräs att växa, va? Först häller man jord i tre jordgubbskartonger, ungefär två hekto i varje. Sen sår man en matsked gräsfrö i varje kartong. Den ena vattnar man med saltvatten, den andra med sötvatten och den tredje vattnar man inte alls. Hajar ni? Efter fjorton dar ser man vilken kartong det växer bäst i. Här på ön är vi delade i två olika läger, ett som säjer att blommor endast kan vattnas med sötvatten, och så Söderlund som säjer om våra torra blomrabatter att "ta upp sjön och häll på dom jävlarna". En enkel forskning, som den jag nyss skisserade, skulle på fjorton dagar avgöra vem som har rätt.
   En annan gång, fortsatte Oskarsson, vattnar man ena kartongen med vatten från Emmaboda, den andra med vatten från Ställdalen och den tredje med vatten från Gagnef.
    — Det finns väl för fan inget saltvatten
i Gagnef? sa, Söderlund.
    I detta ögonblick dök Öberg med Pentan upp och undrade vad vi snackade om.
     — Sätt dej, sa Söderlund. Det är Oskarsson igen. Han snackar om u-hjälp och påstår att Dalälven har gått i baklås så den har fått saltvatten i Gagnef.
     — Det har jag inte sagt! sa Oskarsson.
     — Och nu, sa Söderlund, så vill han plantera gräs och vattna det med saltvatten från Gagnet för att sen packa det i jordgubbskartonger och skicka det till Afrika.
     — E'ru inte klok? sa Öberg.
     — Det är Söderlund som är galen! röt Oskarsson. Hör här. . .
     — Påstår du att jag är galen? sa Söderlund något vredgat. Vad fan vet killar som odlar gräs i papplådor om Afrika? Är det saltvatten i floderna, kanske? Eller är det meningen att vi ska plantera islandssill i Tanganyikasjön, va?
    Vit som ett lakan reste sej Oskarsson
på udden och avlägsnade sej med ett kort och argsint go afton.
     — Jag kanske körde lite för hårt men, sa Söderlund. Men för det första så räcker det om vi blir tre om långreven, för vi får säkert ål i morron bitti och det unnar jag inte den jäkeln. Och för det andra så tycker jag inte om honom, har aldrig gjort det.
     — Egentligen vore det lika bra om han blev en hund. Sa Söderlund och doppade revlådan i vattenbrynet för att göra reven våt, tung  och läggriktig.