LYCKAN ÄR ATT VARA PÅ DRIVEN
            
nr 30  1976
■■■ Det är inte bara så, sa Söderlund i viken, att lyckan kommer och lyckan går. Man måste fånga lyckan när den kommer och hålla fast henne.
    Lyckan, menar Söderlund, är att i stekande sol bara driva över havet i en öppen båt.
    I onsdags kom lyckan. Golv var det en fjärd som låg nybonad som. Söderlund lastade båten med sköna kuddar, källarsvalt öl och aromatiska cigarrcigarretter och rodde ut. Mitt på fjärden halade han in årorna, bäddade på durken, öppnade ölet, tuttade eld på cigarren samt lade sej raklång på durken för att låta strömmarna föra honom vart dom ville. Liggande på rygg, läppjande på öl, silande aromatisk cigarr rök genom näsan kisade han upp mot skärgårdshimlens klarblåa kupa och tänkte angenäma tankar.
    Detta var friden, detta var lyckan, så här skulle det vara varenda dag som sommaren ger.
    Mjuka svall från något last fartyg på väg från Norrland med pappersmassa vaggade Söderlund till sömns. 
    Harmonisk och trygg som ett ofött barn i moderlivet slumrade han med ett fånigt leende på läpparna.
    Frid. Sommar. Lycka.
  Nu är lyckan inte särskilt beständig. Redan efter två minuter av sällhet, bordades Söderlund av en plastracer med två unga herrar iförda endast polisonger och gula tyghattar som det stod Johnsons Motor på.
    — Ere paj på snurran? sa dom. Ska vi ta dej på släp.
    — Nej, sa Söderlund. Jag ligger bara här och är lycklig.
    — Aha'ru, sa polisongerna. Man undrar ju alltså när man ser en övergiven båt driva omkring alltså.
    — Båten är inte övergiven, sa Söderlund. Den befinner sej under mitt befäl. Vi har tagit en liten paus i sjöfarten för att njuta av solen. Men tack i alla fall.
    Polisongerna försvann med en rivstart och snart kunde man höra tystnaden igen. Men bara för en kort liten minut, sen uppfångade Söderlunds öra sorlet av en dieselmotor som snabbt närmade sej. 
  En sak på 95.O0O kronor gled upp vid sidan av Söderlund. En man med blå klubbjacka och Kungliga Motorbåtklubben i mössan gjorde honnör vid relingen och skrek:
    — Lugn, bara lugn, vi ska rädda er över till oss. Sen tar vi båten på släp till Dalarö. Sätt i gång, kvinnor och barn först!
    Mannen såg mycket skeptisk ut när Söderlund bedyrade att han drev omkring med flit och bara ville vara i fred. Han lät sej närmare bestämt inte övertygas förrän Söderlund bett honom sticka ända in i aftonsången. Då rök han. 
  Knappt hade friden återställts förrän nytt motorljud nalkades från babord. Motorn tystnade och Söderlund förnam ett stilla plaskande från en glidande båt och en ölsprängd stämma som sa:
    — Här é de en jävel som har slitit sej, den får vi 3 500 för i Hammarbyleden.
    En hand kom över stäven och trevade efter fånglinan. Den ölsprängda rösten skrek ett förtvivlat "aj" när Söderlund prickade våfflan med den tomma ölburken. Ett nylle som tydligen hörde ihop med ölrösten och handen tittade upp över relingen. Nyllet glodde förvånat på Söderlund, vände sej sedan bakåt och skrek:
    — Faan Berra, de e folk i pottan!
   Sen kom ett litet barn i en snabbgående snurra, som undrade om farbror Söderlund råkat ut för soppatorsken, ungdomens uttryck för bensinbrist. Därefter kom en kille i båtmössa och overall farande i en snipa och skrek:
    — De é de jag alltid har sagt Mercury é bara skit. Dom där amerikanska snurrorna har kommit till Sverige för att stanna. Haha. Langa över en tamp så ska jag dra dej baklänges.
    — Aktare så du inte får en tamp bland ögona, sa Söderlund. Stick så det dammar!
  En Semestrande läroverksadjunkt gjorde sej mödan att ta ner seglen på sin Vega, startade motorn och svängde slutligen efter diverse marina hyss upp långsides med Söderlund:
    — Har fartyget råkat utför något fallissemang i maskineriet? undrade adjunkten. Behöver min herre assistans?
    — Satans textilraggare! röt Söderlund. Hissa dina förbannade påslakan och blås dit pepparn växer!
  Vid tretiden på dagen hade Söderlund resignerat. Lyckan är att driva över ett soligt hav i en öppen båt.
    Men människorna låter en inte ha lyckan i fred. Söderlund hade under några timmar drivit ett gott stycke hemifrån, ty strömmen var uppe i 3-4 knop. Här ute i havsbandet var det glesare mellan dom frågvisa fritidsskepparna. Kanske skulle lyckan finnas här?
    Icke sa Nicke. En Albin 25 :a bordade med snörvlande backslag. En herre som hade sjömansmössa och liknade Graucho Marx inkallad i flottan sa:
    — E de nåt knas?
    — Inte alls, sa Söderlund.
    — Va fan ligger du på durken för?
    — Jag tar solhöjden, sa Söderlund. Jag har kommit lite ur kurs är jag rädd. Jag ska vara i Grebbestad före solnedgången.
    Söderlund satte sej upp och pekade på Landsorts fyrtorn i horisonten och sa:
    — Är detta möjligen Nidingen?
    — Tokfan, sa Graucho Marx och försvann med rytande motor.
    Då gav Söderlund upp. Suckande pumpade han bensin i motorn och röck i snöret. Ingenting hände. Söderlund röck igen. Och igen. Och igen. Ingenting hände. Söderlund hade råkat ut för något som sällan händer honom, soppatorsken! Och plötsligt erinrade han sej att barnen föregående afton idkat vattenskidåkning med båten. Sånt tär på bensinen.
    Lyckan kommer lyckan går. Men att ro en plastsnurra 8 sjömil mot 4 knops ström, det är inte lyckan. Och inte en enda båt stannade hur Söderlund än viftade på assistans. Så folk kan vara.