Lyckan bor i ett par brallor på 100 liter!
      nr 23  1974  
    Jag har gjort revolt. Jag har köpt snickarbyxor.
    I hela mitt liv har jag drömt om snickarbyxor. Gamle Holmfrid Johansson på varvet hade snickarbyxor. Det var på 40-talet jag lärde känna honom. Ingen på varvet hade någonsin sett honom i annat än snickarbyxor. Holmfrid bodde i en skrubb uppe på varvsvinden. En säng, en batteriradio, en elektrisk tekokare och snickarbyxorna var hans enda ägodelar.
    Holmfrids snickarbyxor hade femtioelva fickor. Där fanns plats för skiftnyckel, skruvmejsel, karbinhakar, schacklar, tumstock, två nävar skruv, avbitartång och en hammare som dinglade i en särskild sölja på vänster ben.
    Vid niotiden om kvällarna kunde man höra en dov smäll uppifrån varvsvinden. Då sa folk:
    — Nu gick Holmfrid å la sej. Det smäller alltid i golvet när han knäpper opp hängslena på brallorna och klär av sej med hjälp av tyngdlagen.
    Ibland kunde det hända att dunsen oppifrån varvsvinden åtföljdes av ett sammanbitet “jävlar”. Det var när Holmfrid lät brallorna gå utan att stå inåt med fötterna. Då fick han skiftnyckeln på tån, en Bahco på fyra hekto, och sånt känns.
    Drömmen om snickarbrallorna är äldre än från 1940. Den föddes redan i tidiga 30-talet, då man bodde i arbetarbarack i brukssamhälle och delade utedass med åtta andra familjer. På detta dass, där det fanns hål får tio personer, fanns travar med gamla Åhlén & Holms katalog. Dessa fyllde en dubbel funktion, dels som, ja, vad tror ni?, dels som lektyr i ficklampans sken ensamma vinterkvällar.
•   De gamla katalogerna vimlade av killar i snickarbyxor, kraftfulla Arne Tammertyper med de rutiga sportskjortorna käckt uppknäppta så att de blottade kraftfulla bröstkorgar.
    Det sista man sa sej i dessa ensliga vinterkvällar, innan ficklampsbatteriet dog, var att en dag, när man blev stor, skulle man köpa sej sådana brallor.
•   På 40-talet, när man blev stor, var det knappt att textilkupongerna räckte ens till en cellullskostym om året, att slösa kuponger på snickarbrallor var det inte tal om.
•   På 50-talet var man ung och nygift och rådde sej själv, men då sa unga frun, att får jag se dej i snickarbyxor, tar jag ut skilsmässa och åker hem till mamma.
•   På 60-talet önskade man sej snickarbyxor till varenda födelsedag, till varenda fars dag. Man fick jeans.
    Jeans är ett plagg för unga personer med höfter. Vi spolformiga gubbar utan höfter har fått gå och hålla opp jeansen med ena handen sen 1963. Har man haft en skiftnyckel i bakfickan, så har man fått hålla i med bägge händerna för att inte bli anhållen som blottare. Kalla sommardagar har känts som en befrielse. De har gett en orsak att bära tröja och därvid har man kunnat köra med smyghängslen under tröjan och kunnat hälsa på folk utan att behöva skifta hand.
    Den som bildar Svenska Jeanshatarförbundet kan räkna på mej som varm anhängare.
•   Det är inte nog med att jeans halkar ner på spolformigt folk, jeans är obrukbara till allt. Jag har inte suttit på huk på tolv somrar. Det är jeansens fel. I dessa tajta missfoster är man ungefär lika rörlig som en kille med gipsade ben.
•   Jag har krossat fyra pipor per sommar i tolv somrar. Det är jeansens fel. Han som uppfann jeansen har förmodligen aldrig rökt pipa. Man har gjort världens elegantaste tilläggning vid bryggan, det återstår bara att lägga ett dubbelt halvslag kring pollaren. Man höjer sej över relingen med tampen i näven. Då händer det. K-n-aaa-k säjer det, och ytterligare ett pipskaft har knäckts bara därför att någon idiot satt byxfickorna på jeansen i ljumskarna i stället för där de ska sitta.
•   Ser ni i sommarens biltrafik gubbar som ligger raklånga vid ratten och kör, så är det spolformiga herrar som försöker fiska upp en cigg och en ask strillor ur fickorna på sina jeans. De lyckas aldrig utan måste svänga in på närmaste P plats, stiga ur bilen och räta på benen för att äntligen få sej ett bloss.
    Stoppa jeansen!
    Den 16 maj kl. 11.30 är ett ögonblick jag ämnar bevara för mina memoarer. Det var då jag för första gången i mitt liv kunde dra på mej ett par egna snickarbyxor, ett par hundralitersbrallor med plats för 50 liter i varje ben. Den 16 maj kl. 11.30 innebar slutet på den tajta terrorn som varat tolv år.
    Någon skiftnyckel hittade jag inte, men jag drog till med en rörtång. Övriga fickor fylldes med tumstock, avbitartång, skruvmejsel, en sån där tung drillmejsel,  en näve fransk träskruv, pipa, tobak, karbinhakar, schacklar och en vinkelhake.  Och i lilla söljan på vänster ben hängde jag hammaren, en stor drummel med gummihandtag.
    Sen lättade jag på hängselstroppen och lät brallorna gå.
    Du milde så skönt det small! Det ekade i hela stugan. Hunden sprang upp i en säng och tog betäckning bakom en kudde. Gamle Holmfrid, jag hoppas du hörde knallen däroppe i din himmel!
•   I Fiskehamnen på Dalarö väckte brallorna jubel. En urinnevånare gapskrattade och sa:
    — De va fanimej de sötaste jag sett sen jag såg Thor Modéen i sjömanskostym.
•   En närsynt dam tog mej för en fiskare från bygden och önskade beställa två kilo strömming till lördan.
•   Och Söderlund i viken betraktade mej fem tysta sekunder innan han sa:
    — Du borde gå in vid filmen. Det enda vi behöver göra är att kamma ner håret i ansiktet på dej och lära dej säga Fabror Melker, vet du vaaaa”.
    Dom får säja vad dom vill. Inga åkningar i skärgårn kan fördunkla det faktum, att lyckan bor i ett par snickarbyxor som säjer pang när man går och lägger sej.