Majsol över bryggan. . .

nr 19 1979
■■■ Majsol över en skärgård som äntligen börjar bli sej lik, sedan vi plockat bort all oljan. Söderlund i viken satt förnöjt sugande på pipan ute på bryggnocken och pressade växelhusolja i lillsnurran, för strömmingen står i täta stim vid djupbranterna och bara ropar på att bli uppryckt.
    — Nu är det skönt, sa Söderlund och flinade av välbehag. Några veckor till så bor man här ute igen och får tidningen i tid på morgnarna.
    Han gör såna där konstiga verbala kullerbyttor ibland, Söderlund. Vad har tidningen med sommaren att göra?
    Jo, menar Söderlund, på sommarn ställer man om tidningen till sommaradressen och varje morgon så kommer den med Waxholmsbåten ända till bryggan. Prick fem i åtta varenda morron! I stan får man tidningen en kvart över sex, tjugu i sju, tio över åtta, men för det mesta inte alls.
    — En vecka fick vi inte tidningen på fyra dar och på femte dan kom den halv elva, berättar Söderlund. På sjätte dan passade jag tidnings-budet nere i farstun på hyreshuset. Det blev lång väntan. Inte förrän strax efter lunch kom han, en rolig typ i utslaget hår, glasögon, basker-mössa, overall och gummistövlar.
    — Jaså, du kommer nu, sa Söderlund, tror du att det är nån jävla varannandagstidning du jobbar på?
    — Hörrudu, sa tidningsbudet, du ska inte blejma mej det här e inte mitt distrikt. Här är det Johansson som bär ut, men Johansson är på fyllan. Jag har mitt på Östermalm, och när jag är klar däroppe, pyser jag hit ner till Vasastan och hjälper Johansson. Man gör så gott man kan va. Det blir bättre nästa vecka, då har Johansson krökat färdigt.
    — Herregud, en sån ordning, sa Söderlund.
    — De e likadant i hela stan, sa mannen i overallen. Han som har distriktet bredvid mej på Östermalm har varit på fyllan i två år. Till slut gav tidningen honom sparken. Men då gick polarn till domstol och tidningen fick ta tillbaka polarn och dessutom betala honom 11.000 i skadestånd. Men nu är polarn på fyllan igen. Han hoppas bara att tidningen ska försöka ge honom sparken en gång till, för elva tusen friska skulle sitta fint i ryggen.
    Mannen i overall bromsade sitt ordflöde, betraktade Söderlund allvarligt och sa:
    — Sverige pajar, haja'ru?
    Förvisso är det en konstig värld vi lever i. Gamla och medelålders människor upphör aldrig att förvånas över att allt färre människor finner någon glädje eller ära i att sköta ett jobb. Legioner av människor struntar i jobbet och spelar gitarr i stället. Och de som arbetar blir hånade som “knegare” av trubadurer i radio. Visorna om den manipulerade Svensson som strävar åtta timmar om dan blir allt spefullare i tonen.
    Men vem ska betala Sverige om inte Svensson jobbar?
    — Vi kan väl för fan inte driva näringslivet med gitarr? säjer Söderlund.
    Tusentals käringar lämnar ungarna på dagis för att studera på vux, sa Pettersson med Archimedesen. Och dom har lön medan dom håller på! Vem ska betala det?
    — Vad säjer du Öberg? undrade Söderlund.
    — Jag säjer ingenting, sa Öberg, för jag har sagt mitt.
    — Har vi inte hört, sa Pettersson.
    Det var så här va, berättade då Öberg. Jag har länge haft ett bra jobb på spets hos Bunker & Co. Jag känner Bunker lite grann, vi låg på samma lucka på I1. Och häromkvällen så bjöd gumman och jag hem Bunker och hans tant på en sup och en smörgås, för det kan ju inte skada att man ligger i ett bra förhandlingsläge den dan han får en vakans. . . Trevlig kille Bunker, håller på Djurgårn och lättsnackad och så. Tanten var lite mer reserverad, den där typen som blir tant året efter dom fått andra barnet och köper grön filthatt, raglankappa och rutig shoppingväska.
    Snacket kom ju in på politik förstås, för det gör det ju alltid. Bunker är egen företagare och dom har det ju inte lätt med arbetsgivaravgifter och sociala utgifter och fan och hans lilla mormor. Och ungdomar kan man ju inte anställa numera, för dom kan ju inte ett barolin och har ingen ambition och inte kan man ge dom sparken heller, när man upptäcker att man har anställt en nolla, det förbjuder Åmanlagarna.
    Det är skolans och hemmens fel att ungdomarna är som dom är, sa Bunker.
    — Det är klart att jag instämde, sa Öberg. Jag sa, att man inte kan vänta sig annat av en generation som inga föräldrar har. Farsan jobbar och morsan går på kurser, ingen tar hand om barnen. Centrumområdena i förorterna myllrar av småungar med nyckel om halsen som inte vet, vad dom ska hitta på fram till klockan halv sju när morsan kommer från skolan och svänger ihop nån jävla djupfryst goja hon rafsat åt sej i snabbköpet på hemvägen.
    Bunkers har två kaggar själva, jag sa:
    — Tänk om du Bunker skulle vara gift med en tant som envisades med att förverkliga sig själv genom att läsa engelska på vuxenundervisningen dagarna i ända, då finge dina kaggar ränna omkring här i förorten vind för våg och växa upp till samma odrägliga glin som alla andra. Vem skulle då ta över firman din när du en gång lägger av?
    Då hostade Bunker. Fru Bunker ställde ner kaffekoppen på fatet med en smäll och sa:
    — Jag vill bara tala om för herr Öberg att jag läser engelska på vux!
    Jag tror, sa Öberg, att jag kan känna mej blåst på en framtidsplats hos Bunker & Co. Tänk att man aldrig kan lära sig att hålla käften.
    Men det är maj och det är skönt och solen lyser så gott över fyra reaktionära gubbar på en brygga i skärgårn. Det går ingen nöd på Öberg, han har det ganska bra på det jobb han har.