Man kan inte lita på någon...
 
                         
nr 23  1980 

■■■ Det var dags för den årliga strandstädningen av ön. Holmenkollen, som Söderlund i viken säjer. Ön har legat vid en farled i hela sitt liv och sett avfallskastande båtar komma och gå.
    Oskarsson och jag tar södra udden, sa Söderlund. Ni, sa han till Pettersson med Archimedesen och Öberg med Pentan, kan ta Norrudden. Vi gör som vi brukar, samlar ihop allt skit till två bål, ett på varje udde.
    Inte jag, sa Öberg med Pentan. Jag har redan gjort upp med Isaksson på Rödskär om kapning av drivved.  

   Det flyter iland rätt mycket timmer på ön under en höst- och vårsäsong. Massavedssläpen från Småland upp till massafabrikerna på Ångermanlandskusten har älskvärdheten att tappa en eller annan pinne som vi sedan nyttjar till bastuved. Vintertid ligger stockarna fastfrusna i iskanten och man får inte loss dem. Under våren är de så blöta och tunga att man inte rår med att rubba dem. Men så här i försommartid har de torkat upp så pass att de blir hanterliga.
    — Jag har redan stämt möte, sa Öberg. Isaksson väntar med motorsågen i östra fladen.
    — Svikare, sa Söderlund, Holmenkollen är ju en gemensam angelägenhet!
    — Du, borde ha varskott om datum i god tid, sa Öberg, då hade jag aldrig gjort opp med Isaksson. Tyvärr får jag lämna återbud i år.
    Sen gick han.
  Vi andra spred oss runt stränderna och fann tämligen raskt att det varit en svår nedskräpningssäsong i år. Att Systemet under konflikten endast sålde tre burkar starköl till varje kund, märks inte på våra stränder. I fjol var vi uppe i 26 burkar på 100 meter strand, i år noterade vi 38.
    Annars leder Tetrapaken stort. Arlas förpackningar lyser som vitsippsflockar på stränderna. Tack vare paraffineringen brinner de emellertid bra. Ölburkarna får vi samla i säckar och köra in till någon container på fastlandet.
    Ibland hittar vi rariteter, egendomliga dunkar av plåt med öststatsbokstäver på. En del är så originella i formen, att man kan måla upp dem, ställa dem på verandan och ha prästkragar i till midsommar.
  T-spritdunkarna är legio, somliga är hela och tas till vara. De är bra att ha, när man köper terpentin och lacknafta i lös vikt.
  Gamla durkar och lösa tofter vittnar om haverier någonstans. En gång hittade vi en åra och undrade mycket hur det gick för kraken som tappade den. Rodde han hem i spiral eller ställde han sig att vricka ekan i aktern?
    En vår hittade vi en hel båt. Då ringde vi polisen och rapporterade fyndet. Men ingen ägare anmälde sig. Vi drog lott om fyndet och Öberg med Pentan vann. Det var en plastbåt av tidigare modell, ty skrovet var vackert i linjerna. Båten bar spår av att vara tillverkad någonstans i skarven mellan trä- och plastbåtsepoken.
    Numera ser alla plastbåtar ut som snöplogar. Öberg målade skrovet benvit med klarröd botten. Båten sken som en klenod. Då först kom ägaren och gjorde anspråk på den. En snorkig fan från Gålö. Så folk kan vara.
    — Klart att han ska ha båten, sa Oskarsson på udden, den är ju hans!
    — Kl. 23.30 i kväll är jag redo att lämna ifrån mig båten, sa Öberg till ägaren, som ville komma med motorbåt och bogsera hem sin båt.
    Varför vid denna sena tidpunkt? Jo, Öberg hade sina skäl för att återlämnandet skulle ske i mörker. Gubben kom hem till Gålö med en gammal fisksump på släp. Han har sedermera icke avhörts.
    Jobbet med ihopsamlingen av skräp tog på våra krafter och Söderlund i viken svor över den osolidariske Öberg. Inte heller lystes det trista arbetet upp av några goda fynd. Men plötsligt ropade Söderlund, att han trots gjort ett! Minsann, där kom han hoppande mellan strandstenarna med en femlitersdunk prima olja, som han bärgat.
    — Pris ske skeppare som släpper ut förpackad olja! ropade Söderlund.
    Bålet av skräp antändes och brann länge. Vi satte i dess sken belåtna med att kunna flytta ut till en sommarholme med rena stränder. Jo, visst inser vi att det inte varar så länge. Sjöfarten är ju som den är. En stor del av svensk kustsjöfart går med pappersmassa från Norrland till Tyskland och container från södra Sverige till Finland. Men den övervägande delen av sjöfarten i skärgården sommartid går från innerstan till öarna med skräp.
    Oljan vi hittade kan vi väl deponera i sjöbon och fördela rättvist på oss alla, sa Oskarsson.
    — Sent i kvällningen kom vi hem och fann Öberg sittande på bryggan med trumpen min.
    — Blev det nån ved? sa Söderlund.
    — Inte en pinne sa Öberg med Pentan och suckade. Folk är för jävliga nu förtiden.
    — Blev du i din tur sviken av Isaksson, kanske?
    — Nä'rå, sa Öberg, men det var sagt att jag skulle hålla med kedjeolja till sågen. Jag skaffade fem liter i en dunk som jag ställde på Söderudden och tror ni inte, att nån jäkel var framme och pep dunken medan jag vände ryggen till?
    — Jo, sa Söderlund i viken, vi tror dej, I dessa dagar kan man inte lita på någon.
    Sommaren på ön har börjat.