Man ska aldrig säja aldrig, säjer Aldrig! 
                                    
                                                                                                  Farligt att förtära!
nr 22  1978 
■■■ Lågvattnet i skärgården slår alla rekord, snart har vi inte vatten kvar att köra de nyss sjösatta båtarna i. Bryggorna står på land som långbenta krabbor och doppar tårna i det skvalpvatten som ännu återstår bland stenarna.
  Sånt här lågvatten får en att tänka på “Aldrig”, sa Öberg med Pentan.
    Historien om “Aldrig” utspelade sig förra gången det var sånt välsignat lågvatten, jag tror det var 1974.
    Det som hände “Aldrig” visar att verkligheten ibland är mera buskis än dikten, sa Söderlund i viken och skruvade sista tändstiftet i motorn. Vi skulle iland för att proviantera, Söderlund hade lovat köra, men motorn hackade och öns båtdoktor, Oskarsson på udden, hade ställt diagnosen: “Skit på stiften!” Det är samma diagnos som han har ställt i fjorton år, så fort en motor börjar brumma i fel tonart. När Ragnarök kommer och hela skärgårn förvandlas till en rykande sophög, då kommer Oskarsson på udden att resa sig ur ruinerna och säja: “Skit på stiften!”
    Nå, det var historien om “Aldrig”. Han heter egentligen Larsson, har en ruffad snipa med en Albin på 10 hästar. Med denna snipa luffar han och tanten runt i skärgården sommar efter sommar och anlöper hamnar som Dalarö, Vaxholm, Furusund och Sandhamn endast för att fylla på käk och dieselolja. Larsson fyller soppa medan tanten ångar opp i skärgårdssamhällena för att handla mat.
    Den där lågvattendagen 1974 var Larsson färdig först och stod i båten och väntade på gumman. På grund av lågvattnet var det endast nyllet som stack opp ovanför bryggkanten, det såg ganska roligt ut. Längst ut på bryggnocken låg ett rödbrusigt huvud med vegamössa på och såg lite kvarglömt ut. Knirr knarr sa det i plankorna och där kom tanten tungt klövjad med ICA-kassar.
    — Nå? sa Larsson.
    — Nä, sa frun.
    För att fatta vidden av detta replikskifte måste man veta, att Larsson är tokig i kaviar, dock icke vilken kaviar som helst. Det ska vara Slottskaviar i burk, ingen jäkla Kalles i tub. Det är visserligen samma tillverkare av båda sorterna, men kaviarälskaren Larsson blir alldeles galen när någon kommer dragande med en tub. Nu hade frun stränga order att finkamma Dalarö samhälle efter Slottskaviar i burk. Den finns ibland, men för det mesta inte. Det är likadant i Nynäshamn, på Utö och i handelsbon på Ornö.
  När Larssons tant kom ner på bryggan så sa alltså Larsson “Nå?” och fru Larsson ‘Nä!” “Men”, tillade fru Larsson, “jag tog Kalles i tub i stället!”
    Ett långt äktenskap och en nästan lika lång seglation med Larsson borde ha lärt tanten, att så gör man inte. Larsson fick ett raseriutbrott, rotade i ICA-kassarna och höll den eländiga kaviartuben i sin utsträckta näve ungefär som man håller en handgranat som håller på att krevera.
    — Vidskepelse, sa tanten, kaviar är väl kaviar om än i tub. Smaka ska'ru se!
    — Aldrig! vrålade Larsson och kastade tuben upp på bryggan så långt han förmådde.
    Det var då det hände.
  Ett av marinens stora fartyg hade lagt till för att tanka olja vid macken, förgasten hoppade just i land med trossen. Han landade på den nyss utkastade kaviartuben med bägge klackarna. Tuben var riktad. Larssons nylle vid bryggnocken stod vidöppet, så vidöppet som ett gap kan vara när en man skriker “Aldrig” med sina lungors fulla kraft. Strålen av kaviar felade inte målet. Larsson behövde inte ens svälja. Han blev så full av kaviar att han satte sej på durken som ett offer för tyngdlagen.
    Det var första och sista gången Larsson fick i sej Kalles kaviar i tub, sa Söderlund i viken. Man ska aldrig säja “aldrig”.
    — I varje fall inte när det är lågvatten, sa Pettersson med Archimedesen.
    — Hade det varit högvatten, hade han fått naveln full, sa Öberg med Pentan.
    Historien är inte slut, erinrade Söderlund i viken. Larsson, som efter denna händelse aldrig fick heta annat än “Aldrig”, mådde pyton i tre dagar. Det gjorde ont i skrinet, påstod han, en svår knip. . . ett molande som förflyttade sig i magen.
    I dag värker det på babords sida, sa Aldrig och höll sig för kaggen. 
    — Det är väl blindtarmen, sa tanten.
    — I dag värker det på styrbords, sa Aldrig.
    — Finns väl ingen som har blindtarmen på styrbordssidan? sa tanten.
  I tre dagar varade hans plågor och han tadlade hela tiden tanten för hennes förbannade tilltag att köpa Kalles Kaviar i tub.
    På den fjärde dagen hände något som lättade bekymren för Larsson. Han har själv berättat hur det gick till. När de med snipan låg på gång i Furusundsleden kände “Aldrig” att nu var hans sista stund kommen! Det verkade som om någon ränt en borrsväng i magen på honom och vred om. “Aldrig” styrde snipan mot en brygga med angränsande bebyggelse, körde stäven mot bryggkanten, bad tanten ta ratten och hålla snipan stick i stäv mot bryggan med rodret, rusade upp i närmaste bostadshus och bad att få låna toaletten.
    — Det var en högst modern spolmoj, berättade Aldrig. Jag snarare hoppade på den än satte mej. Och så sa det PLING så det ringde i hela kåken!
    — Pling?
    — Ja, sa Aldrig, det var kapsylen som kom. Man ska aldrig äta kaviar i tub, sa Aldrig.
    Som sagt, verkligheten kan understundom vara mera buskis än dikten.