Många känner suget från havet... 
                       
  nr 26  1980

■■■ Många känner sig kallade att bli skeppare på egen båt, få äro lämpade.
    Detta har vi alltid misstänkt på ön, men i veckan som gick har vi vunnit bekräftelse. Söderlund i viken skulle sälja Petterssonbåten han köpte i höstas på spekulation. Det är drag i gamla båtar just nu. I Pålsundet, Stockholms Pearl Harbour för gamla Petterssonbåtar, fick man för tio år sen en 25 år gammal Petterssonbåt i mahogny och däck av oregon pine för 2.500 spänn. I dag kostar samma båt 19—20.000, för folk har kört den värsta plasten av sig och feelingen för gamla bussiga träbåtar börjar komma tillbaka.
    Söderlund gav 9.600 för “Aurora”, hon heter så. Han har använt många vintertimmar till att slipa fram det fina virket, lacka och polera. Hon sken som en herrgårdssekretär. Alla lister, knapar och klys hade varit inne på förkromning. Maskineriet, start på bensin, gång på fotogen, var minutiöst genomgånget. Ingen förvånades därför över att Söderlund begärde 21.000 för “Aurora”.
    Däremot förvånades vi något över spekulanterna.
    Den förste som kom ångande ut med Waxholmsbolaget och medförde en plånbok som liknade en romstinn simpa, uppgav sig vara gatuköksdisponent från Västerås. Förr hette det korvgubbe. Mannen krävde provtur.
    Du har väl en viss sjövana, antar jag? sa Söderlund i viken.
    — Tror fan det sa korvdisponenten och slog full back så att han fick bojlinan femtioåtta varv runt propelleraxeln.
   Söderlund fick ta av sej i kalsingarna och dyka under båten i niogradigt vatten med morakniv i mun. Han såg ut som ett omslag på Levande Livet förr i världen. Den tidningen körde alltid med killar som dök med kniv i mun för att fajtas med människoätande hajar.
    Han hade bojlinan i femtioåtta stumpar med sig upp.
    — Finns nya på Tempo för tre kronor metern, sa korvdisponenten och slog full back igen. Att fånglinan alltjämt var fastgjord i kajens pollare bekymrade honom föga. Den nykromade knapen rycktes loss från båten och tog en liten bit av det fina oregondäcket med sig.
    — Finns nya knapar på Tempo för 40 kronor paret, sa disponenten.
    Då blev Söderlund på ett sådant miserabelt humör att han knuffade korvdisponenten i sjön.
    — Det finns nya korvdisponenter på Tempo för hundra kronor kilot, sa Söderlund. . . Fråga vid svindisken.
   Sedan disponenten fiskats upp, kramats ut och avkrävts 300 spänn för lina och knape, lyckades vi med kallim och genomgående bult i stället för skruv, få knapen på plats och en kvart senare seglade nästa spekulant in. Det var en herre i shorts som förklarade att han just hade återvänt från en solvecka på Mallis, vilket lär betyda Mallorca. De nakna påkarna var illande röda.
    — På håll skulle man kunna ta honom för en strandskata, sa Öberg med Pentan.
    Då kliver vi väl ombord då, sa Mallorca, tog sats och hoppade innan vi hann hejda honom. Nyfernissade däck av oregon pine kan vara rasande hala innan morgondaggen torkat. Mallorca for på ändan och körde en av sina illröda påkar rakt igenom vindrutan så att flisorna rök.
    — Det ska vara plexiglas i rutorna på den båt jag köper! sa Mallorca.
    Plexiglas? På en Petterssonbåt från 1934? Var får folk alla dumheter ifrån?
    Mallorca fick erlägga 200 spänn för rutan och 5 spänn för en bunt Salve Qvick att lappa ihop benen med.
    Fortsätter det så här, sa Söderlund, så står jag här i kväll med ett ödelagt vrak och 10.000 kronor i skadeersättningar.
    Nästa gök från stan hann inte ens komma ombord. Visa av tidigare händelser under dagen uppmanade vi honom att sätta foten på fördäck med en viss försiktighet. Han var så försiktig att han snubblade och satte sig gränsle över fånglinan. Det var hjärtskärande så han skrek, denna skärgårdens Elvira Madigan.
   En dam som medföljde sin gubbe för “det är ju i alla fall vi fruar som bestämmer vid val av båt” anmärkte på att ruffen varför trång. Söderlund tillät sig berätta, att C G Petterssons trånga ruffar under 30-talet hade en välsignad betydelse för den svenska nativitetens höjande. Då gick damen från platsen med en arg knyck på huvudet. Gubben hennes larvade efter och vände sig om och sa:
    — Vårt samliv inskränker sig numera till att vi har tandemcykel.
    Tjuen lappar för den här? sa en harmsen dataoperatör från Bagarmossen. Fem - sextusen är hon kanske värd, inte ett öre mer.
  Tre ynglingar från Jordbro med sådana frisyrer att de liknade pudlar som just hämtar pinnar ur sjön, uppgav sig ha bildat ett bolag. De sökte en båt för gemensamt ägande. När de livligt diskuterade möjligheten att lackera “Auroras” nyslipade fribord med flammande eldslågor och andra ärtiga lackdekaler, bad Söderlund dem dra åt helvete.
   En typ som kallade “Aurora” för en flytande brädgård fick ungefär samma rekommendation.
    Men sen kom han, den seriöse spekulanten! Hans hår var kritvitt, hans syn var svag men hans hållning var rak och hans hjärta klappade varmt för Petterssonbåtar bakom innerfickans löftesrikt buktande plånbok.
    — Herregud, utropade han, jag tror inte mina svaga ögon. . . Allans “Aurora”!
    Han nästan grät av rörelse. Här låg denna “Aurora” med vilken han och Allan krossat Kanholmen under otaliga 30-talsseglationer! Den “Aurora” som han trodde var borrad i sank för åratal sedan!
    — Var det trettien tusen det stod i annonsen? sa han och tillade hastigt. Jag bjuder tjuguåtta!
    — Taget, sa Söderlund i viken utan att förändra en min. Öberg måste hastigt springa från platsen. Oskarsson på udden stannade kvar. När Söderlund stod där med sina tjugu tusenkappar och en check på åtta tusen och såg den gamle mannen elegant manövrera “Aurora” ut ur hamnen, sa Oskarsson.
    — Du är en fräck jävel, Söderlund. Men du rodnar i alla fall.
    — Ja sa Söderlund och log. Aurora är morgonrodnadens gudinna.,