Måste vi dras med detta evinnerliga duande?
 
  
nr 34  1973 
■■■ Dom här kvällarna på ön är egentligen de bästa på hela året. Fullmånen hänger som en gul spotlight i talltopparna, fjärden ligger blank som en nyköpt LP och månstrimman i vattnet är spikrak som mittbenan på en Hollywoodgangster från 30-talet. Skärgårn är stilla, ljudlös och fridfull.
    Det enda som sargar idyllen är ett då och då återkommande jävlar från Oskarsson på udden som inte har någon vidare rutin på att maska på långreven utan får en krok i fingret ibland. Söderlund i viken brukar hjälpa honom tillrätta.
    — Det där bruna är daggmask, säjer han, det där vita är tjänstemannafingrar från Skåne.
    I höjd med 34:e kroken sa Oskarsson, att han varit i land och träffat Ingvar. Oskarsson och en rad andra målsmän från det skoldistrikt, dit Oskarssons barn hör, hade varit på uppvaktning hos Ingvar. . .
    — Vicken jävla Ingvar? sa Söderlund.
    — Ingvar Carlsson, utbildningsministern.
    — Är du Ingvar med honom?
    — Nja, inte precis, men. . .
    — Säj Carlsson då för fan.
    Söderlund i viken hör till den gamla skolan. När Söderlund var ung var man förutom med sina närmaste du endast med Per Albin, Gud, Karl Gerhard och fosterlandet. Per Albin duade man med självklarhet. Gud lärde man sej dua redan i barnaåren, (helgat vare Ditt namn, tillkommer Ditt rike etc.), Karl Gerhard sjöng att Karl Gerhard heter jag, tack ska du ha, vad du heter gör detsamma, tack ska du ha, och om fosterlandet sa man “du tronar på minnen från fornstora dar, då ärat ditt namn flög över jorden”. Men sen duade man inte mer.
    Man sa inte Christian om utrikesministern, man sa Günther. Man sa inte Ernst, man sa Wigforss. Man sa inte Per Edvin, man sa Sköld.
  Det låg inte någon slags överdriven respekt för överheten i detta. Man var inte du med t ex skådespelare eller författare heller. Man sa inte Anders, man sa de Wahl. Man sa inte Edvard, man sa Edvard Persson. Med dagens stjärnor är man du vare sig man vill det eller inte. Ingen talar om herr af Geijerstam i Opopoppa, alla säjer Clabbe. Ingen talar om herr Geigert i Kungsan, alla säjer Hagge. Gösta Ekman gick bort i lagom tid, hade han levt i dag skulle folket ha dyrkat honom som Göcke. Dagens svenskar som är Ralf med Edström och Honken med Holmqvist skulle ha kallat Anders de Wahl för Wahlis.
    Det är kvällstidningarnas fel, sa Söderlund. Morgontidningar, radio och TV brukar fortfarande titulera folk eller i varje fall kalla dem vid efternamn, men kvällstidningarna lägger bort titlarna åt oss med alla. Hade Birger Sjöberg levt i dag, hade han fått heta Bigge. I högtidliga sammanhang hade dom skrivit Bigge Kvartetten Sjöberg.
    — I vår demokratiska tid. sa Oskarsson . . . 
    — Det här är för fan inget som har med demokrati att göra, sa Söderlund. När jag var iland i eftermiddags såg jag att Expressen. och Aftonbladet lagt bort titlarna t o m med en stackars mördad hemmafru. Irja hittad i grusgrop, stod det på löpsedlarna. Häromåret mördades en fru i Södertälje. Kvällspressen var Ulla med henne tvärt på fläcken. Hennes arma man kallades för “Irving Höglund” eller “Ullas man”. Likadant i Karlstad, där man fann en flicka mördad. Kvällstidningarna var Lena med henne. Och hennes påstådda mördare kallades för “Lena-mannen”. Jag förstår inte vad denna evinnerliga titelbortläggning ska vara bra för? Måste svenska folket prompt bli du och tjänis med alla kvinnor som mördas i detta land? Är det något som demokratin kräver? Har du talat med din Ingvar om det här?
    Söderlund var så upphetsad att han satte två maskar på samma krok.
    Lugna nere’ sa Oskarsson. Det där är väl inget att hetsa upp sej för. Att tidningarna kallar känt folk vid förnamn är ju inget nytt. Det började med sportjournalistiken. Man tyckte det lät lite tungt i fotbollsreferaten att skriva herr Wahlberg, herr Kaufeldt och herr Säfwenberg, så därför skrev man Sudden, Pära och Sleven i stället. Det lättade upp referaten. Och det är väl samma sak med brottsjournalistiken. Folk känner sej mera initierade om dom liksom blir du med personerna i de dramatiska händelseförloppen. Jag gissar att man försöker skapa nån sorts skenbar förtrolighet mellan läsaren och de inblandade.
    — Jag tycker det är en jädrans klåfingrighet av tidningarna, sa Söderlund. Jag har länge undrat över vad Bosse Dynamit egentligen heter.
    — E de inte Gustafsson eller nåt?
    — Fråga inte mej, på grund av tidningarna känner jag honom bara till öknamnet. Och det är inte något nytt det här. På 30-talet hette bovarna Tatuerade Johansson och Bildsköne Bengtsson. På 40-talet hade vi en som hette Fältspats-Johan.
    — Aj som fan, skrek Oskarsson.
    — Vore jag redaktör skulle du gå till historien som Daggmask-Oskar, sa Söderlund.
    Långreven sjönk tyst i en vindstilla fjärd. Vila den mitt i månstrimman. Det enda som hördes var det försynta plasket från årorna. När Oskarsson slängt i sista kroken, knöt han på en vakare och sträckte på ryggen och sa:
    — Jaha, nu får Vår Herre göra resten.
    — Jaså han, sa Söderlund, Gudis!
    — Sluta tjata om det där nu, sa Oskarsson.
    — Jag bara hoppas, att jag aldrig ska bli mördad. sa Söderlund och vilade på årorna för att tända pipan mot myggen.
    — Det har hänt förr att folk blivit mördade för att dom har varit för tjatiga, sa Oskarsson.
    — Jag har i alla mina år förbannat mina föräldrars val av förnamn på mig.
    — Jag har aldrig hört nåt annat än Söderlund i viken.
    — Tacka fan för det. Heter man som jag, håller man tyst med det och låter namnet bli en sak endast mellan sej själv och folkbokföringen.
    — Och namnet var?
    — Hubertus. viskade Söderlund. Slår du ihjäl mej i detta ögonblick blir jag Hubbe på löpsedlarna. Vad säjs om det.
    — Det vore ohyggligt, sa Oskarsson.
    Under djup tystnad rodde vi mot land.