Medan man väntar på en försäljare...


nr 30  1972
     
■■■ Söderlunds nya båt är ett fynd. Det var dom överens om allihop på ön i går kväll, när dom var nere på bryggan för att titta.
    En 17-fotare med en 50:a Mercury för fyra och fem, det är inte fy skam. Men det var på håret att Söderlund missat affären.
    Öberg med Pentan ringde från stan och sa att han hittat Båten för Söderlund. Men Söderlund var inte inne. Han var ute och vittjade ryssjan. Oskarsson på udden stod ute på bryggan och skrek i alla riktningar, men det dröjde över en timme innan Söderlund kom iland. Han hade både abborre och ål i hinken när han kom larvande mellan prästkragarna upp mot kåken.
    — Var har du hållit hus? sa Oskarsson.
    — Vittjat ryssjan, sa Söderlund.
    — Du har väl för fan ingen ryssja!
    — Nej, sa Söderlund. Men Larsson på Krutholmen har sin ryssja liggande på mina vatten.
    — Det får han väl inte? sa Oskarsson.
    — Nej, sa Söderlund. Men inte gör det mej nåt, jag brukar gå ut en timme innan Larsson hunnit pallra sej ur slafen och hämta fisken åt honom.
    Öberg har ringt, sa Oskarsson. Han är i stan. Han har hittat båten för dej.
    — Visst ja, sa Söderlund, det stod en intressant annons i DN i går. Jag bad honom kolla om det var något bra.
    — Han står på Holiday Marina och väntar, sa Oskarsson.
    — Jag pyser dit som en raket, sa Söderlund och klämde in fiskhinken mellan Ödåkran och svagdricksflaskan i jordkällaren.
    På kvällen kom Söderlund och Öberg farande ut med den nya båten. Dom hade gått från Blockhusudden och hit på 1 och 45 och Söderlund var mycket nöjd. Fyra och fem var billigt för den båten.
    — Han går som ett spjut, sa Öberg, nära 30 knop.
    — Varför knöt den där gubbtjyven näven åt oss i Skurösundet? sa Söderlund.
    — Det är 9 knop där, sa Öberg.
    — Småskuren person, sa Söderlund.
    — Du gick mellan båten hans och bojen, sa Öberg. Kan hända att linan gick av.
    — Kanhända det ja, sa Söderlund.
    — Och så han fick gunga sen, sa Öberg. Du tippade omkull en pilsner för honom.
    I alla fall sa Söderlund, sa är det skönt att vara här igen. Till stan ska man åka så lite som möjligt. Och med försäljare i båtbranschen ska man umgås sa lite man kan.
    — Jaså, sa Oskarsson.
    — Ja, det är inte klokt vad snorkiga dom är nu för tiden. Vi fick vänta i en timme innan försäljaren överhuvud taget tog notis om oss.
    Öberg som var med gav oss referatet:
Söderlund stegade in på Holiday Marina och sa, att han var intresserad av den där 17-fotarn med Mercuryn på, som dom ville ha nio tusen för.
    — Tala med Persson, sa en dam som satt i växeln och sprayade håret.
  Lite längre bort i lokalen stod tre män och glodde ner i en båt med böjda huvuden. De såg ut som fackföreningsstyrelsens uppvaktning vid en bortgången medlems bår. Söderlund petade den som verkade närmast
sörjande i ryggen och sa:
    — Är det ni som är Persson?
    Persson bekräftade med en nick och Söderlund sade sej vara spekulant på en 17 fotare med en 50:a på.
    — Vänta på kajen så kommer jag, sa Persson och sörjde vidare.
  När Söderlund väntat på kajen bland grushögar, tegeltravar och plastskrov i 20 minuter gick han in i utställningslokalen igen, petade Persson i ryggen och sade sej vara spekulant på en 17 fotare med en 50:a på.
    — Vänta där ute, har jag ju sagt, fräste Persson.
    Efter ytterligare en dryg halvtimme behagade Persson dyka upp. 
    — Vad ska ni ha förn sa Söderlund.
    — Nie lappar, sa Persson. Och det är mycket båt för pengarna.
    — Mja, sa Söderlund, hur fort går han?
    — 30 knop, som det står i annonsen, sa Persson.
    — Tror jag inte ett ögonblick på, sa Söderlund. 
    — Vi tar väl en sväng så får vi se, sa Persson.
    Persson hoppade i, Söderlund hoppade i, men när Öberg skulle ansluta sej till sällskapet sa Persson nej.
    — Det blir inga 30 knop med båten full av folk.
  Sen for Söderlund och Persson ut på Strömmen.
    — 30 knop? sa Söderlund. Det här är fanimej inte mer än 8!
    — Egendomligt, sa Persson. Vi sätter oss i fören. Han ska plana.
    — Ska man sitta i fören och styra med tårna, så blir det ingen affär, ropade Söderlund. Se upp för fan, det ligger en djurgårdsfärja bakom som vill om!
    Det är paj på den här sa Persson sammanbitet.
    — Fyra och fem, sa Söderlund.
    — Vaddå fyra och fem? sa Persson, och ryckte förtvivlat i fartreglaget.
    — Jag ger fyratusenfemhundra för skräpet, inte ett öre mer!
    — Aldrig i livet, sa Persson.
    Karln höll på och ryckte i alla reglage som fanns, berättade Öberg, men båten gick inte upp för det.
    — Han går fint i sjön, försökte Persson.
    — Jag tycker han tar vågorna som en full grosshandlare i Tylösand, sa Söderlund. Fyra och fem.
    Det blev fyra och fem. Persson grymtade visserligen svårt och höjde knytnäven liksom till en högerkrok när Söderlund stoppade på sej kvittot och undrade hur lång garanti man lämnade på båten.
    Alla ute på ön tyckte som sagt att båten var ett fynd.
    — Men...? sa Pettersson med Archimedesen.
    — Men ...? sa också Oskarsson på udden.
    Jag instämde med föregående talare och sa:
    — Men nu gör han ju sina 30 knop?
    — Nu ja, sa Söderlund. Det är klart att han går som han ska nu. För nu har vi kastat ur teglet.
    — Teglet? sa Oskarsson.
    — Ja, det låg fullt av tegel i fanskapet. Det var tegel i alla stuvningsutrymmen som fanns. Båten vägde väl ett ton. Och det är klart att det inte går att komma upp i mer än 8 knop när man har båten full av tegelstenar.
    — Vem i Herrans namn kan komma på idén att lasta en plastracer med tegel? sa Oskarsson.
    — Det gjorde jag, sa Söderlund. Kajen var full av tegel, och någonting får man väl fördriva tiden med när man tvingas vänta på snorkiga båtförsäljare.