Mitt på havet fick vi sällskap av en sparv!
     nr 25  1972           
■■■ Visst känner man sej liten ibland när det är tjocka och man går nattetid över öppet hav och sirenerna tjuter omkring en och det tar någon minut att avgöra på signalrytmen om det är mötande fartyg eller vägledande fyrars mistlurar som bölar.
    Men man säjer till sej själv: Känna dej liten, det kan du behöva, din uppblåsta jäkel.
    Riktigt förtvivlad, så där så att det kramar till om hjärtat, blir man inte förrän en eftermiddag i tjockan mellan Kråkskär och Prästgrundet utanför Söderhamn.
  Vi hade rundat Agö på väg söderut, vi hade hälsat på fiskaren Herman Stark, den ende kvarvarande i Kråkskärs fiskeläge (hamnen är en pärla, tillhåll för semestrande kändisar sommartid) och vi hade för avsikt att puttra vidare söderut, mot Hällgrund och Storjungfrun och sedan tvärs över Gävlebukten mot fyrarna Björn och Engelska grundet utanför Öregrund. Men tjockan tilltog och när den var så pass att man kunde spika upp tavlor på den, la vi om kursen mot Prästgrundet för att söka hamn. Och när vi stod där till rors och spände ögonen i tjockan för att kunna urskilja Prästgrund helst innan vi rände upp bland dess strandgrynnor, så hände något märkligt. En liten ynklig sparv kom flygande från ingenstans och slog sej ner i mantåget på styrbords sida. Den huttrade i dimman och burrade upp fjädrarna men verkade ha rutinen inne som liftare.
    — Hej, lilla sparv, sa vi, välkommen ombord. Varför inte komma inombords, vi har värmen på i ruffen?
    Sparven såg oss i ögonen men skakade på huvudet. Den föredrog däcksplats. Just som den såg ut att ha acklimatiserat sej, började den flaxa med vingarna och lyfte från båten.
    — Kom tillbaka din dårfink, sa Engman, du orkar aldrig tillbaka till Agö och till Prästgrund är det ännu ett par sjömil. Men sparven vinglade vidare akterut och vi nedkallade frid över dess flygning. Men, ack, vi nedkallade förgäves. Ur dimman lösgjorde sej en mås på tysta vingar. Den styrde obönhörligt kurs på sparven och en luftstrid utvecklade sej där turerna var lika aviatiskt invecklade som på salig Richthofens dagar. Och slutet var oundvikligt, den starka måsen tvingade sparven mot vattnet. Den lille slog ner med ett plask. Det sista vi såg innan måsen slök honom med fjäder och allt, var ett förtvivlat vispande med vingarna.
    Hade vi haft Evert Taube ombord, hade det blivit en repris på Havsörnsvalsen, visan om örnen som slog ned och tog en and.
  Hade vi haft en präst ombord, hade denne haft sin söndagspredikan klar. Ty livet kan inte bara vara som en karamell ur vilken man suger det göttaste. inte heller bara en påse som det gäller att fylla med något. . . Livet kan också vara en mås som det städse gäller att hålla undan för. En driven kyrkoherde skulle ha skildrat vår båt som trons fasta klippa vilken man aldrig ska lämna i en ond värld. Sparven hade inte den rätta tron, sparven lämnade oss och mötte sitt öde. Låt oss bara hoppas att lilla sparven till himlen for.
    På kvällen när vi ligger i skydd i Prästgrunds hamn och kaffevattnet puttrar på primusen och ruffvärmen torkar dimman ur kropp och kläder, resonerar vi om prästerskapets möjligheter att uttyda dagens händelse med den stackars sparven. Och helt plötsligt slår det oss, att vi sitter och är riktigt elaka mot en hel yrkeskår, prästerna.
    I samma veva bläddrar vi i några veckotidningar som vi fått låna i land och upptäcker att vi inte är de enda som jäklas med prelater.
  I Damernas Värld nr 20 annonserar Nescafé med en tvåsidorsbild av fem tanter och en ung präst som njuter ett instant kyrkkaffe med belåtna miner.
  I Damernas Värld nr 24 är det Liptons te som annonserar. Där är det en något äldre präst, men fortfarande fem damer. Liptons te har tydligen livat upp prästen så pass, att han dragit en fräckis, ty damerna skrattar så man riktigt hör hur det knakar i korsetterna.
    Vår egen bild av dagens präster: Herrar som står i predikstolarna och talar i krystade liknelser.
  Annonsbyråernas bild av präster: Herrar som på yrkets vägnar går 2 000 tårtor per år, vare sej de sköljer ner dem med Nescafe eller Liptons.
    Man riktigt hör den omtänksamme fadern säja till sonen inför valet av akademisk utbildning:
    — Jaså, du ska bli teolog, min son. Se här. . . tag hundra kronor, köp åtta prinsesstårtor och lägg dej i träning!
    Är det ingen numera som tar prästerna på allvar? Hur har det blivit så, att prästerskapet i dag framstår som en samling pellejönsar med vilka man bara driver? Bottnar dagens sidovördnad för prästerskapet i vår allmänna ogudaktighet, eller ska vi söka orsaken hos prästerna själva? Förlorade de sin prestige genom sitt agerande i kvinnoprästfrågan på 50-talet? Eller är det rentav så att förkunnelsen inte längre angår oss, att testamentena som en gång skrevs som sedelärande sagor för bångstyriga analfabeter vilka skulle bibringas moral och samhällsanda, inte längre har något att säja moderna människor?
    Visst har det i alla tider skämtats med präster i det här landet. De gamla ordstäven var utan förskoning.
•   Det här var lika kärt som oförmodat, sa prästen, kom in i himmelriket.
•   Det här tycks bära rent åt helvete, sa prästen, då hästarna skenade mot kyrkväggen.
•   En liten tid I sen mig, en liten tid och I sen mig icke, sa prästen, kröp ned bakom predikstolen och nös.
•   Det var dit jag ville komma, sa prästen, predikade om helvetet.
•   Det var fel Luther, sa prästen, fick opp kort i stället för postillan.
•   Synden tar jag på mig, om du tar mig på dig, sa prästen till pigan.
•   Känner ni igen klangen, flickor? sa prästen, slog veken i predikstolen.
    Nog med exempel. Visst har vi drivit med präster förr. Men då drev vi med präster som vi alltid drivit med annan överhet för vilken vi haft respekt, militär, polismakt och regering.
  Men vi har en annan syn på prästerna idag. De är inte längre någon överhet som äger folkets respekt. De behandlas i massmedia som en yrkeskår som är ganska likgiltig. Ett knippe töntar angelägna endast i te- och kaffereklam.
    Har prästerna funderat på det? 
    Jag har, en kväll när spritköket susade i ruffen på vår Albin i Prästgrundets sköna hamn mitt i havet.