Mörksens makter hotar och enar... 
          nr 40  1972                 
■■■ Det var veckan då ett gammalt bussigt ordstäv besannades inför våra ögon, ordstävet som säjer, att intet ont finns, som inte för något gott med sej. På ön i skärgården inträffade det underbara, att Söderlund i viken blev överens med Oskarsson på udden.
  Normalt brukar Söderlund i viken klassificera Oskarsson på udden som en jävla plös, snobbig och dryg. Normalt brukar Oskarsson på udden karakterisera Söderlund som en opolerad knöl.
    Men i söndags var dom sams. Och det var mörksens krafter som förde dem samman!
    Det har alltid varit så, att hur osams människor än är, så finns det en mekanism som gör, att de i svåra stunder svetsas samman på ett sätt som nästan är otroligt.
  Politiker må rycka hårtestarna av varandra i riksdagskorridorer och talarstolar, men när landet hotas av ofred, så samlingsregerar dom i djupaste endräkt.
  Hemmafruar i en hyresskrapa kan gorma i veckor om vem det egentligen var som skulle ha skött trappstädningen i vecka 26. Tvisten kan ibland övergå i hat och terror. Men sen behövs det bara att värden sticker upp och försöker höja hyran, så enas hemmafruar och säjer värden sin uppriktiga mening i varmaste samförstånd.
  Gubbar kan slå varann på käften i tvistemål om gränserna för ett fiskevatten kring en holme i skärgården. Striden kan pågå i flera år. Men så kommer nån och vill lägga ett atomkraftverk i räjongen och de gamla tvistigheterna är som bortblåsta. I djup enighet går de forna stridstupparna samman för att sida vid sida bekämpa miljöhotarna.
    Vi kom att tala om dylika fenomen häromkvällen. Septembermörkret la sej som ett fotografskynke över holmen och i stearinljusens fladdrande sken körde vi knivarna i höstens första krabbor. Stämningen var ovanligt god kring bordet, ty, som sagt, Söderlund hade kommit på god fot med plösen Oskarsson och Oskarsson hade kommit på samma goda fot med opolerade knölen Söderlund.
    Förklaringen var enkel. Det hade varit ett dramatiskt dygn, onda makter hade drivit sitt spel och svetsat herrarna samman.
    Skål för er sämja, sa Öberg med Pentan och höjde en Bäsk mot taket.
    — Skål för att Oskarsson håller med mej, sa Söderlund.
    — Skål, sa Oskarsson, man kan väl inte göra annat en sån här dag, när du håller med mej om att det är för jävligt att tre människor från ett fjärran land ska kunna reta gallfeber på en hel nation!
    — Det kom så plötsligt, sa Söderlund. Man var inte förberedd. Att dom kan konsten att skjuta, det visste man ju, men att uppträda på det viset.
    — Helt desperata, sa Oskarsson.
    — Vi skulle ha satt hårt mot hårt, sa Söderlund.
    — Mja, men kanske lika bra att vi inte gjorde det, sa Oskarsson. Man vet aldrig vad som kunde ha blivit följden.
    — Jag var så förbannad så jag satt och hoppade i TV-fåtöljen, sa Söderlund.
    — Jag med, sa Oskarsson, jag var vit av ilska.
    — Det var inte bara de hotfulla attityderna, sa Söderlund, det var fräckheten, hånfullheten och metoderna som retade mej mest.
    — Samma här, sa Oskarsson på udden och krossade en krabbklo med nöt knäpparen så att skalflisorna yrde i rummet. Det var väl inte så mycket själva brottsgärningen som det anspråksfulla, stöddiga sättet att framträda på som fick en att slå näven i bordet, där man satt vid TV-apparaten.
    Oj, sa Pettersson med Archimedesen, så sams har man inte hört herrarna vara sen sommaren 1966, när ni förlorade mitt abborrnät och skyllde på Vaxholmsbolaget!
    — Klart att man är sams, sa Söderlund, när nationen och svenskheten hotas av jävla ytlänningar! När nöden är som störst prövas vännen, heter det. Skål på're, Oskarsson, det här va trevligt!
    — Skål på're själv hörru sa Oskarsson, du kanske inte är en så dålig människa när allt kommer omkring.
    Men, sa Söderlund, dom här tre galningarna som skakat hela Sverige med sina fasoner. . . får dom verkligen göra så hemma?
    — Inte, sa Oskarsson, då åkte dom in på livstid!
    — Å nej, sa Söderlund, så farligt är det väl inte! Men någon form av disciplinära åtgärder skulle det förstås bli.
    — Någon form av “disciplinära åtgärder?” sa Oskarsson. Ha! Tro mina ord, det blev mörk cell i minst 30 år!
    — Inte för att jag känner lagstiftningen i deras hemland, sa Söderlund, men 30 år är väl i alla fall i mesta laget för att slå en gubbe på käften?
    — En gubbe ja, men här var det tre man som hotade 90 stycken!
    — Så många är dom väl inte? sa Söderlund, högst 20!
    — Jag hörde ju för fan med mina egna öron, att dom var 90 stycken, sa Oskarsson och höjde rösten och blodtrycket några enheter.
    — Jag såg då bara 20... på sin höjd! sa Söderlund vasst.
    — Men busarna var tre i alla fall, sa Oskarsson.
    — Stämmer, sa Söderlund.
    — Och det var den här kroaten Tomislav Rebrina som ledde gänget, sa Oskarsson.
    — Fel, sa Söderlund, det var Vic Hedfield. Men Wayne Cashman och Ron Ellis var inte dåliga dom heller. Det var Hedfield som slog sönder kran på Lars Eric Sjöberg så han blogade!
    Ack ja. Men dom var i alla fall sams i två timmar och tjugo minuter, Söderlund och Oskarsson, två antagonister, enade av mörksens makter.