Mormor måtte ha varit en kraftnatur. . .
     nr 2  1972                 
■■■ Det måste ha varit något alldeles sjusärdeles med mormor när hon var i sin krafts dagar. Jag tänker då på den mormor som var mormor hos Öberg med Pentan. Öbergs bjussade på middag på Annandagen. Mormor var inte närvarande, för mormor var inte bjuden. Men ändå var hon närvarande i högsta grad.
 Fru Öberg hade verkligen pyntat i stugan. De virkade spetsgardinerna från mormors tid hängde nystrukna på vitskurade mormorsstänger. På borden tindrade grenljusen, hemstöpta på mormors vis, i stakar virade med guldpapper som på mormors tid.
    Drinken påminde också om mormor. Den serverades nämligen ur en sorts förvuxen potta som det stod “Mormors tillbringare” på. Innehållet hälldes opp i Mormors punschkoppar av keramik. Söderlund i viken påstod att det t o m smakade mormor.
 Denne granne höll för övrigt på att göra bort sej redan i starten. Han satte sej tillrätta på mormors spinnrock, vilken gav vika så att Söderlund föll över ända och var nära att riva omkull mormors moraklocka i fallet. Fru Öberg skrek “Kära hjärtanes”. På mormors vis.
    Till sillen, vilken inlagts på mormors vis och bjöds omkring i en keramikpjäs som bar inskriptionen Mormors gurkburk”, serverades brännvin som kryddats med enbär på mormors gammaldags vis, Därtill drack vi “Mormors julmumma”. Den består av 3 flaskor porter, 3 flaskor pilsner, 3 flaskor sockerdrica  15 centiliter Madeira och smakar som en pilsner som blivit liggande sen 1903.
    Det SKA för liv och pina vara gammaldags numera. Våra damtidningar är fyllda med piffiga förslag till gammeldags prylar. Förmodligen ligger det i tiden, folk längtar bort från sten och betong, från plast och avgaser. Gammeldagsfnatten är en medveten protest mot teknokraterna som format vårt samhälle till vad det är i dag. Av pur vantrivsel med den tid vi lever i, knatar vi benen av oss för att samla på oss gamla prylar från mormors tid. Damtidningarna lär ut hur man gör mormors syskrin av en gammal verktygslåda. Herrtidningarna lär ut hur man gör en bra verktygslåda av Mormors syskrin.
    Vi satt på antika trästolar som Öbergskan hittat på vinden och lutat av. Hon tror att stolarna är från förra hälften av 1700-talet. Efter en kvart, när ryggen hotade att gå av på mitten, började vi inse varför folk dog så unga på 1700-talet. 
    Fru Öberg är begiven på damtidningar. Huset vimlar av mormors fotogenlyktor, mormors mysiga braskuddar, mormors blankskurade kopparpannor och mormors kaffekvarn, mormors köttkvarn och mormors mandelkvarn. Klenoden framför alla andra är en kopparhink av den typen man hade daggmask i när man var grabb. Öbergskan kom över den i en auktionsbod i Gamla stan för bara 480 kronor. Hon har sallad i den, fast Söderlund viskade att “tamejfan luktar det inte daggmask fortfarande”.
  Vi åt på tenntallrikar som Öbergskan hittat på en bondauktion i norra skärgårn. Dom var visserligen så buckliga i botten att de nästan slog runt när man skar i skinkan, men det var väl så på mormors tid.
  Vi bredde smör på det knallhårda brödet (mormors recept) med träknivar som på mormors tid och osten serverades på en gammal brödspade av den modellen som fordom användes i Dalarna till att klappa Gustav Vasa i ändan.
  När man bad om pepparn, kom det en lergök från 1894. Vände man göken med näbben neråt, kräktes den en pyramid av peppar på biffen.
  Desserten bjöds omkring på mormors bricka av plåt, lackerad i gammalblått! (14:50 på Epa).
  Hela måltiden hade framställts på mormors virkduk med bollfransar. När Söderlund i viken reste sej för att hålla tacktalet, fastnade kavajknappen i virkduken så att allt porslinet hasade ner i knät på Öberg som satt mittemot. Värdinnan snyftade stilla, som värdinnor gjorde när något gick åt helvete på mormors tid.
    Till kaffet blev det glögg enligt mormors recept. Efter en klunk framviskade Söderlund en förfrågan om vad Öbergs morfar egentligen dog av. En gammal högtalare från 30-talet, en 5-rörs Radiola, som påminde om ett grodmanshuvud från 70 talet, knastrade och raspade och tjöt så pass lovande att man vilken sekund som helst väntade att få höra Sven Jerring ropa: “Schtockholm Motala, här är Barnensch brevlåda. I dag börjar vi med de schuka barnensch brev, schå tar vi de frischka barnensch brev schedan. . .
    Öbergskan hade hittat apparaten av en händelse på en auktion och ropat in den för bara 700 krisch. 
    Det föreföll att ha varit ett väl använt exemplar, ty det fanns ingen Jerring kvar i den. Öbergskan lade i stället på en gammal camp 78- varvare på trattgrammofonen. Det svängde riktigt pittoreskt om Hjalmar Meissner och Naima Wifstrand. Och när Sven Olof Sandberg klämde i med “Är du släkt med Josephine?”, en Parlophoneplatta från 1929, bjöd Söderlund upp värdinnan på en boston step på mormors vis så att de mormorsrandiga trasmattorna flög åt alla håll.
    Öberg själv satt med en kaffekvarn mellan knäna och vevade på mormors vis lite bönor till påtåren.
    Mormor själv då? Ja, hon var inte med. Hon sitter på ålderdomshemmet i Huddinge. Öbergskan var där och hälsade på henne i 20 minuter så sent som i oktober. Och minsann skickade man inte en tulpan i näverkruka till jul, fast man var på vippen att glömma bort det i år liksom i fjol.
När vi gick hem i barvinternatten sa Söderlund i viken att det var skönt att det blev vardag igen. Det första han skulle göra var att åka tåg tur & retur till Uppsala för att än en gång få uppleva elektronisk skinka med ägg. På plast, i plast, att ätas med plast och nedsköljas med mellanöl i plastmugg.
    Det ska bli skönt att känna sej som en människa igen, menade Söderlund.