Mörten är en korkad fisk... 
        
  nr 33  1964               

■■■ Mamma, mamma, kom får du se! skriker grannens barn när de kommer uppstörtande till sin mor i grannstugan. Det är en säl i viken! En stor en som flåsar och säjer Pooho när han simmar! Ur stugan tittar då grannfrun och konstaterar att det inte år nån säl utan jag, Olsson, som flåsande och poohoande simmar omkring med snorkelmask.
  Människans dröm att kunna leva bland fiskarna är lika gammal som drömmen att kunna flyga. Har man redan som liten gosse fått Jules Vernes kapten Nemo på hjärnan och följt professor Piccards djupdykningar genom åren och det nu finns snorklar att köpa för 18:50 i handeln, så är det väl inte så underligt att man tillbringar semestern under ett animerat flåsande och poohoande.
    Den där kapten Nemo litade man inte riktigt på, för Jules Verne hittade ju på så mycket. Men Piccard, han var riktig. Denne man som sänkte sej till tusental meters djup i sin genialt konstruerade kula och sedan knappt han bli uppvevad förrän han började på ny kula, det var en idol som höll.
    Liksom Piccard upplever jag nu varje dag fantastiska världar mellan min och Söderlunds bryggor. Liksom en gång Piccard möter jag häpnadsväckande syner. Skillnaden är bara den, att det som Piccard upptäckte där nere var vetenskapliga sensationer. De fynd jag gör står det Vin- & Spritcentralen och Apotekarnes mineralvatten på. Och alla är tomma.
  Man måste beundra en kille som Anders Franzén. Tänk vilket jobb att lämpa undan alla tompavorna innan han hittade Vasa! Tompavorna och konservburkarna. Dom säjer att Bovallstrand och Lysekil och Gravarne ligger på Västkusten. Jag börjar tvivla på det. I varje fall ligger större delen av dessa orters årsproduktion utmed Ostkustens stränder.
    Fiskarna är det enda på botten av Stockholms skärgård som det inte står firmamärke på. Efter åtskilliga timmars gångtid med snorkel denna sommar, har jag lärt känna dem. Köp snorkel, bliv vän med eder fisk!
  Abborren förekommer mest i de vatten där jag poohoar mej fram. Här har man i åratal smugit sej på denna fisk. När man rott till fiskeskär har man gjutit vatten över årtullarna för att inte skrämma bort abborren med årors gnissel, man har släppt i draggen försiktigt som om det gällt att döpa ett spädbarn i sjön, man har tassat omkring på tå i båten och hyssjat åt den fiskekompis som vågat nysa. Och ,så kommer man hit ner och ser att abborrarna inte är det minsta skrajsna av sej. Man kan simma ända inpå dem, ja ibland så nära att dom glor på en genom cyklopögat och säjer saker. Vad vet jag inte, för jag behärskar inte abborrspråket än. Men käften går på dom i ett. När jag häromdagen stått och blängt tre tvåhektosabborrar i ögona i flera minuter, så hördes ett fruktansvärt plask. Det var Söderlundskan som sjösatte sej från bryggan med magen före, Hela sjön råkade i uppror, men abborrarna stod kvar. Dom bara vred på huvena och fortsatte att snacka. Och dom simmade inte iväg förrän jag sträckte fram handen för att skaka fena med dem.
  Gäddan är den allra skyggaste av mina kompisar, Närmare än två meter kommer man inte förrän gäddan rivstartar och försvinner med en fart som jag inte trodde var möjlig för en levande varelse att uppnå i det motstånd som vattnet gör.
  Mörten är nog lite korkad. Den simmar rakt emot cyklopögats glas så det smäller mot skallen på en. Sen står den där och glor lite häpet och halv groggy och ser ut som Ingemar Johansson i sista ronden mot Brian London, Sen tar den sats igen och hoppar på en för andra gången! Går jag till botten i sommar, så har jag fått läckage på rutan på grund av mörtskott.
    Sommaren går mot sitt slut, löven faller, solen sjunker och det är bara kräftorna som stiger. En båtresa in till Stockholm från södra skärgårn förbi Dalarö, Saltsjöbaden och Skuru är en hänförande upplevelse så här års. Jag gjorde resan häromdan. Stendörren, belyst av en röd kvällssol, formligen glittrade av “reflexer från tusen Vingasill i dill-burkar. Vid Lilla Brandholmen gungade halvpannorna i bränningarna och flaskornas klirr mot de mångtusenåriga stenhällarna steg till en spröd förtrollande musik i kvällningen. Härsö var nog vackrast ändå, för här lyste västra stranden av hela drivor av prunkande Tetra Pak påsar.
    Folket har semestrat färdigt, det är bara flarrorna och påsarna och burkarna kvar. De hälsar och säjer att de har det bra och får ligga i fred.
    Så här efteråt var det nog inte så dumt det där förslaget som Torsten Adenby kom med i höstas. Lennart Hylands Karusell snurrade som bekant i både radio och TV, och han bjöd in en handfull PR-män och gav dem i uppgift att göra november till en trivsammare månad. Adenby hittade på att Karusellen skulle skicka ut hela svenska folket i markerna för att plocka skräp, dvs. städa riket innan snön föll. Hyland funderade nog på förslaget en stund men sen sa han nej. Visst kan Karusellen få folk till mycket, men att tvinga ut stackars människor för att plocka avfall nej det vågade Hyland inte.
    Men ja tycker att det var ett utmärkt förslag. För jag har som sagt sett flarrorna, burkarna och påsarna. Både dom över och dom under vatten. Och dom är gjorda av hållfast material.