Mr Greenstreet, I pressume?
  
nr 4  1979
■■■ Öberg med Pentan är en man utan upplevelser i livet, tjänsteman i stan på vintrarna, hängiven långrevsläggare i skärgårn på i somrarna, men utan andra sensationer i tillvaron.
    En gång mötte han dock Sidney Greenstreet på Enköpings stadshotell.
    Apropå filmfrågan i TV kom vi att prata om gamla filmskådisar i bastun. Utanför låg skärgårn inbäddad i ullig meterdjup snö, som gjord för att rulla sig i efter en halvtimmes svettning i 90 grader. 
    Stillheten i vinterskärgården är magnifik, det är så tyst så här års att det enda man hör när man ligger där i snön är granveden som sprakar inne i bastuspisen. Skorstenspipan förmedlar språket som en trumpet för de kråkor som vill höra på.
    Söderlund i viken sa, att han inte kunde erinra sig att Sidney Greenstreet någonsin gästat Sverige. Det borde ha stått något om det i svenska tidningar.
    — Det här var i början av 50-talet, sa Öberg. Just detta, att det inte stod något om hans besök i svenska tidningar, tycktes bekymra honom. Han satt för sej själv i ett hörn och grymtade över Enköpings-Posten. Han bläddrade i tidningen ungefär som om han var förbannad på den, fläkte upp sidorna med en sådan beslutsamhet att man trodde att nu händer det. . . nu går Enköpings-Posten mitt itu!
 Men uppenbarligen hittade aldrig mr Greenstreet någon bild på sig själv. Han suckade hörbart när han vemodigt blickade ut över torget i den lilla staden. 
    Bad du inte om autograf? undrade Oskarsson på udden. Om inte annat så skulle en autograf kunna tjänstgöra som bevis för att du verkligen mött Sidney Greenstreet på Enköpings stadshotell.
    — Jag skulle just våga mej fram med en kulspetspenna och en blank pappersserviett, men det var något som höll mej tillbaka.
    — Fegis!
    — Det var inte feghet, sa Öberg, det var mr Greenstreets sätt att prata. Han vinkade nämligen till sej kyparen och sa med hög röst:
    — Kan vaktmästaren fixa en sjuåenhalv till? Med soda?
    Och han sa det på perfekt småländska!
    Sidney Greenstreet måste vara en utmärkt skådespelare med ett absolut gehör för dialekter, menade Öberg.
    Fem man teg i bastun, endast spisens sprakande hördes.
 Söderlund i viken tänkte:
    — Den där är bestämt inte klok.
  Oskarsson på udden tänkte:
    — Tror han på allvar att det var Sidney Greenstreet han såg på Enköpings stadshotell?
  Pettersson med Archimedesen tänkte:
    — Driver han med oss?
  Jag sa:
    — Och du är alldeles bergis på att det var Sidney Greenstreet?
    Öberg med Pentan såg bister ut:
    — Det där krypande leendet, de där sammetsmörka ögonen och de där runda glasögonen tar man inte miste på.
    — Av din beskrivning att döma, sa Söderlund, så var det Peter Lorre du såg på Enköpings stadshotell.
    — Eller Charles Boyer, sa Pettersson med Archimedesen. Dom sa att han använde glasögon privat.
    — Sidney Greenstreet, sa Oskarsson, det var en stor tjock farbror, flintskallig med tunga ögonlock. När han skrattade, hoppade hela magen på honom.
    — Han syntes mest i spionthrillers i exotisk miljö, sa jag. Uppträdde ofta i linnekostym och panamahatt, satt med en grogg i nypan i en safaristol i någon bambuhydda och skrattade med hoppande mage åt alla som det gick åt helvete för. Egentligen var han en grym typ
    Hur mycket vägde den Sidney Greenstreet du mötte på Enköpings stadshotell? undrade Oskarsson på udden.
    — Så där en 70 kilo, sa Öberg med Pentan.
    — Herregud, sa Söderlund. Sidney Greenstreet måste ha varit svårt maskerad inför Sverigebesöket. Normalt vägde han 128 kilo.
    — Man har sina möten med kändisar, sa jag eftersom jag för Öbergs egen skull tyckte det var dags att byta ämne. Personligen såg jag en gång på London Airport en tant som var så inihelvete lik Eleanor Roosevelt att man kunde smälla av. Samma tänder, samma leende, samma skrålla till hatt, samma blommiga dräkt.
    — Än sen då? sa Oskarsson. Världen är väl full av käringar som liknar Eleanor Roosevelt. Det brukar sitta en i varannan syjunta.
    — Men det var något särskilt med den här, envisades jag. Hon var så lik Eleanor Roosevelt att jag hade stor lust att tala om det för henne. Men hur gör man då? Inte kan man gå rakt på en tant på London Airport och säja: "Vet damen om, att damen är förfärligt lik Eleanor Roosevelt?" Sånt verkar påfluget. Då kom jag att tänka på, att jag hade ju kameran med mej. Jag kunde ju åtminstone ta ett kort av tanten och visa för vänkretsen. Hemma skulle vännerna titta på kortet och säja: "Du har rätt, Olsson, det är Eleanor Roosevelt på kornet."
    — Har du kortet kvar? sa Söderlund en aning skeptisk.
    — Det blev inget kort, suckade jag.
    — Ingen film i kameran?
    — Jo, men just som jag skulle knäppa, kom det en stor stark drummel med mustasch och höll opp en portfölj framför objektivet och väste som en orm:
    — No pictures!
    Sen vände han sej till tanten och sa:
    — Mrs Roosevelt, planet lyfter om åtta minuter, det är dags att gå.
    Och så gick dom båda två.