Mycket ska man höra på en brygga...
                                 
nr 29  1980  
■■■ Någonstans utanför den norska västkusten guppar i denna stund Petterssonbåten Wiking X på sin andra resa Skandinavien runt.
    Den första resan gjorde Wiking X för 55 år sen, sommaren 1925, och det hann bli vinter innan hon var hemma i Stockholm igen.
    Ni vet kanske vad det gäller, för tidningarna har haft en och annan rapport från resan.
   CG. Pettersson, den geniale konstruktören av den första folkmotorbåten, Petterssonbåten kallad, var så förbannad på kritikerna som sa, att hans långa smala mahognyruffbåtar inte var vidare sjövärdiga. De klöv sig igenom vågorna och var så trånga i ruffen, att de inte var lämpade för längre båtsemestrar.
    Pettersson lastade därför en 9 meter lång och drygt 2 meter bred Petterssonbåt med en besättning på tre man och en apa för att med en tur runt hela Skandinavien visa allmogen, att Petterssonbåtarna minsann tålde t.o.m. Atlantsjö.
    Resan gick bra, men apan, som hette Jocke, tålde inte vågorna. Man fick ge honom brännvin, vilket var det enda som piggade upp honom när sjön gick hög. Möjligen skulle man kunna säja, att CG. Pettersson kom i väg en aning för sent på året. Han startade inte förrän i juli och eftersom det fanns många stadshotell ut med svenska kusten att göra strandhugg vid, kom han inte ut på Atlanten förrän det var dags för höststormarna. Med en tvåcylindrig Penta på 8 hästar stod han hela nätterna med stäven mot sjöarna och full gas på motorn för att inte krossas mot de norska fjordbergen.
    Från Narvik till Luleå togs båten på järnväg och det var snö och is på däcket när han startade på nytt mot Stockholm. Först den 3 november var han tillbaka vid kajen utanför Grand hotell där han startat. Han kom med en nedisad båt och en alkoholiserad apa.
    Apan donerades till Skansen som emellertid ringde redan andra dagen och bad Pettersson hämta sin apa.
    — Han är inte klok, lever djävulen med de andra aporna, klagade Skansen.
    Jocke hade fått abstinens besvär.
   Och nu puttrar Wiking X runt Skandinavien igen, denna gång med en 20 hästars Volvo-Penta-diesel som drivkraft och C.G. Pettersson entusiasten Gunnar Fritz Crone vid ratten. Fritz Crone ska komma ut med en bok om den legendariske Pettersson i höst, så det är därför. Han har med sig en lika stor besättning som CGP för 55 år sen, men någon apa brydde man sig inte om. Brännvin kan man behöva själv.
    Det är ett sug i gamla Petterssonbåtar och bryggan var svart av båtkändisar när Wiking X startade från Wasavarvet.
   En annan legendär inom båtvärlden, Gösta Berg, gamle Penta-Berg, var förstås på plats. Han var C.G. Petterssons bästa kompis och har samlat på sig 1 300 Petterssonritningar som han överlämnade till Sjöhistoriska museets samlingar strax innan avfärden.
    — En märklig man, sa Gösta om COP, inte nog med att han ritade vackra båtar för fri hand ända in i ålderns höst, inte nog med att han var en första klassens sjöman med pipan rakt mot stormen, han var en jäkel på att känna till konjak också!
    — Gumman och jag hade honom på middag och det skulle ju vara konjak till kaffet, berättade Gösta. Jag kastade ett getöga i skafferiet och såg att konjakspavan inte var riktigt full och det var ju lite genant. Jag fyllde på med en skvätt rödvin, för jag tänkte, att det märker inte CG. sen han fått sej ett par tre supar till maten. Dessutom såg han ju lite härsket också på gamla dar. Men tror du inte, att så fort han läppjat på konjaken, så spände han ögona i mej och röt!
    — Fan Gösta, häller du rödvin i konjaken?
    Den lurade man inte.
   På kajen stod också alla ångbåtars hävdatecknare, Bo Grandien från Dagens Nyheter, en man som älskar ångbåtar och skrivit spaltkilometer om den goda ångbåtsbiffen. Han har f.ö. en Petterssonbåt själv, en lång hejare av salongstyp. Men han åker aldrig med den.
    — Jag får inte igång fotogenmotorn, mumlade han modstulet.
    Man ska förstås prata ångbåt när man möter den förträfflige Grandien. Därför förde jag in samtalet på den så sorgesamt nedbrunna ångaren “Mariefred” vilken dock tycks segla igen efter en lika snabb som provisorisk återuppbyggnad.
    Men man ska ju inte göra sig märkvärdigare än man är. Jag såg Grandien stint i ögonen och bekände:
    — Jag måste tillstå, att jag knappt har varit ombord på “Mariefred”.
    Han såg vemodigt på mej och en stunds tystnad uppstod. Nu, tänkte man, säjer karln upp bekantskapen. Men i stället svarade han:
    — Det har knappt jag heller!
    Ibland kan man tro att man hör fel.
    Nej, inte denna gången. Denna den svenska ångbåtens livligaste bejakare sa:
    — Jag tycker inte om att åka ångbåt, dels blir jag förkyld av draget, dels är ångbåtsbiffen seg, vilket inte hindrar att jag i en följd av år lyriskt beskrivit firandet av Skärgårdsbåtens dag i Dagens Nyheter utan att någonsin ha deltagit.
    Mycket ska man höra på en brygga innan Wiking X startar Skandinavien runt.