Någon måste snacka med ungdomen om Sverige!
 
nr 22 1971              
■■■ Någon måste tala med svensk ungdom om Sverige, för skolan tycks inte göra det.
    Det måste vara något galet med dagens geografiundervisning när ens barn kommer hem och meddelar en grånad far, att "Berra fick sin Saab stulen när han stannade i Gävle för att fika, men att det bara var vad man kunde vänta, för tjyvaktiga har dom ju alltid varit, dom där jävla närkingarna".
  Fråga en svensk tonåring vad han tycker om Östersund, och han svarar att det är toppen, fast roligast är det på danska sidan, för i Helsingborg bommar dom ju spritkassan redan halv tolv.
  Fråga honom var man finner Boren, Roxen och Glan och han gäspar till svar, att det där förbannade krånglet med kons magar har han aldrig orkat sätta sej in i.
  Fråga honom om Viskan, Ätran, Nissan, Lagan och han gäspar ännu bredare och säjer att dom numera har så många smeknamn på kisarna i Djurgårn att ingen kan hålla reda på allihop.
  Fråga honom var Örebro ligger och han svarar: 
    — Näst sist, fast nu kommer Thomas Nordahl hem så det grejar sej kanske för dom.
  Fråga honom vad han tycker om att tillbringa fjorton dar på faster Gerdas gård i Småland och han svarar, att "jo för all del, blir det för tråkigt kan man ju alltid ta moppen in till Hudiksvall och gå på diskotek".
    Vart ska det ta vägen med svensk ungdoms otroliga vilsenhet i svensk geografi? Jag känner en yngling som snart är klar med sitt trafikkort och siktar på en karriär som långtradarchaufför. Härmed riktas en skarp varning till Sveriges långtradaråkerier: Anställ inte denne yngling! Skickar ni honom till Avesta i Dalarna med åtta ton potatis kommer det att bli synnerligen gott om potatis i Alvesta i Småland. Skickar ni honom med 120 par kanonhjul till Karlskoga, kommer han att ringa från Karlskrona och rapportera att där visserligen är vackert men att ingen jävel vill ha några kanonhjul. Det var samme yngling som förra sommaren sände mej ett vykort från Västervik och skrev att vädret var finfint "så jag begriper inte varför dom alltid ska gnälla på västkusten".
    En 11-åring jag känner skrattade ut en 46-årig morbror som råkade säja att Phnom Penh ligger i Sydvietnam.
    — Lalala, jublade det skadeglada barnet, det vet ju varenda småunge att Phnom Penh ligger i Kambodja!
    Det var samma barn som häromåret trodde att Strängnäs var grannstad till Las Vegas därför att han med egna öron hört Frank Sinatra sjunga "Strängnäs in the night".
    Det värsta, säjer Söderlund i viken, är att dom är lika rudis i historia. Han erinrade om familjefadern som förde semesterbilen genom Småland på väg mot södern och solen och vid passerandet av Värnamo ville sprida lite bildning i familjen.
    — Det var här som Per och Kersti bytte ring, sa pappan, i Värnamo på marknaden . . .
    Det var alldeles tyst i bilen i flera mil. Sen harklade sej finnige Magnus, äldste sonen, och undrade:
    — Farsan, va va're du sa att dom hette dom där polarna som fick punktis i Värnamo?
    Söderlunds barn som åhörde samtalet grimaserade svårt och sa:
    — Inte nu igen, farsan, det är femtielfte gången du drar den där storyn! 
    Åja, sa Oskarsson på udden som bottenströk båten och rätade på ryggen för att lägga sej i samtalet, när man tänker efter så var det en förfärlig massa onödigt skräp man fick lära sej i plugget. Dagens skola går in för att rusta ungdomarna för livet. Ingen kan försörja sej på att rabbla en massa årtal om gamla meningslösa krig. Du kan inte gå in till en personalchef och söka en befattning med hänvisning till att du kan allt om kalabaliken i Bender.
    — Pettersson och Bendel, hette dom väl? sa Söderlund.
    — Farsan! kved Söderlunds barn.
    — Va sa'ru? sa Oskarsson.
    — Dom hette Pettersson och Bendel, sa jag, dom där polarna i boken av den där skånska författarn . . . Vemmenhög eller vad han hette. Men vi snackar inte om litteraturhistoria nu utan sån där vanlig. . . och det vore väl fan om inte ungdomarna har nytta av historia. Hade det inte funnits en och annan ungdom kvar som kunde lite historia, så hade almarna i Kungsan varit nersågade för länge sen. Ungdomarna hade gått till Gustaf Adolfs torg och demonstrerat i stället för Karl XII:s torg och så hade myndigheterna kunnat såga i lugn och ro.
    — Dåre, sa Oskarsson.
    — Förresten var Gustav II Adolf ingen hjälte, sa Söderlund eftersinnande. Han smet hem på permis från 30-åriga kriget så fort han hann.
    — Och det vet du? sa Oskarsson.
    — Jag kan väl min historia, sa Söderlund. 1632 dog han visserligen vid Lützen, men 1621 var han hemma på permis för att anlägga Göteborg, det är därför dom kan fira 350-årsjubileum i år. Mitt under brinnande krig stack den där tjocksmocken sabeln i baljan och sa: "Kriga på ni grabbar, jag åker hem och grundlägger lite städer så länge, vi ses om några år. Friskt mod i gossar blå!" Sen pep han.
    — Farsan! kved Söderlunds barn.
    — Tig ungar, röt Söderlund, ni vet ju inte ens var Göteborg ligger.
    — De vet man välan att dom ligger i division II, sa barnen.