Något att hälla i, när åskan går. . .
                          
nr 36  1977 
■■■ Åsknatten var nog den värsta vi upplevt på ön under de sista femton åren.
    Medan regnet forsade som ett Niagara över stugor och sjöbodar small det runt om i kolmörkret. Vår Herre sköt sina blixtar mot jorden i alla väderstreck. Telefonerna skrällde och pinglade om vartannat, vägguttagen gnistrade och efter en fullträff i öns transformator slocknade varenda lampa.
    — Vilket väder, sa vi till varandra när vi träffades morgonen därpå.
    — Ett 37-centiliters, sa Söderlund i viken. Söderlund hör till de paniskt åskrädda, han dricker sig berusad varje gång åskan går.
    — Varannan minut kom det en blixt och där satt jag och var knall, suckade Söderlund.
    Öberg med Pentan är tvärtom. Han tycker att ett bussigt åskväder som det här är bland det tjusigaste Vår Herre kan bjuda på. Han stod i oljeställ på trappan och bara njöt av skådespelet, martallarna som avtecknade sig i hotfulla silhuetter mot det isblå blixtljuset över skärgårn och nedslagen på öarna runt omkring. “Kycklingarna”, ett par öar på andra sidan farleden, fick sig ett par smällar så det skakade i gråberget. När sen åskan slog ner i vår egen transformator så att säkringarna gick, uppstod det en ljusbåge utanpå plåtskåpet som fräste och sprakade i regnet i gott och väl en timmes tid. Det var gudskelov så blött, att det inte fanns någon risk för antändning av skogen, men hela gärdet. där transformatorn står, var upplyst som en ishockeyrink. Storslaget, sa Öberg.
    Pettersson med Archimedesen hade kräftskiva med gäster från stan. Först var det åtta paket turkar och sen bjöd naturen på fyrverkeriet.
  Men även Pettersson hör till de åskrädda. När det börjar mullra, packar han försäkringsbrev, bankhandlingar, lagfart och sånt i en plastsäck som han går ut och gömmer nånstans på tomten, så att de ska vara i säkerhet om blixten slår ner i kåken och den brinner opp.
    Vi uppträder så olika när åskan går. Det finns dom som kryper under bordet och vägrar komma fram förrän ovädret dragit förbi. Det finns dom som drar alla sladdar ur väggen för att inte TV-apparater, brödrostar och köksfläktar ska förstöras. Och så finns det dom som gör tvärtom, man tänder alla lampor som finns och ansluter alla apparater man har, för att “blixten ska kunna passera”.
    De allra flesta börjar mitt under pågående föreställning berätta kusliga historier om andra åskväder de varit med om.
  Pettersson berättar sålunda alltid historien om den 4 september 1963. Man satt i konferens om marknadsföringen av ett hårvatten på annonsbyrån mitt i stan, när plötsligt en kulblixt kom inrullande genom fönstret. Eldklotet rullade runt väggarna och tycktes ta sig en titt på porträtten av företagets grundare och styrelseordförande genom åren innan det rullade ut genom fönstret igen och stack vidare till någon annan konferens. Alla drog en suck av lättnad, men inte förrän då upptäckte man, att byråns direktör hade fått allt håret avbränt. Utan att märka något själv satt han plötsligt i denna hårvattenskonferens som en Kojak och hade inte ett strå kvar på hjässan. Eftersom detta hände den 4 september har han fått heta “Åskar IV” sen dess.
  Oskarsson på udden brukar dra biten om sin farfar från Skåne som på 20-talet hälsade på i Stockholm och var på gräsänklingsgalej på Gröna Lund. Bönan, som farfar hade raggat upp och ämnade följa hem till Tomtebogatan på samkväm, blev så himla rädd för ett åskväder som överraskade dem på Djurgårdsbron, att farfar måste lägga armen om livet på flickan för att lugna henne. Detta skulle han inte ha gjort. Blixten slog nämligen ner i en av flickans korsettfjädrar och brände av två fingertoppar på farfar. Han hade ett helvete att förklara för farmor när han återvände till Skåne. Han drog visst till med något om en hissdörr. Men farmor hade läst i “Arbetet” om en i Stockholm som fått fingrarna brända av åsknedslag i en korsett och trodde vad hon ville hon. Först på gamla dar, när farmor gått till de sälla jaktmarkerna, vågade farfar berätta sanningen för barn och barnbarn. 
    Söderlund brukar, när det mullrar som häftigast, berätta hur han i sin ungdom tillsammans med två polare blev överraskade av åska under hö hässjning i Bergslagen. Söderlund och en av de andra sökte skydd i en lada, men den tredje satte sej under ett träd. Blixten klöv både trädet och kamraten i de andras åsyn. Det är därför Söderlund måste ta sej ett par rejäla järn när åskan kommer. Det gäller att ha något hemma. “Något att hälla i, när åskan går”, som Söderlund brukar säja med ett blekt leende.
    Ön var totalt översvämmad av regnvatten när morgonen randades. Varje svacka var en sjö och båtarna låg tungt vid bryggorna, halvvägs vattenfyllda. Det blev alle man till pumparna. Petterssons Archimedes var först klar, för hans gäster skulle till stan och plastsäcken med soporna skulle in till containern på fastlandet. Det finns inget som konar så infernaliskt som skalen efter åtta paket turkiska kräftor. Man måste köra i land dom innan solen börjar gassa på påsen, för då kan man knappt gå i närheten.
    Det är kul när dom kommer, men ännu roligare när dom far, sa Pettersson, stod på bryggan och vinkade efter gästerna.
  Sakta återgick ön till ordningen. Vassruggarna, som golvats av nattens skyfall och tagit räkning till ettusentio, reste sig med möda. Och Pettersson med Archimedesen svor så det hördes över hela ön. Plastsäcken med försäkringsbrev, lagfart, bankpapper och plånboken med åttahundra spänn, var försvunnen. Kvar fanns bara en plastsäck med skalen efter åtta paket turkiska kräftor.
    Söndagar i skärgårn kan vara ljuvliga om man badar, metar abborre eller tar sej en lur i hammocken. Men om man som Pettersson tillbringar dem krälande på alla fyra i en sopcontainer, har man inte samma utbyte.